Jag ska bli lärare

Första besöket på nya partnerskolan.

2012-01-28T15:11:00.005+01:00

Igår var första besöket på min, för terminen nya, partnerskola.

Jag var beredd på att det skulle vara annorlunda men inte SÅ annorlunda.
Högstadiet är en helt annan kaka än gymnasiet. Eleverna är på vissa sätt så mycket mer barn och lärarens fostrande roll är mer tydlig. Språket är annorlunda. Både elevernas och lärarnas. Lärarnas är förenklande och elevernas är provocerande. Fitta, hora och slyna hann jag höra från samma kille på mindre än 2 minuter. Det intressanta var att han inte riktade det åt en person. Utan bara rätt ut i luften. Se mig helt enkelt.

Jag funderar vad det behovet beror på. Blir dagens ungdomar inte sedda tillräckligt för att dagens vuxna är för upptagna att ge dem uppmärksamhet? Blir de sedda men har de ett större behov? (Ja jag är fullt medveten om att jag har gjort grova generaliseringar här. Allt för att förenkla det hela.)

Det var i alla fall en positiv upplevelse. Högst ovant och med många många intryck.

Ljuset i tunneln?

2012-01-25T19:28:00.005+01:00

Okej. Nu ser det lite ljusare ut. Eller annorlunda.
Nu har jag en ny partnerskola. Tillfällig för just den här terminen. En grundskola och inte en gymnasieskola. En sk. problemskola om man ska tro på medierna.
Jag är helt övertygad om att jag kommer att få lära mig massor. Dels om konflikthantering men också en hel del om hur man hanterar elevers särskilda behov och tillgodoser dessa. Dessutom så får jag lite mer inblick i hur det är på ett stadium av skolan som inte är frivilligt.

För det är skillnad på gymnasiet och på högstadiet. Bara en sådan sak som känslan av frivillighet. Det är lite magiskt på sätt och vis.

Tydligen kommer merparten av oss som är lärarstudenter och som får kompetens för både gymnasium och högstadiet att hamna på högstadiet. Det känns logiskt eftersom jag antar att det finns fler högstadieskolor än vad det finns gymnasium.

Just nu pratar vi om lektionsplanering och innehåll på seminarierna på högskolan. Återigen slås jag av hur dubbelt allt blir. Elevsynen som vi diskuterar på högskolan kan man samtidigt se att det tänkandet inte riktigt håller fullt ut. Vi högskolestudenter är också elever. Jag slås ofta av vilken negativ upplevelse det är att vara student. Föreläsare kan nonchalant ändra tider på föreläsningar utan att bry sig om hur det kan påverka studenterna. Helt plötsligt finns det med obligatoriska studiebesök med på schemat trots att kursplanen inte beskriver något sådant. Eller lärare som gillar att höra sig själva prata så mycket att de mer än gärna dominerar samtalsutrymmet i diskussioner på seminarier som ska vara examinerande. Trots att studenterna mer än gärna pratar. Eller varför inte lärare som ser det stora i att presentera sig själva alldeles utförligt men som glömmer bort att låta eleverna göra samma sak. Anmärkningsvärt när gruppen är färre än 12 kan man tycka.

Jaja. Det kunde varit värre. Men att på allvar prata om en god elevsyn och vikten av respekt för de individer som man handleder eller är lärare för är bara illa om man inte kan göra samma sak som lärare på högskolan.

Skjut mig hellre än att ge mig en handledare som inte vill handleda mig.

2012-01-17T09:51:00.004+01:00

Dåligt förberedd.

Haha jag trodde att jag var dåligt förberedd på att få lämna min lilla distanspluggsbubbla. Jag har oroat mig för både pendling, barnens tider på dagis och huuuur det ska gå med näringsintaget.
Hade jag vetat att både högskolan och min partnerskola där jag ska gå på VFU var sämre beredda än jag så hade jag naturligtvis sparat på energin. För det är inget problem att pendla, barnen överlever någon sen dag i veckan på dagis och det är okej med hämtpizza om man nu måste.

Men här står jag en vecka innan kursstart (och VFU-start) och vet inte om jag ens har en handledare eller vilken kurslitteratur jag ska ha. Det rimmar illa med tanke på att jag har ett seminarium om mindre än en vecka och ska ut på VFU mindre än en vecka. Tack för den!

Nu hoppas jag att det hela löser sig. Jag har en acceptabel lösning skissad framför mig. Men den kan skita sig av olika anledningar. Eventuella intressekonflikter är en utav dem. Oh well. Vad gör man inte för att få lära sig saker? Att man inte kan få allt är så otroligt tydligt just nu. Men ärligt talat ska jag verkligen behöva kompromissa bort att få en handledare som vill handleda och som brinner för sitt ämne för att jag råkar känna någon som jobbar på skolan som kan fungera som en perfekt backupplan?

I once was blind but now I see.

2011-10-27T14:07:00.004+02:00

Förra veckan såg jag det så tydligt. Vad erfarenhet och utbildning gör med en människa. Från människa till pedagog helt enkelt.

Jag skulle hämta ett av mina barn på dagis och fastnar lite med de vuxna. En pedagog och en vikarie. Vikarien som var ung tröttnade på att det var ett så lugnt tempo och ville få igång barnen. Barnen var fullt upptagna med sin lek. Vikarien tog upp det hela med pedagogen och föreslog någon rolig organiserad lek eftersom det "inte hände något".

Pedagogen, som naturligtvis var vis av erfarenhet, svarar att det behövdes inte eftersom barnen redan var fullt upptagna.

För mig blev det så tydligt där och då. Lekens betydelse och vikten av att inte störa den individ som är upptagen med något. Förvisso har jag varit med om det hela tidigare. Då har jag själv fått vara i vikariens skor. Dock inte helt på samma sätt för jag föreslog inga lekar där i klassrummet med alla gymnasieelever. Däremot drog min vfu-handledare mig lugnt åt sidan när jag ivrigt ville "hjälpa" alla elever. Hon visade mig det som jag själv inte hade sett. Just då behövdes jag inte och det var en skön känsla.

Men det är ju sådant som man inte vet från början.

Tonåringar är också barn!

2011-09-28T08:50:00.001+02:00

Idag när jag gick för att lämna min yngsta son på förskolan så såg jag på avstånd hur en av mina grannar, en tonårsgrabb som spelar så hög musik att hela min lägenhet blir en baslåda, släntrar mot busshållplatsen på bussen. Samtidigt som jag närmar mig så ser jag även bussen som helt sonika kör förbi honom trots att han har kommit fram till busshållplatsen och så uppenbart väntar på bussen. Att föraren har sett honom är det inga tvivel om.

Först tänker jag att han kommer att skrika efter bussen eller kasta något. För det är så jag har uppfattat honom hittills med sin musik som låter untzt untzt untzt och sina svarta hoodies och sin moppe vars ljud gör mig galen. Men det gjorde han inte. Istället tittade han på klockan och var väldigt uppgiven.

Jag frågade: Ska inte den bussen stanna?
Han svarade: Tydligen inte.

I det ögonblicket var han bara ett barn. Det var så tydligt. Borta var allt untzt untzt och kvar fanns bara besvikelse över att vuxenvärlden hade stängt honom ute.

Tutors

2011-09-26T13:06:00.003+02:00

Jag undrar varför vi inte har en större hjälplärarverksamhet i Sverige.

Det känns som en relativt positiv sak.

Vad tror du?

Vem vill då bli lärare? Jo, jag vill.

2011-09-22T13:29:00.003+02:00

Efter en insändare i DN så blev jag arg.
Den tog bland annat upp läraryrkets sänkta status, kassa lön och förutsatte att inga begåvade ungdomar söker sig till lärarutbildningarna.

Min första tanke var: Screw you dude! Jag är jävligt begåvad. Däremot är pengar inte mitt enda motiv till att jobba.

Vi kanske kan fundera lite över det här med pengar som enda sätt att mäta värde på och visa uppskattning för det arbete som någon gör? Varför måste alltings värde mätas enbart i pengar?

Personligen så kan jag inte tänka mig att göra något annat än att undervisa. Jag brinner för det här och jag ångrar mig så mycket att jag inte sa det under min första VFU när några av lärarna frågade varför jag ville bli lärare. Istället för att vara ärlig och riskera att bli utskrattad (för det var så det kändes då) så sa jag lite ironiskt att jag gjorde det för lönen. Skratt. Inget allvar. För vem vågar vara allvarlig när det bara pratas om att den enbart är idioter som läser till lärare nu. Eftersom antagandet verkar vara att att de som läser till lärare när lärarlönen är så låg att de är korkade alternativt att de inte kommer in på något bättre utbildningsalternativ.

Dessutom kan man även undra om man nu inte skrämmer bort alla begåvade ungdomar som vill bli lärare trots lönen (som inte måste vara den primära orsaken till varför man vill jobba med något)genom att påstå att det inte finns några begåvade ungdomar som väljer att jobba som lärare.

Tjatigt och grötigt

2011-09-18T14:11:00.003+02:00

Med risk för att bli tjatig så måste jag återigen ta upp något som jag har funderat över tidigare:

Det här med att bli betygssatt. Ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att det kräver mitt tänkande och reflekterande. Av rädsla för att göra fel så vill jag hellre göra allt för att tänka "rätt". Felet är naturligtvis inte mitt. Det är ett inlärt beteende. Lärare som kanske tidigare har bett mig att vara kritisk och som sedan har gett mig negativ respons när jag har gjort precis det men kanske inte har åstadkommit ett önskvärt resultat.

Fast det är klart att det samtidigt fodrar att jag kan skilja på negativ respons och respons som kanske helt enkelt inte håller med mig.

Jag funderar själv på hur jag kommer att agera i framtiden om någon av mina elever på min uppmaning ska granska något kritiskt och på egen hand kommer fram till något mindre önskvärt. Kommer jag då att reagera med att slå ut med hela handen i min iver att rätta till det jag själv upplever som fel eller kommer jag med mjuka uppmaningar försöka vägleda till det som låter mer rätt. Eller kommer jag acceptera att det jag själv uppfattar som rätt inte behöver vara samma i mina framtida elevers ögon?

Nu kommer tankarna inte helt osökt in på demokrati och sverigedemokraterna. Inte helt konstigt kan jag tycka eftersom jag trots allt är en blivande samhällskunskapslärare. Det är inte helt PK med att sympatisera med SD (vilket jag inte heller gör) men samtidigt så borde det inte heller vara PK att bara lägga locket på och kalla dem för alltigenom onda (vilket jag inte heller gör).

Men vad gör man sen om man efter bästa förmåga har förmedlat en demokratisk värdegrund och sen ändå står där med en klass som är främlingsfientlig?

Dessutom blir det ett bonusproblem om eleverna nu lever ett demokratiskt dubbelliv, mönsterelever som pratar sig varma för demokratin för att sedan leva rövare när skolan är över och roa sig med blodiga upplopp och demonstrationer.

Har man med det att göra som lärare, vad eleverna pysslar med på fritiden? Nej inte egentligen vill jag tycka - precis lika lite som eleverna inte har med med lärarens fritid att göra. Samtidigt så är det ändå problematiskt. För en (fiktiv)lärare som pratar om allas människor lika värde och som sen står och delar ut röstsedlar för Sverigedemokraterna naggar på något sätt bilden av just den läraren i kanten. Precis som en elev som kan allt om varför demokrati är positivt inte riktigt känns trovärdig om samma person senare kastar gatstenar på skyltfönster och beter sig på ett odemokratiskt sätt (som att exempelvis vara rasist)

På något sätt så tänker jag mig att betygen kommer ivägen för verkligheten. I stil med att vi uppmuntrar till kritiskt tänkande men bara om den utförs på "rätt sätt". "Fel" sorts kritiskt tänkande tycks mig mest besvaras med olika sorters straff i form av sänkta betyg eller verbala påhopp.

Nu handlar det hela egentligen om flera saker som du som läsare kanske har märkt. Dels min egen oförmåga att släppa taget och bara vara kritisk när jag får det som uppgift - jag tänker alltid på eventuella betyg och vill göra rätt. (Tänka kritiskt göra jag gärna när jag är säker på att jag har fått det där betyget)

Men även lite mer filosofiskt. - Vart går gränserna och vilka är dem? Är det mer rätt med elever som på papper gör "rätt" och i verkligheten "fel" och vem är det som ska besluta om det?

