tag:blogger.com,1999:blog-75051334515220908662024-03-19T12:28:29.794+01:00Jag ska bli lärareJag är en studerande lärare. Alltså en lärare som söker förbättring. En sån där individ som lär andra en massa saker. Förhoppningsvis en blivande vardagshjälte som undervisar andra blivande vardagshjältar.Unknownnoreply@blogger.comBlogger242125tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-74186144179202595212017-09-03T12:04:00.000+02:002017-09-03T12:04:01.324+02:00Klassrumsinteraktion och flerspråkighet - ett kritiskt perspektiv, boktipsJag har för ett tag sedan plöjt boken Klassrumsinteraktion och flerspråkighet - ett kritiskt perspektiv och jag är nöjd, mycket nöjd över detta.<br />
<br />
Alla böcker som har med "ett kritiskt perspektiv" i titeln är extra intressanta eftersom det innebär problematiseringar. Problematiseringar är alltid intressanta eftersom det ger möjlighet att vrida och vända på saker, att förstå dem djupare helt enkelt.<br />
<br />
Bland annat får boken mig att fundera en hel del kring asymmetriska maktrelationer i skolan, vikten av läsning och tankar på hur translanguaging ska bli en mer framträdande del i min egen undervisning och i hur det kommer att de ut i klassrummet.<br />
<br />
Jag lärde mig några nya termer. Bland annat subrosa (adjektiv med betydelsen hemliga, i smyg - nu i skrivande stund så inser jag att det kommer ifrån Sub Rosa - under rosen. Jag drar slutsatsen att det kanske inte alls var helt nytt ändå. Oh well.. )<br />
<br />
Funderingar jag har just nu - lärares identitetsskapande praktigemenskaper och intressanta teorier kring identitet.<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-31334804600479893492017-09-02T11:52:00.003+02:002017-09-02T11:52:46.823+02:00Jag utbildar mig vidareJag firar att jag har kommit in på 2 nya olika vägar. En fristående kurs om didaktik i det flerspråkiga klassrummet och masterprogrammet i didaktik. Båda är på avancerad nivå och det blir en ordentlig utmaning. <br />
<br />
Jag som älskar att lära mig nya saker och att få problematisera det jag tror att jag kan är överlycklig.<br />
<br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-88168926852630574392017-03-06T21:34:00.001+01:002017-03-06T21:40:21.526+01:00Det viktiga trygghetsarbetet.<br />
<br />
På min nuvarande arbetsplats så finns det en trygghetsgrupp som består av personal. Den träffas varje vecka och diskuterar mjuka värden. Det vill säga sådana saker som bemötande, trygghet, värdegrund och andra bitar som påverkar skolan och lärandet samtidigt som det inte alltid går att mäta det.<br />
<br />
Vi försöker så klart. Bland annat med enkäter. Dessa är utformade på ett sätt som är svårt och långt ifrån elevernas egna språk. När man ska tala om för en digital enkät om hur man mår och måste välja mellan 1,2,3,4 och 5 så är det inte så enkelt. Den som har gjort enkäten har däremot gjort det enkelt för sig.<br />
<br />
Alla valen mynnar ju ut i fina staplar och man kan prata om att man mäter det mjuka. Men det är inte så enkelt. För man måste ju förstå det också. Att det inte är helt enkelt att jobba med matematik om man samtidigt är orolig för att behöva gå förbi några elever när man ska hämta materialet i sitt skåp.<br />
<br />
Tryggheten är ju en del utav de grundförutsättningarna som vi lärare förmodligen bara förväntar oss ska finnas i ett klassrum. Som en fint bäddad säng vi bara ska drömma om undervisningen i. Men innan den där sängen är bäddad så är det ju en massa fix som måste fixas.<br />
<br />
Det är viktiga saker.<br />
<br />
Jag sitter med i den där gruppen just för att jag vill vara med och bädda sängen. Den är viktig.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-72919191374634078582017-03-05T08:21:00.000+01:002017-03-05T08:21:31.976+01:00Brev till Lennart<style type="text/css">p { margin-bottom: 0.08in; }</style> <br />
<div style="margin-bottom: 0in;">
Käre Lennart.</div>
<div style="margin-bottom: 0in;">
Nu skriver jag till dig igen. Jag undrar över om du någonsin kommer att läsa det här. Det är ju inte direkt så att jag har adresserat det till dig särskilt tydligt. Men det är ändå till dig och till alla andra som också är som du. Ni är inte så många men ni finns där. Jag undrar om ni som är som Lennart vet om att ni är det.</div>
<div style="margin-bottom: 0in;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0in;">
Hur som haver; Jag är livrädd. Jag har inte långt kvar och snart kommer jag att stå där. Där mitt ute i verkligheten med en massa ansvar. Den enda skillnaden på mig och mina framtida elever är att jag har en bättre hum om hur mycket jag kan störa deras framtidsplaner. Hur mycket jag kan hjälpa och hur mycket jag kan förstöra och försvåra.</div>
<div style="margin-bottom: 0in;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0in;">
Hjälp! Vad gör jag om det blir fel eller snarare när det blir fel? För fel blir det alltid förr eller senare. Kommer jag att kunna skratta åt mina misstag och kommer mina elever göra det?</div>
<hr />
