Planering planering

Så nu sitter jag här och lektionsplanerar. Jag har lektion.se och Flod.nu upp till armbågarna. Och youtube. Jag bara älskar användargenererat innehåll.

Däremot så undrar jag hur jag ska hantera obekväma frågor. Frågor som jag inte måste ställa för min utbildning utan snarare för min egen sinnesfrid. Det kommer nog att göra mig impopulär på min nya partnerskola. Jag får hoppas på att det inte är så. Eller så får jag väl ta med mig tårta.

Jag undrar bland annat varför min handledare presenterade en elev som klassens ständiga sengångare. Den enda eleven han presenterade vid namn. Trots att det var minst en som kom efter just den eleven. (Fast nej det gör jag ju inte alls. Det jag undrar över är inte alls varför. Jag förstår att han var nervös och kände sig granskad av mig och kanske blev frustrerad över att inte kunna visa upp en klass med "perfekta elever" men jag undrar över om han var med på att han kanske kränkte sin elev i processen.)


Jag undrar även en massa andra saker som också kan vara känsliga att fråga om. Bland annat om den "nya" socialtjänstlagen. Den hade jag planerat att ta mig an härnäst!

Första besöket på nya partnerskolan.

Igår var första besöket på min, för terminen nya, partnerskola.

Jag var beredd på att det skulle vara annorlunda men inte SÅ annorlunda.
Högstadiet är en helt annan kaka än gymnasiet. Eleverna är på vissa sätt så mycket mer barn och lärarens fostrande roll är mer tydlig. Språket är annorlunda. Både elevernas och lärarnas. Lärarnas är förenklande och elevernas är provocerande. Fitta, hora och slyna hann jag höra från samma kille på mindre än 2 minuter. Det intressanta var att han inte riktade det åt en person. Utan bara rätt ut i luften. Se mig helt enkelt.

Jag funderar vad det behovet beror på. Blir dagens ungdomar inte sedda tillräckligt för att dagens vuxna är för upptagna att ge dem uppmärksamhet? Blir de sedda men har de ett större behov? (Ja jag är fullt medveten om att jag har gjort grova generaliseringar här. Allt för att förenkla det hela.)

Det var i alla fall en positiv upplevelse. Högst ovant och med många många intryck.

Ljuset i tunneln?

Okej. Nu ser det lite ljusare ut. Eller annorlunda.
Nu har jag en ny partnerskola. Tillfällig för just den här terminen. En grundskola och inte en gymnasieskola. En sk. problemskola om man ska tro på medierna.
Jag är helt övertygad om att jag kommer att få lära mig massor. Dels om konflikthantering men också en hel del om hur man hanterar elevers särskilda behov och tillgodoser dessa. Dessutom så får jag lite mer inblick i hur det är på ett stadium av skolan som inte är frivilligt.

För det är skillnad på gymnasiet och på högstadiet. Bara en sådan sak som känslan av frivillighet. Det är lite magiskt på sätt och vis.

Tydligen kommer merparten av oss som är lärarstudenter och som får kompetens för både gymnasium och högstadiet att hamna på högstadiet. Det känns logiskt eftersom jag antar att det finns fler högstadieskolor än vad det finns gymnasium.

Just nu pratar vi om lektionsplanering och innehåll på seminarierna på högskolan. Återigen slås jag av hur dubbelt allt blir. Elevsynen som vi diskuterar på högskolan kan man samtidigt se att det tänkandet inte riktigt håller fullt ut. Vi högskolestudenter är också elever. Jag slås ofta av vilken negativ upplevelse det är att vara student. Föreläsare kan nonchalant ändra tider på föreläsningar utan att bry sig om hur det kan påverka studenterna. Helt plötsligt finns det med obligatoriska studiebesök med på schemat trots att kursplanen inte beskriver något sådant. Eller lärare som gillar att höra sig själva prata så mycket att de mer än gärna dominerar samtalsutrymmet i diskussioner på seminarier som ska vara examinerande. Trots att studenterna mer än gärna pratar. Eller varför inte lärare som ser det stora i att presentera sig själva alldeles utförligt men som glömmer bort att låta eleverna göra samma sak. Anmärkningsvärt när gruppen är färre än 12 kan man tycka.