Men framförallt om betyg.

Jag vill

2011-09-16T19:24:00.003+02:00

Så gärna gärna gärna gå på edcamp stockholm. Tyvärr misstänker jag att verkligheten är emot mig. Den är ofta det nuförtiden när jag försöker göra något utanför mina studier. Jag får sota för att jag vill så mycket. (Hej extra kurser som jag inte behöver men är vansinnigt intresserad av!) Jag hinner helt enkelt inte med allt som jag vill göra. Och jag vill så mycket. Så mycket som känns viktigt utöver att "bara" vara student.

Bland annat vill jag knyta kontakter med olika skolor redan nu för framtida c-uppsats om ett ämne jag inte ens vet om jag får/kan skriva om. Jag vill dessutom gräva ner mig i allt vad engagerade föräldrar gräver ner sig i när det kommer till sina barns skolor och förskolor. Jag har synpunkter och åsikter som jag vill diskutera och dela med mig av. (Tack snälla människor som uppfann och utvecklade internet och helt enkelt gör det till vad det är idag - det borde inbegripa alla användare av internet också)

Jag skulle även mer än gärna göra 10000 olika studiebesök på skolor och förskolor av ren nyfikenhet. VFUn räcker liksom inte till. Visst där får jag chansen att ställa frågor och se en liten liten del av hur skolverkligheten kan te sig men det finns ju så oerhört mycket mer.

Jag vet ju helt enkelt att det man prioriterar är det som verkar mest viktigt. Ibland är det svårt att rangordna eftersom jag vill sätta allt på den plats som kommer efter barnen och studierna.

För så är det.
1. Barnen
2. Studierna (utan studier ingen framtid osv)
3. Allt. Precis allt som jag vill göra.

ett tack till tysta tankar naturligtvis där jag hittade länken

Om att prata för någon annan

2011-09-13T21:05:00.003+02:00

Det är egentligen helt otroligt. Efter att ha bytt förskola för ett av mina barn så har jag gått från att ständigt låta henne ha sina egna relationer och tala för sig själv till att vilja hjälpa henne och prata åt henne.

Det slog mig häromdagen när jag lämnade henne på morgonen att jag svarade på pedagogens fråga om hur helgen hade varit. Förmodligen för att jag tyckte att hon dröjde med svaret. - Snacka om att mikrostyra allt. Jag vet ärligt talat inte vad som flög i mig och varför det hände men jag är övertygad om att jag inte hade gjort så på hennes gamla förskola.

Jag funderar över om jag har sådana förväntningar på den nya förskolan att jag själv helt plötsligt ställer mycket högre krav på mina barn. Det är läskigt och tål att fundera på. Jag inser ju att det knappast leder till något bra i det långa loppet. Att få föra sina egna konversationer är ju ganska viktigt.

Distansstudier - fantastiskt och problematiskt på samma gång.

2011-09-07T11:49:00.005+02:00

Just nu sitter jag och lyssnar på en streamad föreläsning och funderar över distansstudiernas smidighet och problem.

Jag är överlycklig över möjligheten över att kunna pausa föreläsningen för att göra anteckningar och kanske till och med spola tillbaka om jag behöver. Eller varför inte lyssna på det hela igen och igen och igen. Och framförallt när jag själv tycker att det passar.

Däremot är jag inte överförtjust över att jag missar gruppsamtal med mina medstudenter. Att ställa frågor i ett forum på nätet och hoppas på att någon svarar är inte optimalt. Här behövs någon standardisering tycker jag. För annars måste man (oftast är det jag) uppfinna hjulet på nytt och föreslå att man ska "träffas" online på något sätt eller ställa massor med frågor själv för att någon ska haka på.

Jag känner mig ensam som distansstudent men samtidigt är upplägget fantastiskt men det har helt klart även sina nackdelar.

Lär jag mig mer genom mina egna studier som blir djupare eller missar jag något på grund av att den proximala utvecklingszonen blir ytligare om den ens finns?

Med lite snabbt googlande så hittade jag en C-uppsats som rör ämnet. Den lägger jag i mappen på min dropbox som innehåller bra grejer att läsa i framtiden.

Så lätt att glömma bort vad alla intryck gör med oss

2011-08-16T09:24:00.001+02:00

Just nu när det är inskolningar och uppstart efter semestern så märks det så tydligt vilken pärs det egentligen är att sortera massor med nya intryck.

För egen del så har det oftast handlat om att jag blir trött och behöver sova mycket när det har gällt nya rutiner som involverar nya platser och ansikten. Men jag har nog inte reflekterat över det speciellt mycket innan.

Nu med barnen så är det skillnad. Jag märker det på en gång och jag förstår dem! Det är så mycket som är nytt, nya lokaler, ny personal, nya barnansikten och nya sociala koder och kulturer. Det blir så mycket att det snurrar i huvudet på dem och det gör mig glad att min äldstas första skoldag enbart är 1 1/2 timme lång. Efter det ska vi nog äta glass eller något annat roligt så hennes hjärna får vila lite.
Det kan behövas!

Men hur ser det ut i alla andra människors vardag? Får ni någon paus att vila hjärnan på?

Skolstart.

2011-08-15T09:53:00.001+02:00

Jag lever fortfarande.
Nu är det mycket i mitt liv som dessutom hänger ihop med skola, förskola och lärande.

Det är spännande men ack så stressande.

Bland annat så skolar jag just nu in M som precis har fyllt 4 år på en Montessoriförskola. Skillnaden i hur de arbetar på den nya förskolan mot hur de arbetar på den gamla är enorm.

Jag är glad att jag har något att jämföra med. T som är äldst ska börja i förskoleklass och det är så otroligt läskigt. Jag ser alla möjliga hemska scenarion men försöker trösta mig med att det förmodligen blir bra ändå. Vi har förberett oss med informationsmöten. Leka på skolgården innan den börjar, köpt skolväska och gymnastikgrejer.

Framförallt tror jag att det är nyttigt att uppleva den delen också som blivande lärare. Just det här att sätta sig in i hur det är att vara på föräldrasidan av skolan.

Matematikinlärning - om att lära sig allting på en gång innan man kan det från början?

2011-06-13T11:03:00.004+02:00

I detta nu sitter jag som en tok och försöker på kort tid läsa in en massa material om matematikinlärning. Allt detta för en tenta som jag ska göra inom en snar framtid. Det tråkiga är att jag enbart läser för att klara tentan. Jag tvivlar på att jag kommer att komma ihåg det på grund av att jag pluggar det så snabbt som jag gör. MEN jag kommer att komma ihåg det eftersom det rör grundläggande matematikinlärning för barn i samma åldrar som mina egna barn är. Då blev det helt plötsligt jätteintressant.

Nu sitter jag och funderar en massa över vad mina barn får lära sig på sin förskola och hur viktigt det faktiskt är med korrekta termer. De kör med matematikpåsar vet jag men sen då? Förvisso har jag funderat över det här med saker och tings korrekta namn tidigare. På något sätt så känns det som att det spiller över i stil med - "De ska ändå lära sig att hantera ekvationer sen så vi kan ju lika gärna använda oss av det i förskolan så att det blir lättare sen" - fast enligt den logiken så blir det ju svårare först och hur smart är det egentligen?

En sak i taget. Först de lite lättare och sen de lite svårare. Så tänker jag. Just nu

Jag lever

2011-04-18T12:38:00.003+02:00

Jag har bara så galet mycket på min tallrik =)

Just nu snurrar jag runt i en hel del distansutbildningar. Jag sitter och hatar de flesta lösningar som högskolor runtom kör med.

Fronter är inte optimalt, inte heller It's learning. Men det är klart att det kunde ha varit värre. Något som verkar vara rätt genomgående är dock det här med diskussioner i forum. Oftast så finns de inte alls eller så är det en liten del elever som diskuterar mycket. Ibland kommer det en lärare och stör diskussionerna genom att hoppa in med saker såsom "Oj vilka intressanta tankar, fortsätt så" vilket förstör mer än hjälper. Det är lite samma sak ibland på seminarium. Lärare som inte riktigt har någon fingertoppskänsla för när de bör bryta in eller kommentera utan mest verkar vilja prata för att de har fastnat i huvudrollen med monolog som enda verktyg.

Grupprummet eller forum på nätet är i alla fall mycket tystare än de fysiska. Kanske på grund av konkurrensen från resten av internet men med största sannolikhet också på grund av lärarens ständiga närvaro.

Vems fel är det egentligen?

2011-03-11T08:23:00.003+01:00

Sitter just nu och funderar över hur man förbättrar situationen med trötta och desillusionerade pedagoger. Pedagoger som inte fyller en annan funktion än övervakning. Kan man verkligen kalla dem pedagoger då?
Det borde finnas säkerhetsföreskrifter eller rutiner som ser till att det inte händer. Att lärare tappar gnistan alltså.
Kan man tänka sig något sorgligare? För hur påverkar en lärare som har tappat gnistan sina elever? Elever som kan vara högst mottagliga för allt vad en pedagog gör eller säger.

Det känns som att samhället har all möjlighet att skydda sig mot den skada som trötta pedagoger kan åstadkomma genom att se till att det inte händer.
Stoppknappar som skickar lärare som är på gränsen till ett uppvilningscenter på Aruba. Eller i alla fall någon slags stoppfunktion som ser problemet långt innan det har hänt.

För att förtydliga. Det spelar ingen roll vems fel det är eftersom det inte löser situationen att fokusera på problemet. Men hur hittar man en gammal borttappad gnista och kan man stoppa tillbaka den i en trött pedagog och hur förhindrar man att den tappas från början?
Det är knappast ett isolerat problem utan rör hela samhället.

Att knyta näven i fickan

2011-02-25T08:41:00.003+01:00

Ibland ångrar jag alla "Att bli lärare" föreläsningar. Just för att de har fått mig att fundera och reflektera alldeles för mycket över mina studier.

Just nu knyter jag näven i fickan och är arg och frustrerad över kursen jag läser. Arg för att läraren hela tiden ger olika anvisningar om hur uppgifter ska lösas och frustrerad eftersom de hela tiden verkar gå ut på att skriva korrekta referenser. Jag börjar smått misstänka att de uppgifter jag sliter som en hund med för att dels sätta mig in i och sen dels få ner i uppgiftsformatet.

Jag känner inte att jag får ut något vettigt av det hela annat än frustration (som kan vara vettigt) och väldigt många tankar om att jag aldrig någonsin ska göra såhär mot mina framtida elever.
Samtidigt så lider jag alla helvetets kval av att bedöva mig själv med att göra något så repetativt. Okej. Referenser är viktiga. Jag förstod det första gången.

Men jag säger ingenting till läraren av rädsla för att vara den obstinata eleven och därmed ådra mig all negativ uppmärksamhet. För det har jag också erfarenhet av.

Montessori eller något annat?

2011-02-11T12:14:00.003+01:00

Nu har jag nog kommit på en av anledningarna till varför så många lärare väljer privata alternativ för sina barn. Hur många kommunala skolor jobbar enligt Waldorf modell? Hur många enligt Montessori osv?

Här står jag och min familj vid ett litet vägskäl. Å ena sidan: Montessoripedagogik. Å andra sidan: Kommunal skola. Det finns så mycket som följer med båda valen. Både positiva saker och negativa.

Undrar hur mycket ångest man kan ha över valet till förskoleklass trots att man redan har gjort valet. =/

Härliga lärare bränner ut sig själva

2011-01-24T09:18:00.003+01:00

I helgen så fick jag uppleva det igen. En härlig lärare som brinner för sitt jobb. Men som kanske bränner ut sig själv i samma veva.

Vid sidan av mina högskolestudier så läser jag vissa spridda kurser. En av dem är en matematik kurs på Komvux i staden där jag bor. Eftersom kursen är på distans och den ordinarie läraren är sjuk så uppstod en speciell situation.
I början så var jag inte så orolig. Den ordinarie läraren har jag haft att göra med tidigare och är en av anledningarna till att jag läser kursen på distans. Jag vill helt enkelt ha så lite med personen att göra för att inte förstöra för mig själv (eller för att explodera och göra någon annan ledsen)
Sen blev det en lyckoträff då en annan lärare fick ta över tillfälligt.