Jag skrev detta för några år sen och publicerade det inte. Jag hoppas och tror att alla människor är någons Lennart. Någon som spelar en stor roll för någon annan. Nu när jag faktiskt står här framme <i>(Fast man står ju inte alltid framför en klass och inte alltid framme i ett klassrum. Hjälp, det är ju inte ens alltid som man står. Med andra ögon så speglar den här tidigare texten ganska intressanta tankar jag hade tidigare om undervisning och lärande.) </i>så vet jag att det här med att störa framtidsplaner och förstöra inte riktigt är på det sätt som jag trodde då. Dels så handlar det om ansvar. Det egna ansvaret har jag tänkt på mycket när jag har undervisat vuxna. Det gäller ju så klart även när man undervisar barn och ungdomar men i mina tankar just nu så handlar det om en gradskillnad.<br />
<br />
Oavsett så kan jag säga att när det blir fel så blir det fel och då tar jag det därifrån. Äg felet och gå vidare. Ibland är dessutom inte ens ett fel ett fel. Det beror på perspektiv.<br />
<br />
<b>Var inte rädd för att göra fel. Det riskerar att göra dig handlingsförlamad.</b>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-40254039487317269452017-03-01T20:37:00.000+01:002017-03-01T20:37:08.116+01:00Hur tar vi hand om varandra egentligen?Hallå där!<br />
Det är en sak som jag har funderat över. Hur tar vi egentligen hand om varandra? På min nuvarande arbetsplats har jag upptäckt att det finns folk som klagar på kollegor för att de tycker att de inte gör sitt jobb. Det leder till att många gärna pratar om allt de gör och ingen pratar om vad de inte hinner med av rädsla för att alla andra ska börja prata om dem. <br />
<br />
Problemet är ju att man aldrig har full inblick i vad andra gör eller måste hinna med. Det som ser fullt rimligt ut i mina ögon kanske är helt orimligt för någon annan att utföra i arbetsväg och det hela leder till att det blir ett synsätt där man inte tror gott om sina kollegor och inte heller tror att de faktiskt gör sitt bästa efter förutsättningarna de har.<br />
<br />
Jag tror inte att man gör det av ren illvilja utan att det snarare bottnar i en frustration över att man själv inte räcker till. Men det är så skadligt! I värsta fall driver man bort kollegor som faktiskt gör sitt bästa och det har vi ju inte råd med i ett skolsverige där vi inte har tillräckligt med lärare.<br />
<br />
Det är ju inte heller en sund plats att jobba på och utvecklas i sin profession och inte heller är det något som vi vill att eleverna ska ta med sig.<br />
<br />
Imorgon hoppas jag att jag har dessa tankar med mig och börjar säga ifrån! <br />
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-70436493563472248222017-02-27T18:49:00.000+01:002017-02-27T18:49:14.249+01:00Att möta flyktingar - BoktipsJag har under sportlovet läst "Att möta flyktingar" av Birgitta Angel och Anders Hjern. Här är mina spontana tankar om den.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://s1.adlibris.com/images/1287282/att-mota-flyktingar.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://s1.adlibris.com/images/1287282/att-mota-flyktingar.jpg" /></a></div>
<br />
<div>
Oerhört lättläst!</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Boken gav en hel del "jamen så är det" och "ahaaa" upplevelser.Jag uppskattade små verklighetshistorier som fanns insprängda i olika kapitel och som illustrerade olika aspekter i bemötandet. Det är en relativt svår uppgift, att möta flyktingar på ett sätt som inte blir för mycket eller för litet.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Lite av det jag tar med mig är bland annat att inte se symptom istället för människor när det handlar om PTSD samt hur man kan hantera andra människors svårigheter. Det finns också en lista på svenska företeelser som kan innebära kulturkollisioner, bland annat synen på barnets roll i samhället. Självständigt i Sverige - dagis osv </div>
<div>
</div>
<div>
För oss som möter barn och familjer från andra kulturer och som är på flykt är det vettiga perspektiv att ha med oss. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag vill sätta boken i handen på alla lärare som möter flyktingar samt kanske framförallt alla deltagare i en elevhälsa även om de kanske redan har goda erfarenheter av detta arbete eftersom jag tror att det kan leda till ännu mera samsyn i olika delar som vi aldrig kommer får inblick i eftersom det inte ingår i vår profession ( i mitt fall lär jag aldrig behandla någon kliniskt till exempel) men som vi ändå kan dra nytta av att veta något om.</div>
<div>
</div>
<div>
ISBN: <b class="product-info-panel__attributes__heading"></b>
<span class="product-info-panel__attributes__value" itemprop="isbn">
9789144033280
</span> </div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-2254836607025455232017-02-27T09:19:00.000+01:002017-03-09T20:28:11.608+01:00Käre Lennart #4Käre Lennart!<br />
<br />
Jag är lite arg på dig just nu. Det är egentligen inte ditt fel men det känns bättre att fokusera min ilska på någon annan än mig själv eller mina nuvarande lärare.<br />
<br />