Jaja. Det kunde varit värre. Men att på allvar prata om en god elevsyn och vikten av respekt för de individer som man handleder eller är lärare för är bara illa om man inte kan göra samma sak som lärare på högskolan.

Skjut mig hellre än att ge mig en handledare som inte vill handleda mig.

Dåligt förberedd.

Haha jag trodde att jag var dåligt förberedd på att få lämna min lilla distanspluggsbubbla. Jag har oroat mig för både pendling, barnens tider på dagis och huuuur det ska gå med näringsintaget.
Hade jag vetat att både högskolan och min partnerskola där jag ska gå på VFU var sämre beredda än jag så hade jag naturligtvis sparat på energin. För det är inget problem att pendla, barnen överlever någon sen dag i veckan på dagis och det är okej med hämtpizza om man nu måste.

Men här står jag en vecka innan kursstart (och VFU-start) och vet inte om jag ens har en handledare eller vilken kurslitteratur jag ska ha. Det rimmar illa med tanke på att jag har ett seminarium om mindre än en vecka och ska ut på VFU mindre än en vecka. Tack för den!

Nu hoppas jag att det hela löser sig. Jag har en acceptabel lösning skissad framför mig. Men den kan skita sig av olika anledningar. Eventuella intressekonflikter är en utav dem. Oh well. Vad gör man inte för att få lära sig saker? Att man inte kan få allt är så otroligt tydligt just nu. Men ärligt talat ska jag verkligen behöva kompromissa bort att få en handledare som vill handleda och som brinner för sitt ämne för att jag råkar känna någon som jobbar på skolan som kan fungera som en perfekt backupplan?

I once was blind but now I see.

Förra veckan såg jag det så tydligt. Vad erfarenhet och utbildning gör med en människa. Från människa till pedagog helt enkelt.

Jag skulle hämta ett av mina barn på dagis och fastnar lite med de vuxna. En pedagog och en vikarie. Vikarien som var ung tröttnade på att det var ett så lugnt tempo och ville få igång barnen. Barnen var fullt upptagna med sin lek. Vikarien tog upp det hela med pedagogen och föreslog någon rolig organiserad lek eftersom det "inte hände något".

Pedagogen, som naturligtvis var vis av erfarenhet, svarar att det behövdes inte eftersom barnen redan var fullt upptagna.

För mig blev det så tydligt där och då. Lekens betydelse och vikten av att inte störa den individ som är upptagen med något. Förvisso har jag varit med om det hela tidigare. Då har jag själv fått vara i vikariens skor. Dock inte helt på samma sätt för jag föreslog inga lekar där i klassrummet med alla gymnasieelever. Däremot drog min vfu-handledare mig lugnt åt sidan när jag ivrigt ville "hjälpa" alla elever. Hon visade mig det som jag själv inte hade sett. Just då behövdes jag inte och det var en skön känsla.

Men det är ju sådant som man inte vet från början.

Tonåringar är också barn!

Idag när jag gick för att lämna min yngsta son på förskolan så såg jag på avstånd hur en av mina grannar, en tonårsgrabb som spelar så hög musik att hela min lägenhet blir en baslåda, släntrar mot busshållplatsen på bussen. Samtidigt som jag närmar mig så ser jag även bussen som helt sonika kör förbi honom trots att han har kommit fram till busshållplatsen och så uppenbart väntar på bussen. Att föraren har sett honom är det inga tvivel om.

Först tänker jag att han kommer att skrika efter bussen eller kasta något. För det är så jag har uppfattat honom hittills med sin musik som låter untzt untzt untzt och sina svarta hoodies och sin moppe vars ljud gör mig galen. Men det gjorde han inte. Istället tittade han på klockan och var väldigt uppgiven.

Jag frågade: Ska inte den bussen stanna?
Han svarade: Tydligen inte.

I det ögonblicket var han bara ett barn. Det var så tydligt. Borta var allt untzt untzt och kvar fanns bara besvikelse över att vuxenvärlden hade stängt honom ute.

Tutors

Jag undrar varför vi inte har en större hjälplärarverksamhet i Sverige.

Det känns som en relativt positiv sak.

Vad tror du?