Nu i helgen uppstod ett litet problem med min förståelse och jag mailade vikarien med hopp om att få en tid att träffas för att få lite klarhet i det hela. Den underbara vikarien mailade tillbaka i söndags med två ganska utförliga förklaringar som gav mig två angreppspunkter på samma tal. Det hjälpte något oerhört. Dessutom blev jag högst imponerad av att få ett svar en söndag. Ledig tid?

Nu såhär i efterhand är jag lite mer orolig. Om vikarien bränner ut sig... ja vad händer då?

Härliga lärare. Snälla sluta vara så hjälpsamma på eran lediga tid!

Denna konstiga syn på förskolan

2011-01-15T20:15:00.005+01:00

Lite då och då trillar jag över kommentarer eller åsikter som får mig att fundera. Som när lärare spyr ur sig en massa galla över förskolan och pedagogerna där. Som om skolan vore "finare" och bättre. När började detta vi och de tänkande och varför finns det kvar?

Förskolan är väl på något sätt en ganska viktig grundsten inom skolan eller är jag helt ute och cyklar nu?

Nytt år, Nya tag

2011-01-01T19:38:00.003+01:00

För att kunna bevara den superba dagistiden mellan 08-14 varje dag så har jag valt att plugga på distans under terminen som följer. Helst skulle jag vilja vara föräldraledig i en evighet till men se det tillåter inte det nya lärarprogrammet som kommer. Ärligt talat så flåsar det mig i nacken just nu och jag får skynda mig om jag ska hinna klart. Aj sjutton vad stressigt det blev helt plötsligt.

Annars så brottas jag med en föräldraförening som har fått ett eget liv. (Inte helt olikt Frankensteins monster - totalt okontrollerbart. Man får vara ytterst försiktig eftersom allting får otroliga konsekvenser.)

I framtiden hägrar ett par fina studiebesök vid olika skolor. Egeninskaffade studiebesök eftersom jag är uppriktigt nyfiken på vad som händer på olika ställen. Då är det bra fint att vara lärarstudent ska ni veta. Det har öppnat en hel del dörrar.

Vad är viktigt att lära sig och vem bestämmer det?

2010-10-25T12:14:00.004+02:00

Häromdagen fick jag en intressant tanke att fundera över. Vad är det som är viktigt att lära sig och vem bestämmer det? Eller hur det avgörs snarare.

I alla fall så hämtade jag mina små kottar på förskolan. Där satt en av pedagogerna i full fart och övade sig på att rita en massa former såsom rektanglar och trianglar men även lite fler "avancerade". Såsom en sån här Pentagon som syns nedanför samt en hexagon. Innan jag hade hämtat klart mina barn så frågar pedagogen mig om jag vet vad de heter. Hon hade nämligen ingen aning. Det fick mig verkligen att fundera varför de inte kunde fokusera på lite enklare former och koncentrera sig på vad de heter. Hellre det än att göra det för svårt redan från början.

Det här med kunskapssyn -

2010-10-18T18:10:00.003+02:00

På föräldraföreningsmötet för dagis så uppdagades det att de två lärarföräldrarna var lite oroade. De hade båda haft förskoleklasser nyligen och upplevde det som att barnen från just de 2 andra privata närliggande förskolorna hade ju barn som kunde så mycket mer. De var helt klart stressade över det här och verkade båda ångra sitt val av kommunal förskola till sina barn. En annan förälder sa något om att hon inte ville att just hennes barn skulle hamna efter. Då började hela gruppen prata om att det skulle ställas krav hit och dit på exakt vad de hade för sig där på förskolan och speciellt samlingarna.

Det fick mig att fundera en hel del.

Då tänker jag dels på det här med mätbar kunskap. All kunskap går ju faktiskt inte att mäta. Räknas den kunskapen inte alls eller glöms den bara bort?

Dessutom funderar jag ganska mycket om de tror att lärandet följer en specifik bana. Först lär man sig att skriva bokstäverna och sen göra alla geometriska figurer. Det är något jag personligen tvivlar starkt på. Alla är ju olika och tur är väl det =)

För det tredje så hamnar man väl knappast efter i klassen eller i skolan för att man har saker att lära sig. Alla lär ju i olika takt och inte heller samma saker samtidigt. I vissa lägen kan en hel del "kunskapsluckor" fyllas i på samma gång samtidigt som det kanske är någon annan mindre eller större "lucka" för någon annan.

(Någon gång ska jag verkligen ta mig tiden att skriva ner alla sätt jag tycker att det går att se på kunskap. Jag tror att det kan vara roligt)

Med risk för att bli tjatig

2010-10-10T20:00:00.002+02:00

Det känns som att jag har tänkt det här förut. Tänkt och sen spottat ut allt det halvtuggade i bloggosfären. Jag vill stanna där jag är nu i min utbildning. Dels för att jag har en fantastisk överblick över 2 världar. Både som lärare och som förälder. Tar jag ett endaste steg i vardera riktning så förstörs det. Det är själva känslan.

För nu har jag sett vad som händer med (oss?) föräldrar som är för mycket lärare. De trampar och klampar in och försöker sig på att förstå/förstöra pedagogisk verksamhet som de inte är delaktiga i annat än via en icke-existerande navelsträng. Motsatsen är såklart lärare som är för lite föräldrar. Som helt enkelt missar den viktiga aspekten att individerna har andra vuxna i sitt liv. Att det finns flera viljor som måste samverka och vara med och förstå för att allting ska fungera.

Allt sådant här känner jag trots att jag vet att ingenting är statiskt utan snarare föränderligt. Det finns helt inte att stå stilla i frusen tid.

Men hur sjutton gör jag för att inte trampa snett och glömma alla viktiga insikter?

Lärare är roliga människor

2010-10-07T09:18:00.004+02:00

Just nu håller jag på att starta upp en föräldraförening på dagis. Av någon anledning som jag inte alls behöver gissa mig till så är 2 av 9 intresserade just lärare till yrket. Arbetsskada på ett positivt sätt antar jag eftersom de förstår att det är viktigt att engagera sig för sina barns skull.

Men oj så svårt de har att bara vara föräldrar och inte pedagoger samtidigt. Allt ska tittas på ur läroplanssynpunkt. Det pratas mycket om kunskapsmål och lärandet för nästa steg - dvs förskoleklassen. Allt behöver ha ett tydligt pedagogiskt mål och sen vikten av samlingar.

Just det här med vikten av samlingar och att allting måste vara så styrt och pedagogiskt har jag missat. Varför har man egentligen samling på förskolan och varför verkar det vara så mycket viktigare med pedagogstyrd verksamhet än fri lek i just dessa människors ögon? Det senare måste jag fråga om nästa gång vi möts.

Saker jag funderar över #1

2010-09-09T19:02:00.005+02:00

Hallå där alla människor där ute =) Jag vet ju att ni finns där fortfarande trots min tysthet som råder stundtals. Jag ser er allt på statistiken.
Nu söker jag svar på följande: Hur motiverar man alla dessa begåvade individer som tycker att skolan är för lätt?

Ger man dem högsta betyg på en gång för att man "vet" att de kan? Det kan ju knappast vara motiverande?
Ger man dem svårare uppgifter än alla andra som ska sporra dem? Det verkar lite orättvist. Det kanske inte heller är så motiverande i längden?
Hur tacklar man den kassa attityd som så många av dem verkar utveckla efter ett tag?

Ständigt denna tävlan

2010-09-02T09:14:00.001+02:00

08:30 Lämning på förskola. Jag hade ett litet samtal med en av pedagogerna. Hon har ett barnbarn som råkar vara i samma ålder som mitt yngsta. Detta barnbarn bor tydligen en bit bort så varje gång hon får besök av barnbarn och barn så utspelar sig ett liknande scenario.
Pedagog: Jahaja nu har jag mitt barnbarn hos mig igen.
Jag: Åhå va trevligt. Du måste vara jätteglad.
Pedagog: Ohja det är så trevligt.
Jag: Kul.
Pedagog: Kryper han runt nu?
Jag: Ja han tillåmed ställer sig upp mot saker.
Pedagog: Det gör mitt barnbarn också.

Tidigare har samma pedagog velat jämföra andra fysiska färdigheter och vill ständigt påpeka att hennes barnbarn är 3 veckor yngre. Det känns tydligt att hon vill tävla. Men jag har inte samma behov så jag låter henne vinna ;) Men samtidigt så funderar jag över varför man ständigt måste tävla. Det är två helt olika individer och deras fysiska framsteg är på inga sätt några mirakel. Jag tror knappast att hon tycker att barnen ~~blir mer värda~~ är bättre för att de kan mer snabbare. Förr eller senare lär de sig ju att gå allihopa.

Men det här tävlandet finns ju överallt och allting och alla ska jämföras mot något annat (som aldrig är likt)

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Sveriges placeringar på diverse olika rankinglistor vad gäller betyg och dylikt i olika ämnen. Måste vi tävla och jämföra? Med andra länder som gör helt olika? Kan vi inte bara rent ut sagt skita i jämförandet och fokusera på görandet? Är det viktigast att lära sig att gå eller att gå först?

Valkval

2010-07-11T22:21:00.005+02:00

Nu sitter jag här i mitt varma sovrum och nojjar över framtiden. Antingen så väljer jag att plugga något jag verkligen vill och det med en lärare och föreläsare som är en utav jäkligt få hittills som jag faktiskt både inspirerar och får mig att anstränga mig eller så väljer jag att plugga på distans och få mer tid till mina barn.

Väljer jag kursen med läraren som är en skänk ifrån ovan så får jag på köpet en massa pendlingstimmar och alldeles för långa dagisdagar med mina barn.

Väljer jag att plugga på distans så är jag rädd att jag tappar det sociala men samtidigt känns det smått viktigt med en mjukstart på dagis för min minsta. Alltså inga 07.00 - 17.00 tider. (Tyvärr är det nog även det bästa scenariot) Jag kanske även missar det rent "sociala" som man så ofta gör på distansstudier. Det är svårt att få till bra diskussioner såvida det inte sker via mikrofon och högtalare och då kommer ofta tekniken ivägen istället.

Till saken hör ju även att jag inte är säker på att jag faktiskt får "rätt" lärare. Och även om jag får det så blir det inte hela terminen. Jag skulle ju självklart kunna maila och fråga men det känns på sätt och vis konstigt och dumt.

Ahh svårt svårt svårt. Men egentligen vet jag ju redan nu att jag kommer att välja mina barn. Så jag vet inte ens varför jag hetsar upp mig.

Att äga sina misstag

2010-05-31T09:21:00.003+02:00

Nyss gjorde jag en lite halvjobbig men ändå kul grej. Jag sökte upp en gammal vän som jag tidigare har betett mig rentav dumt mot och bad om ursäkt. Det var lite jobbigt att på sätt och vis uttrycka att jag hade varit elak men samtidigt så roligt att få prata lite med henne igen.

Hon skrattade åt mig och tyckte inte att det behövdes men för mig var det viktigt att få äga mina egna misstag. Självklart hade jag kunnat att bara strunta i det hela och tänka att hon säkert förstod men på något sätt kändes det lite som att fuska.

Nu drar jag alla möjliga paralleller till skolvärlden. Det är så viktigt att få äga sina misstag. Både de på papper och på andra sätt.

Pengabristens makt är stor

2010-05-19T20:34:00.000+02:00

Ibland blir vi lite osams, min man och jag. Speciellt när vi diskuterar elever med särskilda behov. Min man, som har ett förflutet som elev-assistent, menar att det inte går att hjälpa alla. Efter mycket om och men så förstod jag äntligen att han menade att de ekonomiska resurserna saknades för att hjälpa alla.
Tur att det var det som han menade eftersom det annars hade lett till en skilsmässa. En som hade blivit svårförklarad i sociala sammanhang "Amen han hade ju en taskig människosyn..."