Jag kämpar oerhört med min motivation just nu. Vi får uppgift på uppgift med motiveringen "det här är bra att kunna. Som blivande lärare måste du kunna det här." Jag får aldrig något svar på frågan "varför just det här?" och "varför just på det här sättet?".<br />
<br />
Utan all kurslitteratur som jag fick läsa förra terminen så hade jag förmodligen tyckt att det var mer okej att göra alla uppgifter som ingen riktigt kan motivera varför. Nu tycker jag att det är oerhört jobbigt eftersom det bara känns så tröstlöst och onödigt att ens anstränga sig eftersom hela uppgiften går ut på att jag skriver något som ingen någonsin kommer att läsa förutom min lärare vars enda syfte är att betygssätta det jag skriver. Tidigare har det alltid känts som ett obstinat personlighetsdrag. Jag bara "vill inte" men nu känns det djupare än så. Det är mycket tjat om att det är en övning för framtiden då vi kommer att skriva C-uppsatser men då får man ju fortfarande välja och fler människor kommer att läsa. Så det är i alla fall inte samma sak.<br />
<br />
Just nu gör jag mina uppgifter enbart för att jag ska få ett betyg. Inte för att jag tror att jag kommer att lära mig någonting. <br />
<br />
Det enda positiva jag kan se med det här är att jag knappast kommer att göra samma sak mot mina framtida elever. Jag kommer att slita för att få fram meningen med att göra vissa saker och anstränga mig ännu mer för att alla uppgifter ska ha en större mening än "det är bra att kunna" eller "alla måste". <br />
<br />
<hr />
<br />
Ovan är ett av mina opublicerade brev till Lennart. <a href="http://jagskablilarare.blogspot.se/2017/02/uppdatering.html" target="_blank">Jag läser ju igenom mina gamla opublicerade inlägg </a>och hade glömt bort etiketten "<a href="http://jagskablilarare.blogspot.se/search/label/brev%20till%20lennart" target="_blank">Brev till Lennart</a>" och hittade den igen. Jag läser och minns. Kommer ihåg frustrationen över liknande uppgifter och svor redan då att jag aldrig skulle göra liknande när jag väl jobbade själv. Nu är jag ju där, där jag jobbar själv. Insikten jag har nu är att det inte är så enkelt att motivera för andra trots att det kanske är solklart för mig. Mina skäl behöver ju aldrig vara andras skäl.-<br />
<br />
Att förstå hur frustrerande det kan vara är en otroligt värdefull lärdom och det i sig gör ju att all frustration fick ett värde. Men det tyckte jag nog inte då. Det är mycket som är enklare att se när det väl är över eftersom man kan höja blicken.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-7636102560217682772017-02-26T09:02:00.001+01:002017-02-26T09:02:27.993+01:00Uppdatering Hej bloggen!<br />
Det var ju ett tag sen, mitt sista publicerade inlägg är från 2012. Nu är det 2017 och en hel del har hänt.<br />
<br />
Jag är färdig med min utbildning. Jag har både en examen och en legitimation. Jag har läst in ett tredje ämne och utökat min legitimation samt skaffat mig en hel del erfarenhet från olika sorters verksamheter, stadier och skolformer. <br />
<br />
Nu funderar jag på att utöka min utbildning ytterligare eftersom jag faktiskt inser att jag aldrig någonsin kommer att bli färdig. Det roliga med läraryrket är ju att lärandet aldrig tar slut. Dels på grund av att eleverna alltid varierar - alla är unika. Det sker också en hel del inom varje ämne rent undervisningsmässigt för att inte tala om hur kunskapsparadigmet kan skifta rejält.<br />
<br />
Jag tänkte försöka blogga vidare nu och jag behåller min titel "Jag ska bli lärare" - Däremot tror jag att jag behöver ändra lite andra saker. - Saker som inte stämmer längre."<span>Jag är en lärarstudent. Alltså en blivande lärare. en sån där
viktig individ som kommer att lära andras barn en massa saker. En
blivande vardagshjälte." - Jag är inte längre en blivande lärare men jag är ju en lärare som blir bättre? En blivande bättre lärare? eller Äh.. jag vet inte - jag får helt enkelt fila vidare på det.</span><br />
<span><br /></span>
<span>Jag ser också att blogger har fått en hel del uppdateringar vad gäller användarvänligheten. Bland annat statistikverktyg som ju är sjukt kul. Jag har 234 publicerade inlägg och 67 utkast. Jag kommer nog att börja med att läsa igenom alla dessa och kommentera dem igen. Det roligaste blir att se hur jag idag tänker om det jag skrev då.</span><br />
<span><br /></span>
<span>Nu kör vi! ^^b</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-56915272100514712672012-09-04T13:21:00.000+02:002012-09-04T13:21:29.650+02:00Ny termin, NU ser jag ljuset i tunneln. Jag har 3 terminer kvar inkluderat den nuvarande.<br />
Just nu läser jag artikeln "<a href="http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2004/08/30/manghovdat-vidunder" target="_blank">Ett månghövdat vidunder</a>" från<a href="http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet" target="_blank"> Pedagogiska Magasinet </a>som är skriven av Kjell Granström som är professor i pedagogik vid linköpings universitet.<br />
Artikeln handlar om olika förklaringsmodeller till varför mobbning uppstår och vilka åtgärder som blir till följd av den förklaringsmodell man anammar.<br />
