Känslor som sitter kvar...

Jag sitter just nu och går igenom kommentarer från tidigare VFU:er från både mentorer och lärare på högskolan.
Jag fastnar på en kommentar som en lärare på högskolan gav mig efter min absolut första VFU. Inför den så matades vi med att man absolut inte fick vara frånvarande och att det skulle vara allvarligt om vi nu var det. I mitt fall så hände det redan första dagen att de ringde från mina barns förskola om att ett av mina barn var hängigt och hade feber. Då hade jag hunnit med att på plats på min dåvarande partnerskola i ungefär 30 minuter.

Kommentaren som min lärare från högskolan skrev om detta var att "det vore bra om du tar igen detta" då det skulle ge mig fler intryck. Känslan av misslyckande sitter kvar fastän jag inte hade något val i frågan om frånvaro den dagen. Min lärare på högskolan hade naturligtvis rätt om intrycken. Ju fler sådana som man samlar på sig desto bättre men jag undrar vilka känslor jag hade haft om lärarna på högskolan inte hade gått på så väldigt mycket om hur viktigt det var att inte vara borta.

Nu funderar jag över vilka känslor jag själv har cementerat och kommer att cementera i framtiden hos andra. Man kan ju så klart inte styra allt men ändå...