Jag kan ju inte göra annat än att hålla med honom. Så länge pengarna som kanske kan betala en specialpedagog eller ett par extra assistenter inte existerar så är det kört. Hur trist det än må vara.

Nu funderar jag över hur bitter jag hade varit om jag hade varit en utav dessa förlorade barn.

=(

Människosynen på födelsedagskalas

2010-04-25T21:28:00.004+02:00

Idag har jag träffat på människor som jag inte ~~trodde~~ hoppades fanns. Lärare med taskig människosyn och värdegrund.

Utanför skolan så finns det lärare som anser att det är bättre med friskolor som tar betalt för att sätta upp barn i kösystem för att komma in eftersom de då undviker att få in vem som helst. Själv funderar jag starkt på vart jag ska skriva in mina barn så att de kan undvika att få sådana människor som lärare.

Faktum är att det gör mig lite mörkrädd att det finns människor som är lärare som resonerar så. Det känns inte som att man kan skilja på det privata och lärarjobbet när det kommer till värdegrunden. Eller kan man det?

Givande samtal

2010-04-21T11:35:00.002+02:00

Lite här och där lyckas jag snappa upp samtal om pedagogik och värdegrund(ar - för hur många har egentligen helt identiska tankar om värdegrunden?)

Det är jag så jätteglad över för egentligen så är det ju det som är både viktigt och grundläggande. Interaktion med andra människor = en ganska stor del av läraryrket eller samhället i stort.

Oavsett så är det roligt eftersom det händer överallt - även på det minst tänkbara ställena. Alla jag träffar verkar ha en pedagogisk utbildning. Både formella eller informella (för nog borde väl det räknas som ett slags informell utbildning om man jobbar med barn eller ungdomar? För hur skulle man kunna undgå att lära sig något då?)

Elevdemokrati

2010-03-28T23:55:00.002+02:00

En sak som ligger mig varmt om hjärtat är det här med elevdemokrati. Jag minns några få detaljer om elevrådsrepresentanter och möten i skolan men inget ytterligare. På studiebesök i verkligheten så ser det ofta (tyvärr) precis ut på samma sätt som när jag gick i skolan. Eleverna ska få lära sig om demokrati under ytterst begränsade (kontrollerade?) former. Jag förstår naturligtvis att det kanske inte är så lätt att genomföra total demokrati men vad är det då som lärs ut?

Tar man verkligen tillvara på elevernas vilja om man fokuserar enbart på elevråd och liknande? Någonstans så tänker jag mig att dessa råd och grupper blir alldeles för abstrakta och representativa för de flesta. Får man chansen att välja en representant så får man samtidigt chansen att välja bort att själv vara aktiv. Det finns ju aldrig plats för alla elever som är intresserade i ett elevråd.

Då känns det lite som en miss.

Saknad

2010-03-28T12:11:00.004+02:00

Jag saknar att studera men uppskattar att få en paus och samla tankarna. Jag behöver mer tid för reflektion men hur schemalägger man sånt egentligen? Skulle dagis acceptera att jag hämtar barnen senare än vanligt eftersom "jag har en sån jäkla bra reflektion på gång just nu." ?

Det är klart att man kan reflektera när man gör annat också. Oftast gör jag det när jag samtidigt lagar mat men hur enkelt är det att få ner det på papper just då för att bevisa att det har hänt? Ofta är det ju så med lärarstudierna. Man ska reflektera över saker i uppsatser. "Först tänkte jag såhär men sen så kom jag på andra tankar..."

Jag har svårt för att skriva på det sättet eller att ens tänka på det sättet. Det tar emot helt enkelt. Jag är ju samtidigt som jag tänker och reflekterandet sker automatiskt hela tiden. Då är det bra svårt att först stänga av automatiken för att sen få ner det på papper.

Hur jag än gör så blir det alldeles förenklat. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till olika saker jag har sett i "verkligheten" vad gäller prov och allt annat som rör individernas försök till att visa att de besitter en viss kunskap. Andra grejer kommer helt enkelt ivägen för visandet och allting är för förenklat.

Två steg framåt, ett tillbaka

2010-03-25T13:18:00.004+01:00

Nu är det lite motigt med studierna. Det kanske är dumt att göra för många saker samtidigt ... samtidigt så känns det lite som att det är vad jag förväntas göra i framtiden.

Jag känner nog ingen lärare (och jag känner ett flertal) som hinner med alla sina arbetsuppgifter på arbetstid. Finns det någon där ute som vet om någon? I så fall vill jag gärna ha tips om hur man gör

Böcker

2010-03-12T14:36:00.002+01:00

Litteratur är viktigt. Skitviktigt. Min svägerska har precis hittat en bokserie som hon sträckläser. Jag är avundsjuk men glad eftersom hon hittade den i våra bokhyllor.

Hah och sen finns de dem som säger att böcker är fula och onödiga att ha framme. Vilka idioter...

Vilken lycka det måste vara att få föreslå böcker för individer och se dem läsa OCH uppskatta böcker och samtidigt få betalt för det.

För det är väl en del av arbetsbeskrivningen för en Engelskalärare?

Barn är så logiska

2010-02-27T10:31:00.002+01:00

Imorse så ville min 4-åring imponera på mig genom att visa hur många siffror hon kunde och hur långt hon kunde räkna. Hon slutade vid tjugosjutton. För det är klart att för henne så kommer tjugotio efter tjugonio och det är rätt så logiskt när man tänker efter. Vissa språk kör ju liknande saker.

Ta fransmännen med talet 97 till exempel - quatre-vingt-dix-sept Alltså quatre=4 vingt=20 dix=10 och sept=7 . Liknande på svenska skulle alltså bli 4 * 20 + 10 + 7. Jag undrar hur bra de där fransmännen är på huvudräkning egentligen ;)

Det är inte undra på att barn blir förvirrade av allt som är ologiskt. Inte heller undra på att äldre människor som har lärt sig hur det ska vara har svårt att lära om när utvecklingen går framåt.

Ingen proximal utvecklingszon?

2010-02-26T13:02:00.002+01:00

Just nu läser jag ett par kurser på distans. Det är alltid lika roligt av flera anledningar.

Dels så är det kul med något som är annorlunda. Dels så är det härligt med nya utmaningar och nya lärare. Dels så får man ytterligare inblick och variation vilket utvecklar synen på tänkandet.

En av kurserna avviker dock lite. I de flesta distanskurser hittills så har det alltid uppmuntrats att studenterna tar kontakt med varandra och diskuterar frågor i de otal forum som finns tillgängliga. Så är inte fallet i den avvikande kursen. Där verkar tanken vara att studenterna ska arbeta helt ensamma och oberoende av varandra. Det känns konstigt eftersom man oftast lär sig väldigt bra tillsammans med andra och även av andra människors funderingar. Något som är ännu mera viktigt just på distanskurser över nätet.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur kursansvarig lärare har funderat och jag ser fram emot att få ställa frågor om just detta när kursen är slut.

Eller finns det några fördelar med att lära sig något helt ensam?

Läromedelsslavar

2010-02-20T18:39:00.002+01:00

Idag har det diskuterats. Jag och grannfrun som råkar vara lärare pratade om allt möjligt och gled in på läromedel och det faktum att vissa lärare följer dessa slaviskt. Grannfrun har en kollega som verkligen känner sig trygg i att låta eleverna göra en sida på matematik lektionen och sen ge efterföljande sida i läxa.

Min första tanke var att hennes kollega förmodligen var riktigt lat men under dagen har jag funderat över det hela. Är det verkligen så enkelt att det är lathet som gör det?

Kan det kanske handla om en viss övertro till böcker? "Någon annan har skrivit det hela och eftersom det är ett utgivet material så måste det vara bra att göra precis såhär." Som en slags mall att följa och gör man det till punkt och pricka så kommer alla elever att lära sig precis som de ska enligt läroplanen.

Jag tror tyvärr inte på mallar. Jag kan med nöd och näppe använda mallar eller schabloner till att stöppla färg i men oftast blir inte ens det okej. Ibland är det fel på själva mallen och ibland är det jag själv som gör att allting blir fel. Samma sak tror jag är applicerbart på individerna. För det är ju just det de är, eleverna. Individer. Ingen helt lik den andra. Eller som det sas i julkalendern 09 "Inte samma lika alla är unika."

Fast det är klart. Om man nu inte har en mall att följa så måste man själv ta ansvar för vad som händer och det i sig kanske är läskigt om man nu inte tror på sin egen förmåga som pedagog. Vad händer egentligen om eller när resultatet inte blir det förväntade?

Vill vill vill

2010-01-31T20:39:00.002+01:00

Massor av spännande saker händer när man själv inte "kan" vara med. Undrar varför det ofta är så egentligen. Just nu så är det spännande VFU-seminarier på min partnerskola som jag missar. Förmodligen så skulle det gå att få vara med men vill jag verkligen göra det med en liten bebis som riskerar att störa ut allting?

Jag velar fram och tillbaka på just den här punkten. Å ena sidan är det väldigt intressanta saker som ska hanteras men å andra sidan så är jag föräldraledig och stress hanterar jag inte speciellt bra alls just nu. Jag kan inte låta bli att dra några paralleller till Morricas text om att vara bra nog.

Rimliga krav på oss själva och varandra är nog bara förnamnet på vad vi behöver i dagens samhälle.

Kikar jag bland textens kommentarer så inser jag att jag förmodligen kommer att trilla dit på frälsarkomplexet också. Jag säger som min 2-åring när hon har insett det oundvikliga och väljer att kapitulera. Bajskorv!

Framtida övning?

2010-01-21T19:50:00.002+01:00

En tanke slog mig precis när jag surfade runt på en kurshemsida. Det finns en uppsjö av olika uppsatshemsidor. Kanske kan man använda sig av dessa inom undervisningen. Varför inte exempelvis låta eleverna välja en uppsats som någon annan har skrivit och sedan komma med egna förslag på förbättringar. Dels så kanske de kan lära sig att mer kritiskt börja granska texter både sina egna och andras och dels så kanske det sår ett embryo eller två till att arbeta mer med sitt skriftliga språk.

Kanske exempelvis gruppövningar där språket diskuteras - hur uppfattar alla gruppdeltagare innehållet osv. Finns det ord som inte alla förstår och hur kan man skriva om meningar? Eller varför inte en diskussion om vad som är plagiat eller bara en ren "nu kollar vi källorna och ser om vi skulle ha gjort på samma sätt"

Jaja den här ska jag spara på till framtiden. Kanske kommer jag att tycka att det är en lika bra idé då?

Shit pommes

2010-01-16T20:05:00.003+01:00

Nu vet jag varken ut eller in. Min granne/väninna som råkar vara lärare berättade nyligen om en situation som hade uppstått på hennes mans jobb. (Han råkar också vara lärare)

2 olika kommunala högstadieskolor har slagits ihop och det har sparkats folk ur gamla arbetslag och lärare från de olika skolorna har fått skapa nya arbetslag. Inte helt konfliktfritt kan man tänka sig.

I alla fall så har det uppstått konflikter bland lärarkollegorna när det kommer till vikarier. Den ena traditionen från den ena skolan har varit att man alltid ringer in vikarier när någon är sjuk och den andra skolan hade som tradition att man aldrig skulle göra det utan att lärarna alltid gick in och vikarierade för varandra.

Jag har riktigt svårt att välja vilket ben jag står på. Å ena sidan är det dyrt med vikarier men kostnaden kommer man inte undan även om det är lärarna som hoppar in och vikarierar för varandra. Inte för att skolan blir fattigare på pengar på direkten men hur roligt kan det vara att jobba utan att få betalt för det?

Istället tänker jag mig att de lärare som hoppar in för sina kollegor på sätt och vis betalar med sig själva. Det finns nog en rimlig gräns för hur mycket övertid man kan göra och fortfarande må bra och fungera.

Hur bra fungerar en trött och slutkörd lärare?

Jag lever fortfarande

2010-01-12T08:42:00.003+01:00

Just nu slits jag mellan att vilja vara föräldraledig på heltid och vara föräldraledig och samtidigt läsa några kurser.Lite för att jag känner mig rädd för att tappa studiemotivationen men mest för att jag tröttnar snabbt på att rota runt hemma och har aldrig förstått det här med öppen förskola.