<br />
När jag läser artikeln så funderar jag väldigt mycket på om <strike>människor</strike> pedagoger faktiskt enbart har ett synsätt när det kommer till mobbning men kommer snabbt fram till att det kan ju faktiskt vara så att någon tänker sig att en förklaringsmodell kan förklara allt.<br />
<br />
Det får mig att ogilla förklaringsmodeller just för att de på grund av sin förenklande natur samtidigt kan försvåra så mycket. Man riskerar att göra något dumt på grund av något smart helt enkelt och det är ju så onödigt.Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-12486828495575877652012-04-13T09:07:00.005+02:002012-04-13T09:12:17.887+02:00Utan den proximala utvecklingszonen försmäktar jag på denna ö!Det är så mycket pyssel och pussel. Både med mina egna studier men även med mina barns. Det är på sätt och vis svårt att få alla delar att passa in. Ibland måste man hyvla av kanterna och det är så trist.<br />Om jag väljer att ta den tid jag har till förfogande mellan lektioner på högskolan till att sitta och plugga på så missar jag det sociala med mina kurskamrater. De som inte har barn är inte alls lika motiverade till att använda all befintlig tid till att plugga på. Oftast väljer de att sitta dagarna innan en tenta och panikpluggar.<br /><br />Det är inte för mig. Jag har inte den tiden eller så mycket is i magen. Inte heller tror jag att det leder till något man kommer ihåg i det långa loppet.<br /><br />Samtidigt så saknar jag det sociala. Jag vill ju utvecklas och reflektera över sakernas tillstånd tillsammans med mina studiekamrater. Det är ju en av fördelarna med att inte plugga på distans. Men det sociala finns inte riktigt där den här kursen. Det är synd för jag misstänker att jag lär mig mer på att diskutera med andra som är i ungefär samma situation än om jag bara läser för mig själv.<br /><br />Buhu! Jag försmäktar utan den proximala utvecklingszonen!Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-81710318955303847382012-03-21T09:07:00.005+01:002012-03-21T10:31:06.574+01:00Känslor som sitter kvar...Jag sitter just nu och går igenom kommentarer från tidigare VFU:er från både mentorer och lärare på högskolan.<br />Jag fastnar på en kommentar som en lärare på högskolan gav mig efter min absolut första VFU. Inför den så matades vi med att man absolut inte fick vara frånvarande och att det skulle vara allvarligt om vi nu var det. I mitt fall så hände det redan första dagen att de ringde från mina barns förskola om att ett av mina barn var hängigt och hade feber. Då hade jag hunnit med att på plats på min dåvarande partnerskola i ungefär 30 minuter.<br /><br />Kommentaren som min lärare från högskolan skrev om detta var att "det vore bra om du tar igen detta" då det skulle ge mig fler intryck. Känslan av misslyckande sitter kvar fastän jag inte hade något val i frågan om frånvaro den dagen. Min lärare på högskolan hade naturligtvis rätt om intrycken. Ju fler sådana som man samlar på sig desto bättre men jag undrar vilka känslor jag hade haft om lärarna på högskolan inte hade gått på så väldigt mycket om hur viktigt det var att inte vara borta.<br /><br />Nu funderar jag över vilka känslor jag själv har cementerat och kommer att cementera i framtiden hos andra. Man kan ju så klart inte styra allt men ändå...Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-7256580235316311252012-03-06T20:17:00.004+01:002012-03-06T20:25:44.989+01:00Ångest är en del av lönen?Lite titt som tätt så funderar jag ganska mycket över mitt blivande yrkesval. Vill jag verkligen det här? Det är en ganska bra fråga. Det är ju ett ganska speciellt yrke. Jag kommer ständigt fram till att jag inte kan tänka mig att göra något annat. (Om det nu inte skulle visa sig att jag är riktigt dålig på det men så illa har det inte verkat hittills.. *host*) <a href="http://jagskablilarare.blogspot.com/2011/09/vem-vill-da-bli-larare-jo-jag-vill.html">Lönen är förvisso ingenting att hänga i en julgra</a>n. Det har vi ju konstaterat tidigare. Speciellt inte med tanke på hur länge studietiden är och mängden studieskulder man drar på sig om man inte kan jobba samtidigt.<br /><br />Nu är jag inne på frågan "Orkar jag med det här". Alla olika öden följer med mig hem och bränner på något vis hål i själen. När jag får kontakt med eleverna så är det fantastiskt. Men samtidigt så är det så tveeggat. För just nu känner jag så ofantligt mycket och varje öde känns ordentligt. Men det ena ger det andra på något sätt. Idag har jag fått rådet att stänga av och att inte ta med jobbet hem. Men hallå?!?! Ingen har berättat hur man gör då och jag tvivlar på att det är möjligt.Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-27330223714156424522012-02-08T19:59:00.004+01:002012-02-08T20:26:11.967+01:00Planering planeringSå nu sitter jag här och lektionsplanerar. Jag har lektion.se och Flod.nu upp till armbågarna. Och youtube. Jag bara älskar användargenererat innehåll.