tisdagen den 4:e september 2012

Ny termin,

NU ser jag ljuset i tunneln. Jag har 3 terminer kvar inkluderat den nuvarande.
Just nu läser jag artikeln "Ett månghövdat vidunder" från Pedagogiska Magasinet som är skriven av Kjell Granström som är professor i pedagogik vid linköpings universitet.
Artikeln handlar om olika förklaringsmodeller till varför mobbning uppstår och vilka åtgärder som blir till följd av den förklaringsmodell man anammar.

När jag läser artikeln så funderar jag väldigt mycket på om människor pedagoger faktiskt enbart har ett synsätt när det kommer till mobbning men kommer snabbt fram till att det kan ju faktiskt vara så att någon tänker sig att en förklaringsmodell kan förklara allt.

Det får mig att ogilla förklaringsmodeller just för att de på grund av sin förenklande natur samtidigt kan försvåra så mycket. Man riskerar att göra något dumt på grund av något smart helt enkelt och det är ju så onödigt.

fredagen den 13:e april 2012

Utan den proximala utvecklingszonen försmäktar jag på denna ö!

Det är så mycket pyssel och pussel. Både med mina egna studier men även med mina barns. Det är på sätt och vis svårt att få alla delar att passa in. Ibland måste man hyvla av kanterna och det är så trist.
Om jag väljer att ta den tid jag har till förfogande mellan lektioner på högskolan till att sitta och plugga på så missar jag det sociala med mina kurskamrater. De som inte har barn är inte alls lika motiverade till att använda all befintlig tid till att plugga på. Oftast väljer de att sitta dagarna innan en tenta och panikpluggar.

Det är inte för mig. Jag har inte den tiden eller så mycket is i magen. Inte heller tror jag att det leder till något man kommer ihåg i det långa loppet.

Samtidigt så saknar jag det sociala. Jag vill ju utvecklas och reflektera över sakernas tillstånd tillsammans med mina studiekamrater. Det är ju en av fördelarna med att inte plugga på distans. Men det sociala finns inte riktigt där den här kursen. Det är synd för jag misstänker att jag lär mig mer på att diskutera med andra som är i ungefär samma situation än om jag bara läser för mig själv.

Buhu! Jag försmäktar utan den proximala utvecklingszonen!

onsdagen den 21:e mars 2012

Känslor som sitter kvar...

Jag sitter just nu och går igenom kommentarer från tidigare VFU:er från både mentorer och lärare på högskolan.
Jag fastnar på en kommentar som en lärare på högskolan gav mig efter min absolut första VFU. Inför den så matades vi med att man absolut inte fick vara frånvarande och att det skulle vara allvarligt om vi nu var det. I mitt fall så hände det redan första dagen att de ringde från mina barns förskola om att ett av mina barn var hängigt och hade feber. Då hade jag hunnit med att på plats på min dåvarande partnerskola i ungefär 30 minuter.

Kommentaren som min lärare från högskolan skrev om detta var att "det vore bra om du tar igen detta" då det skulle ge mig fler intryck. Känslan av misslyckande sitter kvar fastän jag inte hade något val i frågan om frånvaro den dagen. Min lärare på högskolan hade naturligtvis rätt om intrycken. Ju fler sådana som man samlar på sig desto bättre men jag undrar vilka känslor jag hade haft om lärarna på högskolan inte hade gått på så väldigt mycket om hur viktigt det var att inte vara borta.

Nu funderar jag över vilka känslor jag själv har cementerat och kommer att cementera i framtiden hos andra. Man kan ju så klart inte styra allt men ändå...

tisdagen den 6:e mars 2012

Ångest är en del av lönen?

Lite titt som tätt så funderar jag ganska mycket över mitt blivande yrkesval. Vill jag verkligen det här? Det är en ganska bra fråga. Det är ju ett ganska speciellt yrke. Jag kommer ständigt fram till att jag inte kan tänka mig att göra något annat. (Om det nu inte skulle visa sig att jag är riktigt dålig på det men så illa har det inte verkat hittills.. *host*) Lönen är förvisso ingenting att hänga i en julgran. Det har vi ju konstaterat tidigare. Speciellt inte med tanke på hur länge studietiden är och mängden studieskulder man drar på sig om man inte kan jobba samtidigt.

Nu är jag inne på frågan "Orkar jag med det här". Alla olika öden följer med mig hem och bränner på något vis hål i själen. När jag får kontakt med eleverna så är det fantastiskt. Men samtidigt så är det så tveeggat. För just nu känner jag så ofantligt mycket och varje öde känns ordentligt. Men det ena ger det andra på något sätt. Idag har jag fått rådet att stänga av och att inte ta med jobbet hem. Men hallå?!?! Ingen har berättat hur man gör då och jag tvivlar på att det är möjligt.

onsdagen den 8:e februari 2012

Planering planering

Så nu sitter jag här och lektionsplanerar. Jag har lektion.se och Flod.nu upp till armbågarna. Och youtube. Jag bara älskar användargenererat innehåll.