Det är ju egentligen en rolig tanke. Jag kanske själv behöver skolas in på det här med den öppna förskolan och att vara föräldraledig. Återigen en reflektion som får mig att fundera över hur många barn det är som skulle vilja göra annorlunda mot hur de förväntas att göra.

Det blir så ... dumt. När man är liten så förväntas man alldeles för ofta att rätta in sig i ledet men man ska inte göra det som vuxen på samma sätt utan då förväntas man att tänka själv. Hur ska det gå ihop egentligen?

Byråkratin förstör allt?

2009-12-15T10:04:00.002+01:00

På sista tiden när jag haft tid att fundera så har tankarna rört sig väldigt mycket runtomkring det här med byråkrati och skolan.

Å ena sidan så använder man sig av prov och regler för att få någon slags styrning på det hela och även för att kunna göra vissa mätningar av resultat.

Å andra sidan så tror jag att det är alldeles för lätt att glömma bort den mänskliga aspekten och den rena undervisningen.

Hur jag än vrider och vänder på det hela så får jag aldrig undervisning och skolans byråkrati att gå ihop. En lärare som ägnar sig åt pappersarbete får mindre tid till att hjälpa alla elever som inte uppfyller målen (som pappersarbetet påvisar). Det är ju helt bakvänt att det ens får gå till så.

En fundering

2009-11-24T09:31:00.002+01:00

Jag har funderat en hel del på det här med arbetsskador som man kan få som lärare.
Att pedagoger som jobbar med mindre barn ofta får hörselskador verkar ju vara mer regel än undantag och tyvärr har nog varenda "fröken" på mina barns förskola nedsatt hörsel med minst 15%.

Men jag funderar mer över andra sorters arbetsskador. Som det här med att bli totalt insnöad på gamla tankegångar. Gammal kunskap ändras inte och det är svårt att lära gamla hundar att sitta (eller lärare att tänka om).

Det är klart att det blir enklare för läraren om man slipper omarbeta allting man har "lärt" sig genom åren men saker och ting förändras ju ständigt. Med andra ord så riskerar man snarare att bli en slags cementerande kraft i samhället om man nu drabbas av den här arbetsskadan snarare än att föra samhället framåt.

Men hur undviker man det? Vissa saker förändras ju inte speciellt ofta - staters gränser ligger ju oftast där de ligger men det finns ju så mycket andra saker. Där är ju dagens elever en ganska stor resurs om man nu "vågar" lyssna på dem. De är inte lika förstörda rent tankemässigt och har ju inte alls samma hjulspår som de inte kommer undan

Gamla lärare

2009-11-15T22:54:00.002+01:00

Det är lite underligt hur man kan reagera när man möter gamla lärare.

Vissa av dem blir jag riktigt glad att se och andra vill jag helst bara undvika. Det förstnämnda för att de har haft en människosyn som har varit jäkligt bra och ofta i kombination med kunskaper och god pedagogisk förmåga. Det sistnämnda för att det har skurit sig - antingen från min sida eller från deras.

På något sätt så känns det som att det är viktigast med människosynen - det spelar ingen roll om en lärare besitter helt fantastiska faktakunskaper om han eller hon är övertygad om att eleverna är idioter som inte förtjänar någon uppmärksamhet.

Men vad är man då utan ämneskunskaper?

Litteratur

2009-11-09T08:36:00.001+01:00

Just nu funderar jag på vad man egentligen behöver för att få skriva litteratur till högstadiet och gymnasiet.

För ärligt talat - jag tror att det behövs nya grejer när jag får se vad min mans yngre systrar släpar med sig hem. Det känns inte alls konstigt om det går dåligt för ungdomar i skolan om de enda böcker de har tillgång till använder sig av uppgifter och information som är långt ifrån deras egen värld. Inte gamla grejer som nämner saker såsom VHS-filmer.

Tar en paus

2009-11-05T10:56:00.001+01:00

Nu tar jag en ordentlig paus ifrån den här bloggen. Anledningen till detta är att jag snart blir mamma för tredje gången och behöver få vara mer privat och mindre student - två saker som jag inte känner att jag kan få utlopp för här.

Mest troligt kommer jag fortfarande att skriva saker när andan faller på men inte alls lika aktivt som tidigare.

Inte roligt

2009-11-02T11:29:00.002+01:00

Sista föreläsningen och sen ger jag upp. Det funkar bättre att läsa hemma än att sitta på föreläsningar som inte ger något direkt nytt utöver det som står i böckerna. Det är jag för gravid för.

Fredagstenta

2009-10-30T10:27:00.001+01:00

Tycker ofantligt synd om mig själv idag. Tenta på en fredag och jag är alldeles för gravid för att fungera ordentligt. Argh varför vet man aldrig innan hur man mår? Då hade jag definitivt tagit chansen att vara föräldraledig redan nu.

Tur nog så är det bara 3 obligatoriska seminarium per kursdel + en tenta och det betyder att jag borde hinna med även nästa 7.5p kurs.

Csn - you aint going to get no nothing on me. (Förutom användandet av alldeles galet många negationer)

Tentaresultat (=

2009-10-28T10:04:00.003+01:00

Man borde egentligen inte alls titta på nyinkommna tentaresultat precis innan man ska skriva nästa tenta men det är svårt att låta bli.

Appropå hela diskussionen angående prov så funderar jag över mitt resultat. Ämnet känner jag mig mer än bekväm med men resultatet jag fick säger något helt annat. Det får mig inte att ifrågasätta mina egna kunskaper utan snarare hur jag har tolkat frågorna och hur pass väl jag har besvarat dem och inte att glömma: hur läraren som rättade lyckades tolka mina svar.

Alltså:

Min tolkning av frågan
+
hur väl jag har svarat
+
hur läraren tolkar mitt svar
=
ganska mycket som kan gå fel.

Skriftliga prov är inte helt optimala. Det trista är att det är alldeles för lätt att acceptera provresultatet som ett slags kvitto på vad jag kan. Lite ungefär som när jag var yngre och läste matte. Räkna ut ett tal och sen kolla i facit för att se om jag fick samma och därmed hade gjort "rätt". Att det överhuvudtaget kunde stå fel i facit var ingenting jag reflekterade över när jag var yngre och det är jag lite ledsen över att mina lärare inte berättade eller reflekterade vidare över. Jag är kort sagt skitledsen över att jag inte fick ha en lärare som Anne-Marie Körling. Speciellt vad gäller matematiken. För det är viktigt att diskutera skillnader och varför och allt annat.

Jag nöjer mig just nu med slutsatsen att proven inte har med undervisningen att göra. Prov är till största delen av ondo när det kommer till undervisning. Något som görs på grund av statistiska skäl och för att någon vill kunna utvärdera undervisningen i sig på enklaste sätt. Det är bara synd att denna utvärdering blir helt skev och "fel".

En rubriks kub

2009-10-27T09:57:00.002+01:00

Lite så ser jag just nu på min lärarutbildning. Det liknar en rubriks kub fast med en massa olika småproblem som är ihopkopplade med varandra.

Jag funderar över en massa saker såsom - hur får man sina elever engagerade i sitt eget lärande? Den bästa motivationen hänger ju ihop med ett engagemang och ett sätt att bli engagerad är att få chansen att vara med och påverka. Men för att verkligen vara med och påverka så måste man bry sig och det gör man ju inte om man inte är motiverad.

Cirkelresonemang som gör mig mest frustrerad. Då snurrar jag lite på kuben och tittar på något annat. Prov och betygssättning. De flesta barn och ungdomar jag kommer i kontakt med har en hangup på att man blir betygssatt efter vad man presterar på ett skriftligt prov efter vissa normer och regler. - Det känns lite som att en hel generation (minst) är förlorad och har ett trist förhållningssätt till lärande och kunskap. Å andra sidan kan man inte undgå att se varför när man funderar över hur läroplaner ställer sig till betyg och uppvisad kunskap.
Andelen rätt svar på ett skriftligt prov är mätbart på det enklaste sätt och går inte att argumentera om oftast.

Tyvärr =/

Proximal zone of development

2009-10-25T14:42:00.000+01:00

Jag gillar PZD eller den Proximala utvecklingszonen som tanke men ibland så får det mig även att känna mig otroligt otillräcklig.

Som idag när barnen är bortlånade till morfar och jag och min bättre hälft sitter och tentapluggar i varsitt rum. Min bättre hälft studerar bland annat en mattekurs vilket är långt ifrån min starkaste sida. Nyss så ropade han något och lät glad och jag förstod inte ens hälften. Men jag försökte vara lite uppmuntrande sådär som man kan vara utan att vara med.

Men det dåliga samvetet kommer fortfarande. Jag kan inte hjälpa honom och bli hans mattepzd. Jag är det näst bästa i det här fallet. Jajaja tur att man inte behöver vara allt.

Vad är det jag håller på med?

2009-10-24T16:03:00.001+02:00

Egentligen. Nyss skrev jag en svarskommentar på ett tidigare inlägg. Den fick mig att fundera vidare. Just nu är jag inte säker på vad jag håller på med. Jag har en tenta i en 7.5p kurs om mindre än en vecka. Jag tycker inte att kursen har varit speciellt svår att hänga med i trots ett ganska högt tempo. Men jag är inte helt hundra på att jag lär mig någonting. Antingen finns det där redan från början eller så blev det så självklart under resans gång på något sätt.

Det är minst sagt frustrerande. Jag tvivlar på att det räknas om det inte ska kämpas in - eller åtminstone märkas att det fastnar. Hur kommer det gå på den här tentan? Svårt att svara på eftersom det känns som att det kan gå åt vilket håll. Jag vet egentligen inte ens hur eller om det är något specifikt jag behöver plugga ytterligare på.

Jaja den som lever får se.

Grupparbetet igen

2009-10-23T13:51:00.003+02:00

Phew -
Grupparbetet gick bra tillslut trots obefintlig arbetsinsats från vår tredje gruppmedlem.

Efter mycket om och men + olika runtfrågningar så kom vi fram till att vi kunde ha jobbat mer på kommunikationen. Det hade knappast löst problemet men det hade kanske underlättat för alla parter.

Det är konstigt att kommunikation är såpass viktigt i så många lägen. Nu känner jag att jag behöver lära mig att kommunicera bättre. Alltid är det något.

Grupparbeten rent generellt

2009-10-20T19:49:00.004+02:00

Varför är det så många lärare som är så inne på att eleverna ska göra just grupparbeten egentligen och hur ofta havererar de?

Idag fick jag reda på att jag och min kurskamrat inte var ensamma om att ha blivit dragna vid den akademiska näsan.

Det måste vara jättesvårt att betygssätta grupparbeten - både individuellt och även kollektivt. I värsta fall blir det ju en bestraffning för de elever som har jobbat stenhårt men som har sänkts av sina medarbetare i gruppen och hur motiverande är det?
Inte heller kan det vara särskilt lätt att sätta individuella betyg om man nu inte går efter exempelvis en loggbok där det tydligt står vem som har gjort vad men hur vanligt är det?

Vad är det egentligen som har gjort att grupparbeten är så populära?

Grupparbete - dramakomedi i x-antal akter

2009-10-19T20:13:00.004+02:00

Argh!

Jag har nu tillsammans med min kurskamrat försökt att rädda vårat gemensamma grupparbete från att haverera totalt. Vi blev övergivna rent arbetsmässigt av den tredje person som vi egentligen inte ville ha med ifrån början. Det kollektiva intellektet sa ifrån redan från början och vi var rädda för att den tredje personen inte skulle hålla måttet. Lite skämtsamt men halvt på allvar frågade jag om en akademisk referenslista när personen ifråga ville haka på våran uppsats.

Man får helt enkelt inte neka en person som kommer och vill göra ett grupparbete ihop eftersom man dels inte skulle vilja sitta i den situationen själv och dels så är det bara elakt att inte ge människor en chans.

Tyvärr så besannades våra värsta farhågor och den tredje personen lämnade in sin undermåliga del av arbetet långt efter det gemensamt överenskomna datumet för att sen undvika alla försök till kontakt och eventuella frågor. Särskilt illa blev det när jag och person #2 började fundera över hur mycket av texten som dessutom var plagierad. Det kändes helt enkelt inte bra.