<br /><br />Däremot så undrar jag hur jag ska hantera obekväma frågor. Frågor som jag inte måste ställa för min utbildning utan snarare för min egen sinnesfrid. Det kommer nog att göra mig impopulär på min nya partnerskola. Jag får hoppas på att det inte är så. Eller så får jag väl ta med mig tårta.<br /><br />Jag undrar bland annat varför min handledare presenterade en elev som klassens ständiga sengångare. Den enda eleven han presenterade vid namn. Trots att det var minst en som kom efter just den eleven. (Fast nej det gör jag ju inte alls. Det jag undrar över är inte alls varför. Jag förstår att han var nervös och kände sig granskad av mig och kanske blev frustrerad över att inte kunna visa upp en klass med "perfekta elever" men jag undrar över om han var med på att han kanske kränkte sin elev i processen.)<br /><br /><br />Jag undrar även en massa andra saker som också kan vara känsliga att fråga om. Bland annat om den "nya" socialtjänstlagen. Den hade jag planerat att ta mig an härnäst!Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-21631715985077879752012-01-28T15:11:00.005+01:002012-01-28T15:38:25.656+01:00Första besöket på nya partnerskolan.Igår var första besöket på min, för terminen nya, partnerskola.<br /><br />Jag var beredd på att det skulle vara annorlunda men inte SÅ annorlunda.<br />Högstadiet är en helt annan kaka än gymnasiet. Eleverna är på vissa sätt så mycket mer barn och lärarens fostrande roll är mer tydlig. Språket är annorlunda. Både elevernas och lärarnas. Lärarnas är förenklande och elevernas är provocerande. Fitta, hora och slyna hann jag höra från samma kille på mindre än 2 minuter. Det intressanta var att han inte riktade det åt en person. Utan bara rätt ut i luften. Se mig helt enkelt.<br /><br />Jag funderar vad det behovet beror på. Blir dagens ungdomar inte sedda tillräckligt för att dagens vuxna är för upptagna att ge dem uppmärksamhet? Blir de sedda men har de ett större behov? (Ja jag är fullt medveten om att jag har gjort grova generaliseringar här. Allt för att förenkla det hela.)<br /><br />Det var i alla fall en positiv upplevelse. Högst ovant och med många många intryck.Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-82832104768140687362012-01-25T19:28:00.005+01:002012-01-28T15:11:01.020+01:00Ljuset i tunneln?Okej. Nu ser det lite ljusare ut. Eller annorlunda.<br />Nu har jag en ny partnerskola. Tillfällig för just den här terminen. En grundskola och inte en gymnasieskola. En sk. problemskola om man ska tro på medierna.<br />Jag är helt övertygad om att jag kommer att få lära mig massor. Dels om konflikthantering men också en hel del om hur man hanterar elevers särskilda behov och tillgodoser dessa. Dessutom så får jag lite mer inblick i hur det är på ett stadium av skolan som inte är frivilligt.<br /><br />För det är skillnad på gymnasiet och på högstadiet. Bara en sådan sak som känslan av frivillighet. Det är lite magiskt på sätt och vis.<br /><br />Tydligen kommer merparten av oss som är lärarstudenter och som får kompetens för både gymnasium och högstadiet att hamna på högstadiet. Det känns logiskt eftersom jag antar att det finns fler högstadieskolor än vad det finns gymnasium.<br /><br />Just nu pratar vi om lektionsplanering och innehåll på seminarierna på högskolan. Återigen slås jag av hur dubbelt allt blir. Elevsynen som vi diskuterar på högskolan kan man samtidigt se att det tänkandet inte riktigt håller fullt ut. Vi högskolestudenter är också elever. Jag slås ofta av vilken negativ upplevelse det är att vara student. Föreläsare kan nonchalant ändra tider på föreläsningar utan att bry sig om hur det kan påverka studenterna. Helt plötsligt finns det med obligatoriska studiebesök med på schemat trots att kursplanen inte beskriver något sådant. Eller lärare som gillar att höra sig själva prata så mycket att de mer än gärna dominerar samtalsutrymmet i diskussioner på seminarier som ska vara examinerande. Trots att studenterna mer än gärna pratar. Eller varför inte lärare som ser det stora i att presentera sig själva alldeles utförligt men som glömmer bort att låta eleverna göra samma sak. Anmärkningsvärt när gruppen är färre än 12 kan man tycka.<br /><br />Jaja. Det kunde varit värre. Men att på allvar prata om en god elevsyn och vikten av respekt för de individer som man handleder eller är lärare för är bara illa om man inte kan göra samma sak som lärare på högskolan.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-78873371904034258122012-01-17T09:51:00.004+01:002012-01-17T09:57:24.942+01:00Skjut mig hellre än att ge mig en handledare som inte vill handleda mig.Dåligt förberedd.<br /><br />Haha jag trodde att jag var dåligt förberedd på att få lämna min lilla distanspluggsbubbla. Jag har oroat mig för både pendling, barnens tider på dagis och huuuur det ska gå med näringsintaget.<br />Hade jag vetat att både högskolan och min partnerskola där jag ska gå på VFU var sämre beredda än jag så hade jag naturligtvis sparat på energin. För det är inget problem att pendla, barnen överlever någon sen dag i veckan på dagis och det är okej med hämtpizza om man nu måste.