Däremot så undrar jag hur jag ska hantera obekväma frågor. Frågor som jag inte måste ställa för min utbildning utan snarare för min egen sinnesfrid. Det kommer nog att göra mig impopulär på min nya partnerskola. Jag får hoppas på att det inte är så. Eller så får jag väl ta med mig tårta.

Jag undrar bland annat varför min handledare presenterade en elev som klassens ständiga sengångare. Den enda eleven han presenterade vid namn. Trots att det var minst en som kom efter just den eleven. (Fast nej det gör jag ju inte alls. Det jag undrar över är inte alls varför. Jag förstår att han var nervös och kände sig granskad av mig och kanske blev frustrerad över att inte kunna visa upp en klass med "perfekta elever" men jag undrar över om han var med på att han kanske kränkte sin elev i processen.)


Jag undrar även en massa andra saker som också kan vara känsliga att fråga om. Bland annat om den "nya" socialtjänstlagen. Den hade jag planerat att ta mig an härnäst!

lördagen den 28:e januari 2012

Första besöket på nya partnerskolan.

Igår var första besöket på min, för terminen nya, partnerskola.

Jag var beredd på att det skulle vara annorlunda men inte SÅ annorlunda.
Högstadiet är en helt annan kaka än gymnasiet. Eleverna är på vissa sätt så mycket mer barn och lärarens fostrande roll är mer tydlig. Språket är annorlunda. Både elevernas och lärarnas. Lärarnas är förenklande och elevernas är provocerande. Fitta, hora och slyna hann jag höra från samma kille på mindre än 2 minuter. Det intressanta var att han inte riktade det åt en person. Utan bara rätt ut i luften. Se mig helt enkelt.

Jag funderar vad det behovet beror på. Blir dagens ungdomar inte sedda tillräckligt för att dagens vuxna är för upptagna att ge dem uppmärksamhet? Blir de sedda men har de ett större behov? (Ja jag är fullt medveten om att jag har gjort grova generaliseringar här. Allt för att förenkla det hela.)

Det var i alla fall en positiv upplevelse. Högst ovant och med många många intryck.

onsdagen den 25:e januari 2012

Ljuset i tunneln?

Okej. Nu ser det lite ljusare ut. Eller annorlunda.
Nu har jag en ny partnerskola. Tillfällig för just den här terminen. En grundskola och inte en gymnasieskola. En sk. problemskola om man ska tro på medierna.
Jag är helt övertygad om att jag kommer att få lära mig massor. Dels om konflikthantering men också en hel del om hur man hanterar elevers särskilda behov och tillgodoser dessa. Dessutom så får jag lite mer inblick i hur det är på ett stadium av skolan som inte är frivilligt.

För det är skillnad på gymnasiet och på högstadiet. Bara en sådan sak som känslan av frivillighet. Det är lite magiskt på sätt och vis.

Tydligen kommer merparten av oss som är lärarstudenter och som får kompetens för både gymnasium och högstadiet att hamna på högstadiet. Det känns logiskt eftersom jag antar att det finns fler högstadieskolor än vad det finns gymnasium.

Just nu pratar vi om lektionsplanering och innehåll på seminarierna på högskolan. Återigen slås jag av hur dubbelt allt blir. Elevsynen som vi diskuterar på högskolan kan man samtidigt se att det tänkandet inte riktigt håller fullt ut. Vi högskolestudenter är också elever. Jag slås ofta av vilken negativ upplevelse det är att vara student. Föreläsare kan nonchalant ändra tider på föreläsningar utan att bry sig om hur det kan påverka studenterna. Helt plötsligt finns det med obligatoriska studiebesök med på schemat trots att kursplanen inte beskriver något sådant. Eller lärare som gillar att höra sig själva prata så mycket att de mer än gärna dominerar samtalsutrymmet i diskussioner på seminarier som ska vara examinerande. Trots att studenterna mer än gärna pratar. Eller varför inte lärare som ser det stora i att presentera sig själva alldeles utförligt men som glömmer bort att låta eleverna göra samma sak. Anmärkningsvärt när gruppen är färre än 12 kan man tycka.

Jaja. Det kunde varit värre. Men att på allvar prata om en god elevsyn och vikten av respekt för de individer som man handleder eller är lärare för är bara illa om man inte kan göra samma sak som lärare på högskolan.