Idag satt jag och person #2 och skrev om den 3:e personens del. Hela arbetet ska vara klart imorgon och inlämnat klockan 09.00 elektroniskt. Jag är otroligt besviken och har inte lärt mig att gilla grupparbeten mer men har i övrigt hopp om betyget.

Vi frågade dessutom våran examinerande lärare om hur vi skulle gå tillväga och fick svaret att frånvaron av arbete skulle märkas tydligt vid den opponering vi ska göra.

Härligt tycker den elaka delen i mig som mer än gärna vill se person #3 misslyckas grovt. Dels för att h*n hade mage att plagiera sin del i ett grupparbete och dels för att jag inte vill att någon annan ska få akademiska fördelar utan att lägga ner jobbet själv.
Hemskt tycker den andra delen eftersom det inte direkt har fått mig att gilla grupparbeten mer.

Mest troligt kommer jag i framtiden inte att betygssätta mina elevers kollektivt grupparbeten utifrån det färdiga arbetet de presenterar. Individuella betyg är bra. Grupparbeten som blir bedömda under arbetetsgång är bra. Kan motsatsen någonsin vara bra?

Jag gjorde det!

2009-10-16T22:21:00.002+02:00

Jag drog iväg ett mail till min föreläsare - lite positiv förstärkning.
Mail på grund av att jag är feg och för att jag inte ville vänta ända tills nästa föreläsning.
Men det är gjort iallafall. Mer i form av uppskattning för det som är bra och mindre eller snarare obefintliga kommentarer om vad som är mindre bra.

Nu blev det svårt

2009-10-15T21:45:00.001+02:00

Mest troligt är den nuvarande föreläsaren helt färsk. Han är otroligt kunnig men kanske något fartblind. Idag fick jag höra att några klasskamrater hade varit och samtalat med kursansvarige om den nuvarande föreläsaren (igen). Inga glada samtal.

Jag blev lite ledsen för vår föreläsarens skull när han återigen frågar om någon har några frågor eller kommentarer. Nu tycker jag att han börjar se mer och mer stukad ut för varje gång eftersom ingen någonsin vågar säga något till honom. Inte ens de viktiga "det går för snabbt" orden.

Undrar egentligen hur eller vad man gör om man inte får kontakt med en klass och upptäcker det mitt i en pågående kurs?

Att lära sig hitta ...

2009-10-14T18:48:00.004+02:00

Är en del av kunskapen.

Idag har jag förmodligen lyckats med att idiotförklara mig själv i den nuvarande föreläsarens ögon. (om jag nu inte redan har gjort det dvs) efter idogt sökande av en specifik artikel i tidskriftsdatabasen på min högskolas hemsida så gav jag upp efter en timme.
Jag som annars alltid hittar allt!

Jag gav upp och mailade till min lärare i hopp om att han skulle ha någon smart kommentar om hur jag borde gå tillväga.

Svaret jag fick var föga upplyftande men jag antar att jag får skylla mig själv när jag i ett uppenbarligen misslyckat försök till att kommunicera mer eller mindre påstår att jag använde google för att hitta - Behöver jag tillägga att det måste ha varit en lång dag och att jag var väldigt trött?

Hjälpo jag drunknar

2009-10-13T14:50:00.001+02:00

Nu i seminarieuppgifter och i läsning för att vara ikapp med föreläsningarna. Förbaskat intressant men inte så bra för övriga aktiviteter.

Eftersom vi vill undvika långa dagar på dagis och helt plötsligt har en pendlingstid på 2 timmar varje dag så blir det inte mycket över till att plugga när det väl är föreläsningar. Det tar lite mer än vad jag trodde att det skulle göra. Balans i roligt och jobbigt behövs och det saknar jag just nu.

Helt enkelt mer skönlitteratur och mindre kurslitteratur

Feedback #2

2009-10-10T13:08:00.003+02:00

Nu har jag fått svar på den feedback jag skickade till min lärare. Han verkade i alla fall uppskatta det men jag vet inte direkt om jag tyckte att han svarade på mina frågor gällandes just undervisningen. Fast det kanske är svårt att svara på bara rätt upp och ner. Förhoppningsvis så tog han inte illa vid sig på något sätt utan snarare hjälp att börja reflektera över sin undervisning om han nu inte redan gör det.

För reflektion är nog bra mycket viktigare än vad man själv tror. Om man bara gör utan att fundera över varför så kan man ju göra hur bra eller dåligt som helst utan att kunna dela med sig till andra eller utan att kunna förbättra. Oavsett så vinner ju andra människor på det och det är väl på sätt och vis något som går ganska bra ihop med lärarrollen ? Just det här att man inte bara gör jobbet för sin egen del. Det känns lite som slöseri med tid om man nu undervisar utan att någon blir undervisad helt enkelt.

Feedback

2009-10-09T08:25:00.003+02:00

Igår gjorde jag något som känns jätteläskigt. Jag mailade in lite oombedd feedback till en av våra lärare. Det borde inte vara läskigt och i en perfekt värld så borde lärare välkomna all kritik de får när det gäller deras undervisning - i alla fall om den är saklig och inte i påhoppsform.

Det trista är att en del av mig, den som har socialiserats inom skolvärldens ramar sedan jag började, säger att det är töntigt att bry sig för mycket. Lite "Vem är jag att tro att mina åsikter överhuvudtaget räknas?" men varför skulle de inte göra det?
Man får gärna ha åsikter men dem ska hållas personliga och privata och helst bara luftas på tiden mellan lektionerna. Den åsikten hittar man ofta hos studenter och elever. Det är egentligen lite konstigt eftersom man har allt att tjäna på att berätta om man nu tycker att någonting fungerar dåligt eller jättebra.

De flesta lärare får ofta inte ens chansen att höra vad studenter och elever verkligen tycker eftersom den obligatoriska kursutvärderingen kommer i slutet av kursen då de flesta antingen har glömt vad de tyckte tidigare eller helt enkelt är glada över att de har klarat sig och därmed låter det påverka omdömet.

Jaja det blev säkert en mindre uppsats med både frågor av typen "Hur tänkte du när du gjorde såhär" samt både saker jag tyckte var bra och mindre bra. Det känns både töntigt och bra. Men å andra sidan så övertalar jag den del som tycker att det är töntigt med att jag själv mer än gärna ser att mina framtida elever tycker saker OCH vill dela med sig av det.

Problem

2009-10-08T12:06:00.003+02:00

Man lär sina barn och barn överhuvudtaget genom att visa hur man ska göra snarare än att säga det. Allt enligt det gamla ordspråket "Barn gör inte som man säger utan som man gör"
Slutar det här någonsin? Finns det någon ålder när vuxna eller ungdomar helt enkelt sätter sig ner och kommer fram till att "Ahja nu tänker jag lyssna istället för att se" och när händer detta isåfall?

Oavsett så blir det svårt eftersom det mesta får trista konsekvenser hur man än gör. - Vi försöker visa att man inte behöver köpa allt man ser utan att man kan planera osv. Vi tar med oss lunchlådor till skolan för att spara pengar. Problemet är att det som vi inte lägger ut i pengar får vi betala med tid.

Personligen hade jag hellre betalat lite extra bara för att slippa stressa och lägga tiden på barnen istället och jag kan tänka mig att de funderar massor på varför vi gör som vi gör när det bara leder till att vi är mindre glada och har mindre tid till att leka. Ibland är det lätt att glömma bort vad som är viktigt helt enkelt.s

Bloggtips

2009-10-06T15:37:00.002+02:00

Jag har inte alls hunnit med om att tipsa om alla bloggar jag har stött på som jag gillar. Inte alltid att jag hinner läsa dem varje dag och ännu sämre är jag på att kommentera.

Men i alla fall så vill jag tipsa om Morrica - "En liten tant på äventyr i en stor värld." Som definitivt inte verkar speciellt tantig i mina ögon. I alla fall inte om tantig nu skulle betyda något negativt.
Många tankar och funderingar som får mig att tänka vidare och större.

Ny föreläsare

2009-10-06T14:40:00.001+02:00

Ibland kommer man på sig själv genom sina egna tankar.

Idag hade vi en helt ny föreläsare och min första tanke var "Neeej vilken skum röst han har och hans brytning kommer att störa för mig när jag ska försöka lyssna på vad han faktiskt säger"

Ända sedan den första föreläsningen i fonetik så har jag börjat fundera över hur folk pratar och var någonstans i munnen de uttalar vissa ljud. I den nya föreläsarens mun så var det väldigt mycket grejer som hände på en gång. Inflyttade amerikaner har ett ganska speciellt sätt att prata svenska på mycket mer än exempelvis tyskar.

Jaja nog om just den biten - det jag menar är att det går alldeles för snabbt att döma någon på grund av ytliga detaljer. Det är viktigt med yta men jag tror nog att innehåll trumfar ytans betydelse i de flesta fall ändå. Det tog trots allt inte mer än en halv minut innan jag uppskattade min nye föreläsares massiva kunskap om en mängd olika saker. Hans energi och vilja att både lära sig mer och att lära ut gick nästan att ta på och det var väldigt medryckande. Jag kommer helt klart se fram emot föreläsningarna men jag kommer nog aldrig komma ifrån det här med att sitta och fundera över uttalet av vissa ord.

Samtidigt så funderar jag också över om det här med alla dessa smådetaljer som gör att människor blir just individer inte är fantastiskt viktiga. Det vore ju synd om jag inte insåg att sådana saker också är värdefulla.

Ost i håret

2009-10-05T21:04:00.001+02:00

Man hamnar i en annan student kategori när man är förälder och student.
Första seminariedagen så hade jag tydligen en bit ost i håret under hälften av seminariet.
I helgen kom jag ihåg det.
Jag har fortfarande inte haft "vett" att skämmas.

Håhå jaja vilken tur att det finns värre saker i mitt liv =)

Läs även andra bloggares åsikter om studera med småbarn

Tenta tankar

2009-10-04T11:28:00.005+02:00

Tentan i fredags gick snabbt. Jag var kanske inte helt överens med hur frågorna var ställda. Frågor såsom "Kollar läraren enbart att jag har läst i litteraturen nu eller har han någon djupare baktanke" var en av flera ofta återkommande frågor i mitt huvud.

Tentan var inte heller speciellt stor vilket ibland gör mig lättad och ibland lite nervös. Hälften brukar vara godkänt och är det få frågor och ett stort ämne så gäller det att man har koll på allt. Överhuvudtaget är det svårt med olika lärare och deras prov. Ju fler gånger man gör tentor för samma lärare desto mer lär man sig hur just den personen förväntar sig att man ska skriva och hur det hela rättas. Helst skulle man behöva en förkurs i tentaskrivande för varje examinerande lärare. Då slipper man i alla fall misslyckas eller få sämre betyg på grund av ovana eller missförstånd. Håhåjaja i en perfekt värld...

Det är stor skillnad att skriva tentor på den ort jag skrev tentorna på nu. På den förra orten så är det trevliga pensionärer som är tentavakter. De har med sig korsord och fika och tyvärr ingen större koll på tillåtna hjälpmedel och dylikt. Det har jag inte dragit nytta av personligen men jag kan tänka mig att det finns tillfällen då det kan bli väldigt orättvisa skillnader.

På orten jag skrev i fredags så var allting annorlunda. Istället för pigga pensionärer så var det människor som inte var över 50. De patrullerade längs med gångarna och inga kurser fick skriva bredvid varandra utan det var tvunget att ha en annan kursrad emellan. Det blev genast lite mera nervöst.

Människosyn

2009-10-01T16:00:00.001+02:00

Jag tror inte på tvång. Hur roligt är det att göra saker som någon tvingar en?
Jag tror på fria val. Jag vill alltid kunna välja - finns det någon som inte vill det?
Jag tror på information och individens förmåga att välja själv. Hmm här börjar det bli knepigt. Hur skaffar man sig informationen? Eller hur delar man med sig informationen på ett sådant sätt att den inte är jättesubjektiv? Individens förmåga att välja själv däremot måste ju alltid vara efter hur individen vill oavsett om det främjar enbart individen eller kollektivet och inget av dessa två kan vara fel ... eller?