<br /><br />Men här står jag en vecka innan kursstart (och VFU-start) och vet inte om jag ens har en handledare eller vilken kurslitteratur jag ska ha. Det rimmar illa med tanke på att jag har ett seminarium om mindre än en vecka och ska ut på VFU mindre än en vecka. Tack för den!<br /><br />Nu hoppas jag att det hela löser sig. Jag har en acceptabel lösning skissad framför mig. Men den kan skita sig av olika anledningar. Eventuella intressekonflikter är en utav dem. Oh well. Vad gör man inte för att få lära sig saker? Att man inte kan få allt är så otroligt tydligt just nu. Men ärligt talat ska jag verkligen behöva kompromissa bort att få en handledare som vill handleda och som brinner för sitt ämne för att jag råkar känna någon som jobbar på skolan som kan fungera som en perfekt backupplan?Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-72105317251810656192011-10-27T14:07:00.004+02:002011-10-27T14:13:06.100+02:00I once was blind but now I see.Förra veckan såg jag det så tydligt. Vad erfarenhet och utbildning gör med en människa. Från människa till pedagog helt enkelt.<br /><br />Jag skulle hämta ett av mina barn på dagis och fastnar lite med de vuxna. En pedagog och en vikarie. Vikarien som var ung tröttnade på att det var ett så lugnt tempo och ville få igång barnen. Barnen var fullt upptagna med sin lek. Vikarien tog upp det hela med pedagogen och föreslog någon rolig organiserad lek eftersom det "inte hände något".<br /><br />Pedagogen, som naturligtvis var vis av erfarenhet, svarar att det behövdes inte eftersom barnen redan var fullt upptagna.<br /><br />För mig blev det så tydligt där och då. Lekens betydelse och vikten av att inte störa den individ som är upptagen med något. Förvisso har jag varit med om det hela tidigare. Då har jag själv fått vara i vikariens skor. Dock inte helt på samma sätt för jag föreslog inga lekar där i klassrummet med alla gymnasieelever. Däremot drog min vfu-handledare mig lugnt åt sidan när jag ivrigt ville "hjälpa" alla elever. Hon visade mig det som jag själv inte hade sett. Just då behövdes jag inte och det var en skön känsla.<br /><br />Men det är ju sådant som man inte vet från början.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-27114452419890627452011-09-28T08:50:00.001+02:002011-09-28T08:54:18.557+02:00Tonåringar är också barn!Idag när jag gick för att lämna min yngsta son på förskolan så såg jag på avstånd hur en av mina grannar, en tonårsgrabb som spelar så hög musik att hela min lägenhet blir en baslåda, släntrar mot busshållplatsen på bussen. Samtidigt som jag närmar mig så ser jag även bussen som helt sonika kör förbi honom trots att han har kommit fram till busshållplatsen och så uppenbart väntar på bussen. Att föraren har sett honom är det inga tvivel om.<br /><br />Först tänker jag att han kommer att skrika efter bussen eller kasta något. För det är så jag har uppfattat honom hittills med sin musik som låter<span style="font-style: italic;"> <span style="font-weight: bold;">untzt untzt untzt</span></span> och sina svarta hoodies och sin moppe vars ljud gör mig galen. Men det gjorde han inte. Istället tittade han på klockan och var väldigt uppgiven.<br /><br />Jag frågade: Ska inte den bussen stanna?<br />Han svarade: Tydligen inte.<br /><br />I det ögonblicket var han bara ett barn. Det var så tydligt. Borta var allt <span style="font-weight: bold; font-style: italic;">untzt untzt</span> och kvar fanns bara besvikelse över att vuxenvärlden hade stängt honom ute.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-44250032666522407342011-09-26T13:06:00.003+02:002011-09-26T13:06:51.530+02:00TutorsJag undrar varför vi inte har en större hjälplärarverksamhet i Sverige.<br /><br />Det känns som en relativt positiv sak.<br /><br />Vad tror du?Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-42368594361667433992011-09-22T13:29:00.003+02:002011-09-22T13:48:15.590+02:00Vem vill då bli lärare? Jo, jag vill.Efter en insändare i DN så blev jag arg.<br />Den tog bland annat upp läraryrkets sänkta status, kassa lön och förutsatte att inga begåvade ungdomar söker sig till lärarutbildningarna.<br /><br />Min första tanke var: Screw you dude! Jag är jävligt begåvad. Däremot är pengar inte mitt enda motiv till att jobba.<br /><br />Vi kanske kan fundera lite över det här med pengar som enda sätt att mäta värde på och visa uppskattning för det arbete som någon gör? Varför måste alltings värde mätas enbart i pengar?<br /><br />Personligen så kan jag inte tänka mig att göra något annat än att undervisa. Jag brinner för det här och jag ångrar mig så mycket att jag inte sa det under min första VFU när några av lärarna frågade varför jag ville bli lärare. Istället för att vara ärlig och riskera att bli utskrattad (för det var så det kändes då) så sa jag lite ironiskt att jag gjorde det för lönen. Skratt. Inget allvar. För vem vågar vara allvarlig när det bara pratas om att den enbart är idioter som läser till lärare nu. Eftersom antagandet verkar vara att att de som läser till lärare när lärarlönen är så låg att de är korkade alternativt att de inte kommer in på något bättre utbildningsalternativ.<br /><br />Dessutom kan man även undra om man nu inte skrämmer bort alla begåvade ungdomar som vill bli lärare trots lönen (som inte måste vara den primära orsaken till varför man vill jobba med något)genom att påstå att det inte finns några begåvade ungdomar som väljer att jobba som lärare.Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-80618503651659116302011-09-18T14:11:00.003+02:002011-09-18T14:18:57.056+02:00Tjatigt och grötigt<style type="text/css">p { margin-bottom: 0.08in; }</style> <p style="margin-bottom: 0in;">Med risk för att bli tjatig så måste jag återigen ta upp något som jag har funderat över tidigare:</p><br /><p style="margin-bottom: 0in;">Det här med att bli betygssatt. Ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att det kräver mitt tänkande och reflekterande. Av rädsla för att göra fel så vill jag hellre göra allt för att tänka "rätt". Felet är naturligtvis inte mitt. Det är ett inlärt beteende. Lärare som kanske tidigare har bett mig att vara kritisk och som sedan har gett mig negativ respons när jag har gjort precis det men kanske inte har åstadkommit ett önskvärt resultat.<br /></p> <p style="margin-bottom: 0in;">Fast det är klart att det samtidigt fodrar att jag kan skilja på negativ respons och respons som kanske helt enkelt inte håller med mig.</p> <p style="margin-bottom: 0in;">Jag funderar själv på hur jag kommer att agera i framtiden om någon av mina elever på min uppmaning ska granska något kritiskt och på egen hand kommer fram till något mindre önskvärt. Kommer jag då att reagera med att slå ut med hela handen i min iver att rätta till det jag själv upplever som fel eller kommer jag med mjuka uppmaningar försöka vägleda till det som låter mer rätt. Eller kommer jag acceptera att det jag själv uppfattar som rätt inte behöver vara samma i mina framtida elevers ögon?</p> <p style="margin-bottom: 0in;">Nu kommer tankarna inte helt osökt in på demokrati och sverigedemokraterna. Inte helt konstigt kan jag tycka eftersom jag trots allt är en blivande samhällskunskapslärare. Det är inte helt PK med att sympatisera med SD (vilket jag inte heller gör) men samtidigt så borde det inte heller vara PK att bara lägga locket på och kalla dem för alltigenom onda (vilket jag inte heller gör).</p> <p style="margin-bottom: 0in;">Men vad gör man sen om man efter bästa förmåga har förmedlat en demokratisk värdegrund och sen ändå står där med en klass som är främlingsfientlig? </p> <p style="margin-bottom: 0in;">Dessutom blir det ett bonusproblem om eleverna nu lever ett demokratiskt dubbelliv, mönsterelever som pratar sig varma för demokratin för att sedan leva rövare när skolan är över och roa sig med blodiga upplopp och demonstrationer. </p> <p style="margin-bottom: 0in;">Har man med det att göra som lärare, vad eleverna pysslar med på fritiden? Nej inte egentligen vill jag tycka - precis lika lite som eleverna inte har med med lärarens fritid att göra. Samtidigt så är det ändå problematiskt. För en (fiktiv)lärare som pratar om allas människor lika värde och som sen står och delar ut röstsedlar för Sverigedemokraterna naggar på något sätt bilden av just den läraren i kanten. Precis som en elev som kan allt om varför demokrati är positivt inte riktigt känns trovärdig om samma person senare kastar gatstenar på skyltfönster och beter sig på ett odemokratiskt sätt (som att exempelvis vara rasist)</p> <p style="margin-bottom: 0in;">På något sätt så tänker jag mig att betygen kommer ivägen för verkligheten. I stil med att vi uppmuntrar till kritiskt tänkande men bara om den utförs på "rätt sätt". "Fel" sorts kritiskt tänkande tycks mig mest besvaras med olika sorters straff i form av sänkta betyg eller verbala påhopp.<br /></p><p style="margin-bottom: 0in;"><br /></p><p style="margin-bottom: 0in;">Nu handlar det hela egentligen om flera saker som du som läsare kanske har märkt. Dels min egen oförmåga att släppa taget och bara vara kritisk när jag får det som uppgift - jag tänker alltid på eventuella betyg och vill göra rätt. (Tänka kritiskt göra jag gärna när jag är säker på att jag har fått det där betyget)</p><p style="margin-bottom: 0in;">Men även lite mer filosofiskt. - Vart går gränserna och vilka är dem? Är det mer rätt med elever som på papper gör "rätt" och i verkligheten "fel" och vem är det som ska besluta om det?<br /></p> <p style="margin-bottom: 0in;">Men framförallt om betyg.<br /></p>Unknownnoreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-53305379502518686242011-09-16T19:24:00.003+02:002011-09-16T19:44:46.792+02:00Jag villSå gärna gärna gärna gå på <a href="http://edcampstockholm.wordpress.com/">edcamp stockholm</a>. Tyvärr misstänker jag att verkligheten är emot mig. Den är ofta det nuförtiden när jag försöker göra något utanför mina studier. Jag får sota för att jag vill så mycket. (Hej extra kurser som jag inte behöver men är vansinnigt intresserad av!) Jag hinner helt enkelt inte med allt som jag vill göra. Och jag vill så mycket. Så mycket som känns viktigt utöver att "bara" vara student.