Galen?

2009-10-01T09:00:00.002+02:00

Just nu sitter jag och funderar över vilka kurser jag ska söka till tiden när jag är föräldraledig. Det blir mycket att göra. Fast jag gillar att ha saker att göra. Jag har svårt att slappna av tillräckligt och "bara" vara föräldraledig. Jag kan tänka mig att det kanske har att göra med att jag inte märker tillräckliga kontraster och njuter av den tid som är.
Pluggar jag samtidigt så tar jag tillvara på lugna stunder och härliga turer med barnvagn ute i skogen. Pluggar jag inte så ser jag eoner av tid och tvätt som behöver tvättas.

Det är inte helt lätt det där. Men jag gillar distansstudier.

Fast på soffan

2009-09-28T10:16:00.002+02:00

Just nu är jag fast på soffan med vissa kroppsdelar i högläge. Allt gör fantastiskt ont och jag inser våndan av att jag ständigt vägrar skriva ut det studiematerial som finns elektroniskt. Jag hade behövt att ha allt på papper nu eftersom jag är förpassad till en sidoliggandes position och då hjälper det inte med att man har världens minsta dator oavsett hur bra den är. Jag har en tenta på fredag och alla exempel + mina anteckningar finns bara elektroniskt.

Trött blir jag på mig själv och nu mer än vanligt. Annars lever jag gärna i ett papperslöst samhälle.

Jag - en statistiknörd?

2009-09-26T11:32:00.002+02:00

Mitt förhållande till just statistik är lite klurigt. Å ena sidan så kan det vara förbaskat tråkigt men samtidigt så finns det ju även en viss nytta med det. Beroende på hur man tolkar den det vill säga. Å andra sidan riskerar det att ge en lika ensidig bild som exempelvis ett betyg.

Oavsett vilket så blev jag lite glad när jag fick hem ett tjockt brev från CSN. Eller snarare först blev jag rädd. Jag får alltid lite ångest när det dimper ner brev från CSN eller exempelvis försäkringskassan. Inte för att jag förväntar mig att de ska skicka mig något dåligt utan snarare för att ända sen jag läste Kafkas Processen så förväntar jag mig att saker ska skita sig rejält utan logisk förklaring.
Jaja brevet var i alla fall tjockt och innehöll ett frågeformulär som berör min situation som studerande. Jag blev lite glad över det av flera anledningar. Dels för att det inte var en Kafkagrej och dels för att jag får vara med och bidra. MIN röst räknas hahaha.

Läs även andra bloggares åsikter om csn

En liten pojke

2009-09-25T22:11:00.000+02:00

Idag fick jag reda på att barnet som vi väntar på är en liten pojke. Det är skitläskigt på många olika sätt. Speciellt nu när vi precis har läst om feminism. Det är lite svårt att inte ryckas med i tänket men å andra sidan så klarar jag inte heller av att köpa allt jag läser eller hör rätt upp och ner heller. Men nu lär ju å andra sidan alla välmenande individer förstå att jag inte kommer klä det här barnet i klänning heller. Inte för att klänning är fult utan bara väldigt opraktiskt på ett spädbarn.

Hmm jaja det löser sig nog. Förhoppningsvis så ser jag ytterligare en individ och inte enbart könet.

Städning kan man göra en annan dag!

2009-09-24T07:53:00.003+02:00

Med tanke på föregående inlägg om att jag har svårt att hinna med så är jag nog överdrivet optimistisk eller möjligtvis lite skruvad när det gäller planering av framtiden.

Min briljanta plan just nu är att hitta distanskurser som inte är alltför betungande att roa mig med under föräldratiden. Kanske inte så hårt som Makroekonomi som jag förvisso behöver för min examen men kanske lite relaterat till den framtida lärarrollen? Om internet och undervisning eller kanske något annat. Just nu känns det intressant och relevant och framförallt möjligt.

För jag kommer inte ifrån det faktum att jag har varit rysligt uttråkad när kolikperioden är över och de små barnen sover och städning kan man göra en annan dag. Någon som har några tips på distanskurser man kan läsa som passar ihop med den framtida lärarrollen? =)

Läs även andra bloggares åsikter om studera med småbarn

Inte hinna med

2009-09-23T13:33:00.002+02:00

Det är svårt att hinna med allt jag vill hinna med just nu. Jag har massor av böcker jag vill läsa, både för att fördjupa mig rent studiemässigt men även ren skönlitteratur. Det kanske är därför jag blir så upprörd när vi stundtals får totalt värdelös kurslitteratur på listan över saker som "bör" läsas. Samma sak blir det med alla saker som bör skrivas - det är viktigt att de både känns viktiga och är viktiga. För vem blir egentligen motiverad till att göra sitt bästa om man nu tvivlar på sakens viktighet?

Feminism+hemmafruarbete?

2009-09-22T21:42:00.000+02:00

Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till följande:
Läser just nu Feminism av Lena Gemzöe och funderar över hur kvinnor gör merparten av allt obetalt hushållsarbete samtidigt som jag förbereder morgondagens lunch för mig och maken... Det klingar illa i några sekunder tills jag inser att vi båda drar våra strån till stacken. Kanske inte jämlikt men viljan finns och det är en början.

Svårt svårt

2009-09-20T21:53:00.003+02:00

Just nu sitter jag ensam och studerar/läser kurslitteratur. Mycket kunskap ska in på en liten kurs på 7.5p. Det är synd att den inte är över en längre tid eftersom det inte känns som att någonting hinner diskuteras ordentligt.
Det handlar mest om att läsa.
Svara på frågor
Ha seminarium som är alldeles för korta
Svara på seminariefrågor som är alldeles för enkla
Känner inte folk tillräckligt än för att få till djupare diskussioner kring litteraturen - något jag verkligen saknar men samtidigt så är det gravidtrötthet, småbarn som ska hämtas på dagis och pendlingstider som inte riktigt motiverar att stanna hur länge som helst. Tack och lov att jag och maken kan samåka.

Frustration kort sagt.

Lyxproblem?

2009-09-19T14:59:00.001+02:00

Nu har jag till på onsdag på mig att göra en skriftlig uppgift. Det är bara att välja en av 12 frågor och sen skriva 1-2 sidor. I teorin världens enklaste men ingen av dessa 12 talar till mig. Ingen känns intressant på något sätt.

Det borde det göra och helst nu eftersom dagis har stängt på måndag och vi har lyckats fixa en barnvakt ett par timmar idag för att kunna kompensera för förlusten av studietid. Istället så skjuter jag upp det hela. Läser lite mer litteratur och hoppas på att någon av frågorna ska tilltala mig senare.

Anarkism
Fascism
Nazism
Ekologism
och
Feminism

+ lite annat som är ännu mera öppet och man tycker att någon av dessa borde ju kännas mer intressanta än de övriga men nej.

Läs även andra bloggares åsikter om studera med småbarn

Trött

2009-09-18T19:47:00.002+02:00

Nu är det lite motigt.
Svårt att läsa all kurslitteratur när man klarar av att ligga på ena sidan men måste resa på sig mest hela tiden för att en gravid kvinna har en blåsa med samma storlek som en ärta.

Tur att böckerna varken är tunga eller svårlästa i alla fall.

Hej Angered!

2009-09-16T21:07:00.003+02:00

Eller kanske lite mer specifikt just du som sökte på "vilka människor ska inte bli lärare"
hittade du vad du sökte?
Jag har funderat lite på just den här frågan ett längre tag och har kommit fram till följande:

Förhoppningsvis är läraregenskaper något som alla har möjlighet att utveckla och inte någon inneboende egenskap som vissa har och andra inte. Det handlar på sätt och vis om människosyn och värdegrund där med. Att vem som helst kan utveckla egenskaper som är önskvärda hos en lärare. För vad har man annars för syn på människor om man nu inte tror det? Det kanske är ett ställe att börja på.

Förlåt mig snälla föreläsare!

2009-09-15T20:42:00.000+02:00

Det var inte alls meningen att sitta och fnissa när du föreläste. Det var inte så att jag menade att vara ouppmärksam eller störande. Faktum är att jag hängde med precis lika bra som vanligt. Att jag och min kurskamrat drog på smilbanden och pratade lite sinsemellan hade mer att göra med att vi ägde oss själva.
Lite lagom drygt så trodde jag att du föreläsarn, likt så många andra av våra tidigare föreläsare, var helt bakom flötet gällandes uttal i Engelska. Nu är det säkert inte alls enkelt för alla (och uppenbarligen blir det fel även hos dem som tror att de är bäst) och jag har hört många dråpliga och skrämmande exempel. Ska man bli engelskalärare så är det lätt att sitta på en hög häst just vad det gäller uttalsbiten.
I alla fall så hade jag ,roligt nog, fel och därmed ägde mig själv fullständigt. Det måste man ändå få skratta åt sådär den sista kvarten innan föreläsningen är slut. Även om man är distraherande?

Barn gör inte som man säger

2009-09-14T21:24:00.002+02:00

De gör som man gör - finns det kanske som bekant ett uttryck som heter.
Det utgör lite grunden för vissa pedagogiska filosofier (eller kanske alla?). Istället för att berätta hur barnet ska göra så visar man. I läroplaner står det något om att skolan ska förmedla vissa värderingar - exempelvis en demokratisk värdegrund och alla människors lika värden. (Absolut inget citat - jag kan mycket väl ha återgett det hela lite snett på grund av trötthet)

Det jag funderar över är: Hur många människor tänker på detta? Att detsamma gäller även i de fall där eleverna inte är barn? Att det även gäller när eleverna ser hur skolans anställda förhåller sig till varandra eller även till andra människor utanför.

Att det blir jäkligt konstigt för ~~dagisbarnen~~ förskoleeleverna om pedagogerna inte kan ha ungefär likadana samtal med alla föräldrar oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning osv? Men det stannar ju inte heller där. Är min något trötta fundering.

Förresten:
Varför pratar man alltid om barn i skolsammanhang? Varför inte individer? Det känns som att det blir en viss skillnad på skolbarn och ungdomar eller vuxna som också går i skolan trots att det kanske inte är menat att vara det?

Jag

2009-09-14T19:54:00.001+02:00

Är så otroligt trött på min högskola. Ärligt talat - hur svårt ska det vara för alla vuxna människor att försöka visa lite hänsyn till varandra?

Hade jag inte velat vara lite lagom anonym så hade jag för länge sen outat exakt hur pass illa det är att vara student som inte helt passar in i mallen på just min högskola.

Jaha? Nähe!

2009-09-13T20:51:00.003+02:00

Skönt och lugnt tänkte jag. Säkert en hel vecka kvar tills nästa seminarium. Ligger bra till läsmässigt.
Ser schemat.
Panik!!
Jag ligger precis i fas. Precis. Det går inte. Inte på grund av något sjukt duktighetssyndrom (som jag i och för sig lider av) utan för att jag inte har råd rent tidsmässigt att inte ligga före. Tänk om barnen blir sjuka så att jag måste vabba.
Mina barn tycker att politiska ideologier är skittråkigt och vill hellre läsa mamma mu eller leka affär. Man kan nog inte begära mer av någon som är två eller snart fyra? De skulle liksom inte acceptera att jag pluggar när jag kan leka med dem. Plugga på kvällen när de sover? Om jag orkar men det klarar jag sällan av om de har varit hemma och är sjuka.

Ahhhmångafulaord! Jag hade ju hellre kunnat ta det lite lugnt men det går ju inte om man vill vara förberedd inför allt och det vill jag ju. Hellre förberedd än världens tentaångest!

Jahaja ikväll blir det till att förbereda morgondagens lunch. Proppa tvättmaskinen full redan nu så att den går att sätta igång på direkten när man vaknar och sen tokläsa. Jag gillar ju att vara förberedd läsmässigt inför föreläsningarna. Då hinner jag med att ställa eventuella frågor osv.
Nu blir det ingen slöläsning av Vonnegut. Inget reflektionsläsande om rummets betydelse för lärandet osv.
Tur att jag har en timmes pendlingstid att utnyttja innan jag är i skolan imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om studera med småbarn

Så trött

2009-09-13T12:09:00.000+02:00

Någon som har ett tips på hur man ska orka med att plugga när man knappt orkar med att hålla ögonen öppna någon timme efter att man har vaknat?