<br /><br />Bland annat vill jag knyta kontakter med olika skolor redan nu för framtida c-uppsats om ett ämne jag inte ens vet om jag får/kan skriva om. Jag vill dessutom gräva ner mig i allt vad engagerade föräldrar gräver ner sig i när det kommer till sina barns skolor och förskolor. Jag har synpunkter och åsikter som jag vill diskutera och dela med mig av. (Tack snälla människor som uppfann och utvecklade internet och helt enkelt gör det till vad det är idag - det borde inbegripa alla användare av internet också)<br /><br />Jag skulle även mer än gärna göra 10000 olika studiebesök på skolor och förskolor av ren nyfikenhet. VFUn räcker liksom inte till. Visst där får jag chansen att ställa frågor och se en liten liten del av hur skolverkligheten kan te sig men det finns ju så oerhört mycket mer.<br /><br />Jag vet ju helt enkelt att det man prioriterar är det som verkar mest viktigt. Ibland är det svårt att rangordna eftersom jag vill sätta allt på den plats som kommer efter barnen och studierna.<br /><br />För så är det.<br />1. Barnen<br />2. Studierna (utan studier ingen framtid osv)<br />3. Allt. Precis allt som jag vill göra.<br /><br />ett tack till tysta tankar naturligtvis där jag hittade <a href="http://lumaol.wordpress.com/2011/08/12/missa-inte-edcamp/">länken</a>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-51025536877154565802011-09-13T21:05:00.003+02:002011-09-13T21:09:10.535+02:00Om att prata för någon annanDet är egentligen helt otroligt. Efter att ha bytt förskola för ett av mina barn så har jag gått från att ständigt låta henne ha sina egna relationer och tala för sig själv till att vilja hjälpa henne och prata åt henne.<br /><br />Det slog mig häromdagen när jag lämnade henne på morgonen att jag svarade på pedagogens fråga om hur helgen hade varit. Förmodligen för att jag tyckte att hon dröjde med svaret. - Snacka om att mikrostyra allt. Jag vet ärligt talat inte vad som flög i mig och varför det hände men jag är övertygad om att jag inte hade gjort så på hennes gamla förskola.<br /><br />Jag funderar över om jag har sådana förväntningar på den nya förskolan att jag själv helt plötsligt ställer mycket högre krav på mina barn. Det är läskigt och tål att fundera på. Jag inser ju att det knappast leder till något bra i det långa loppet. Att få föra sina egna konversationer är ju ganska viktigt.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-19213883975641302402011-09-07T11:49:00.005+02:002011-09-07T11:57:44.270+02:00Distansstudier - fantastiskt och problematiskt på samma gång.Just nu sitter jag och lyssnar på en streamad föreläsning och funderar över distansstudiernas smidighet och problem.<br /><br />Jag är överlycklig över möjligheten över att kunna pausa föreläsningen för att göra anteckningar och kanske till och med spola tillbaka om jag behöver. Eller varför inte lyssna på det hela igen och igen och igen. Och framförallt när jag själv tycker att det passar.<br /><br />Däremot är jag inte överförtjust över att jag missar gruppsamtal med mina medstudenter. Att ställa frågor i ett forum på nätet och hoppas på att någon svarar är inte optimalt. Här behövs någon standardisering tycker jag. För annars måste man (oftast är det jag) uppfinna hjulet på nytt och föreslå att man ska "träffas" online på något sätt eller ställa massor med frågor själv för att någon ska haka på.<br /><br />Jag känner mig ensam som distansstudent men samtidigt är upplägget fantastiskt men det har helt klart även sina nackdelar.<br /><br />Lär jag mig mer genom mina egna studier som blir djupare eller missar jag något på grund av att den proximala utvecklingszonen blir ytligare om den ens finns?<br /><br />Med lite snabbt googlande så hittade jag en <a href="http://hkr.diva-portal.org/smash/get/diva2:229931/FULLTEXT01">C-uppsats som rör ämnet</a>. Den lägger jag i mappen på min <a href="http://www.dropbox.com/">dropbox</a> som innehåller bra grejer att läsa i framtiden.Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7505133451522090866.post-67274417194282906312011-08-16T09:24:00.001+02:002011-08-16T09:26:03.792+02:00Så lätt att glömma bort vad alla intryck gör med ossJust nu när det är inskolningar och uppstart efter semestern så märks det så tydligt vilken pärs det egentligen är att sortera massor med nya intryck.
<br />
<br />För egen del så har det oftast handlat om att jag blir trött och behöver sova mycket när det har gällt nya rutiner som involverar nya platser och ansikten. Men jag har nog inte reflekterat över det speciellt mycket innan.
<br />
<br />Nu med barnen så är det skillnad. Jag märker det på en gång och jag förstår dem! Det är så mycket som är nytt, nya lokaler, ny personal, nya barnansikten och nya sociala koder och kulturer. Det blir så mycket att det snurrar i huvudet på dem och det gör mig glad att min äldstas första skoldag enbart är 1 1/2 timme lång. Efter det ska vi nog äta glass eller något annat roligt så hennes hjärna får vila lite.
<br />Det kan behövas!
<br />
<br />Men hur ser det ut i alla andra människors vardag? Får ni någon paus att vila hjärnan på?
<br />
<br />Unknownnoreply@blogger.com0