Det blir ju inte mycket till att läsa när man somnar mitt i alla böcker. Hmmm

Vill och måste

2009-09-12T09:25:00.001+02:00

Måste läsa kurslitteratur : Politiska ideologier i vår tid. Den är inte så superspännande men samtidigt viktigt.

Vill läsa om rummets betydelse för lärandet. Tips på det någon?

Skön dag

2009-09-11T21:01:00.004+02:00

Idag har jag haft en kanondag!
Inte nog med att jag sprang på min vfu-handledare och hade ett bra samtal om en massa olika saker som gjorde mig glad på flera olika plan jag hade dessutom ett spontant samtal med 3 tonårskillar.

Vi väntade på samma buss och började prata. Jag blev medbjuden i deras samtal och bjöd på mig själv och fick en fin inblick i hur de tyckte att en lärare bör vara. Även i hur de tyckte att en lärare inte bör vara. Det konstiga är att de flesta människor i samma ålder som jag frågar just "hur ska en bra lärare vara" oftast handlar om mänsklighet och människosyn. Värdegrund helt enkelt. Det handlar aldrig om några superpedagogiska egenskaper. De flesta verkar först och främst vilja se en lärare som respekterar dem själva som individer.
Jag kan inte göra annat än att tro att det är första steget. Att behandla andra med respekt. Det känns så självklart men samtidigt måste det vara så svårt eftersom det är så många som misslyckas med det (eller är det verkligen så?)
Superpedagogik och kunskaper kommer i andra hand i alla fall om de ungdomar som jag har pratat med får välja. Det är väl egentligen inte så konstigt alls. Jag väljer nog också hellre en lärare som respekterar mig framför någon som inte gör det.

Det trista är att det nästan inte höll på att bli något samtal eller kontakt alls på grund av mig. Mina snabba ~~tankar~~ fördommar om ett gäng med unga invandrarkillar. Jeebuz jag behöver uppenbarligen komma ut mer. Jag vågade i alla fall utmana mig själv och de vågade släppa in mig i sin värld i nästan en evighet. Det här känns så stort och så litet på samma gång. Tur att den sura lilla tanten i mig fortfarande sitter tyglad i en bur och att jag kan bete mig som en vanlig trevlig människa istället.

Pengar eller uppskattning

2009-09-10T20:55:00.002+02:00

Ärligt talat vet jag inte vad jag skulle föredra. Beroende på vem man lyssnar på så är lärarna i dagens skola antingen skitdåliga eller underbetalda. Jag tror knappast att det kan vara så att båda sidor har jättefel men jag funderar över vad som är bäst eller värst beroende på hur man ser det.

Å ena sidan är det ett viktigt jobb. Det handlar ju om framtiden. Å andra sidan så finns det massor av viktiga jobb. Fast de kanske är bättre betalda? En vfu-dag så undrade de andra lärarna i fikarummet varför jag ville bli lärare. Jag försökte vara rolig och svarade att det var lönen som lockade. Antingen så trodde de att jag var dum i huvudet eller så tyckte de inte att jag var rolig.

Mycket ansvar, mycket ris, jobbiga situationer, ständiga konflikter, ständigt behöva utmana sig själv. Fast det är ju inte bara så. Det kan även vara möten med andra människor, bekräftelse i form av att hjälpa människor framåt på väg mot deras egna mål, att ständigt behöva utmana sig själv.

Ärligt talat så tror jag inte att jag skulle klara av ett jobb som går på ren rutin. Jag tycker om mig själv för mycket. Varje liten dag får gärna vara en utmaning. Det är på sätt och vis en del av lönen för mig. (Även om den gärna får höjas också med tanke på de studielån som blir efter 5 års studier på högskolan.)

Ahh jag hinner inte

2009-09-10T19:28:00.003+02:00

Jag har en viss passion för att läsa. Det spelar egentligen inte någon roll vad det är jag läser. Uppenbarligen är mitt förhållande till det skrivna ordet bra eller kanske mindre kräset. Jag har inte direkt reflekterat över vilket. Oavsett så läser jag mycket.

Både kurslitteratur och skönlitteratur. Jag tror att det räddar mina studier många gånger eftersom jag inte måste tvinga mig själv till att läsa. Det är även en plåga eftersom jag inte hinner med att läsa allt jag vill. Jag försöker att läsa skönlitteratur med gott samvete. I alla fall när den är på engelska. Tack och lov har biblioteket en ganska bra hylla med just engelsk litteratur. Men vad gör jag när jag inte hinner med den ? Då är det riktigt illa.

Med närmare eftertanke så är jag kräsen men är jag uttråkad så läser jag vad som helst.

Seminariedag

2009-09-10T08:37:00.000+02:00

Kan man egentligen sitta på två stolar som lärare?

Igår hade vi ett seminarium, dvs diskussionslektion. Vi har diskuterat, stött och blött, gjort allt tänkbart som man kan göra med kurslitteraturen som vi har hunnit läsa hittills. Alla hade inte läst den. Vissa har inte fått tag i böcker såhär i början av kursen och andra är rent slöa.
Det känns hemskt på sätt och vis eftersom jag hoppas på andras tankar för att föra mina egna framåt. En slags självisk proximal utvecklingszon.
Inte för att man kan tvinga någon till att bidra till diskussionen men ändå. Det är inte de bästa förutsättningarna. Fast å andra sidan kan man ju fundera över om man någonsin har bäst förutsättningar för något egentligen?

Okej nog med mina tankar. Huvudtanken är följande:
Vår lärare tyckte att han kunde vara både diskussionsdeltagare och seminarieledare samtidigt. Det blir för mig helt fel eftersom han valde att sätta sig ensam på en kant vilket gav en viss "kateder" känsla. Sånna saker är viktiga trots att det kan verka oviktigt. Det blir mer fokus på läraren än vad det blir på resten av seminariedeltagarna. Det är synd eftersom en del av min lärares jobb är att bedömma oss under seminariet för att sedan kunna betygssätta. Dessutom gör det honom knappast till en jämlik diskussionsdeltagare. Det hjälpte inte heller med att han delade ut ordet till de individer som räckte upp handen.
Okej att det var första seminariet för just den här gruppen men jag tror att han på sätt och vis skadesköt vårat lärande genom att dels envisas med att dela ut ordet vilket gav en konstlad diskussion och dels komma med inlägg som var lite över våra huvuden. Det hela blev snett på något sätt. Att sitta på två stolar är svårt men kanske inte helt omöjligt. Undrar om man ska försöka ens bara för att man kan eller om det är bättre att nöja sig med en? Jag hade i alla fall föredragit om min lärare hade valt att sitta på en stol.

Läs även andra bloggares åsikter om proximal utvecklingszon, seminarium, kunskapssyn,

Ytan räknas också!

2009-09-08T08:52:00.003+02:00

Yta är förbannat viktigt. Så även innehåll. Om inte ytan är presentabel så attraherar den inget vidare intresse. Om ytan inte speglar innehållet är det falsk marknadsföring. Något som är sant inom ett flertal kategorier. (Tyvärr?)

Frågan är hur man gör det tråkiga mer intressant och spännande utan att för den sakens skull förlora lite av allvaret och seriositeten. (Anglicism? någon?)

Två exempel som för mig är så tydliga är Skolvärlden och Lärarnas tidning. Den ena har en yta som är lika intressant som otuggat papper. Oftast öppnar jag den inte ens eftersom läsningen känns tung och svårtuggad och alldeles för allvarlig. Den andra är glad och glossig, jag läser alla artiklar men ingenting känns speciellt viktigt och stannar kvar i minnet länge efteråt.

Ett annat exempel där man har försökt att göra historia mer lätttillgängligt är Bobsters "Sagan om Sverige". Jag kunde inte bestämma mig om det var dumt eller bra med alla små avbrott som skulle göra den första historian om vasaloppet lite roligare.

Samma sak måste ju dessutom gälla alla sorters läromedel. Hur gör man (mina) ~~tråk~~ämnen som Fysik och syslöjd roliga? Eller det som jag själv tycker är roligt - kommer jag kunna göra dem roliga för mina framtida elever som kanske tycker att Engelska och Samhällskunskap är det tråkigaste som finns? Hur gör man det hela roligt utan att förlora de djupare delarna? Det är ju knappast bra om allt krut läggs på ytan.. eller?

Dagisfundering

2009-09-07T14:23:00.002+02:00

Min 4:åring har haft falsk krupp i helgen. Det var en upplevelse. Inte speciellt farligt eller otäckt men å andra sidan så visste vi var det var och slapp bli panikslagna.

Vid dagislämningen idag däremot så uppstod det lite funderingar. Den ena personalen B tyckte att jag var konstig som överhuvudtaget frågade min 4:åring om hon ville gå till dagis. Enligt B så borde det inte vara upp till min 4:åring överhuvudtaget. Det har malt hela dagen. Hur tänker hon då? Ska min 4:åring inte alls få vara med och påverka sin situation överhuvudtaget eller trodde hon att jag skulle låta min 4:åring gå till dagis för att hon ville trots att jag trodde att hon inte mådde bra?

Det kommer jag försöka hinna med och fråga B om vid dagislämningen idag. Det ska bli intressant att höra svaret. Förhoppningsvis är det ett missförstånd. För hur ska min 4:åring lära sig att lita på att andra lyssnar på vad hon själv vill och lära sig att lyssna på vad andra vill om det inte är något som hon möter i sin vardag?

Det finns hopp

2009-09-07T11:48:00.001+02:00

Jag har precis varit på besök hos sjukgymnastiken och fått prova något smart som heter TENS. Elektroimpulser som fungerar som smärtstillande och kan användas närsomhelst. Det kanske gör att jag klarar av att i alla fall ta mig till skolan. Värt att testa. Jag måste få studera. Annars blir jag galen.

Jag blir gaaaalen

2009-09-06T12:04:00.003+02:00

Jag klarar inte av att inte ha något att göra men jag vet inte heller vad jag ska sysselsätta mig med som jag faktiskt klarar av rent fysiskt. Argh!

Klassrummet är inte allt

2009-09-04T19:26:00.003+02:00

Just nu sitter jag och funderar vilka eventuella studiebesök man kan göra med en samhällsklass på gymnasiet eller högstadiet. Min ämneskombo är ju Engelska och Samhällskunskap och jag blev väldigt inspirerad till att göra saker utanför klassrummet när vi läste om olika pedagogiska tillvägagångssätt.

Om pengarna finns så känns det som att riksdagen är ett givet val. Budgetalternativet är väl kommunhuset på den ort mitt framtida arbete finns på. Det känns som att det är viktigt att inte bara "läsa" om demokrati och beslutsprocess utan även att ge eleverna chansen att uppleva det och komma nära. Om inte annat för att ge en annan insyn som kanske kan bota den (som jag upplever det) klassiska tanken "politik är tråkigt och abstrakt och därför går det inte att förstå" tanken som jag tycker att jag så ofta möter hos ungdomar idag =/

Eller kanske möta en politiker på ett helt annat plan än i skola eller politikernas naturliga hemvist. Möten känns som ganska viktiga.

Bita i det sura äpplet

2009-09-04T09:12:00.000+02:00

Ibland får man helt enkelt ge upp. Till och med när man verkligen inte vill. Eller kanske samla sina trupper och dra sig tillbaka lite för stunden. För att sedan lyckas anfalla med förnyade krafter (eller något liknande fast mindre krigiskt.) Det är inte så att jag ser mina studier som ett krig - jag bara gillar just den liknelsen.

Kort sagt - en månads sjukskrivning. Har ingen aning om hur det blir med att plugga under den tiden men har för ont för att orka tänka på det. Jag är gravid och har foglossningsbesvär som har eskalerat så otroligt att jag inte kan sitta i mer än korta stunder eller att gå i trappor. Det här inlägget tar bra mycket längre tid att skriva än vad det gör när jag inte har några problem. Det blir svårt att koncentrera sig när det gör ont och det är svårt att delta i studierna när man inte kan sitta ner den tiden som krävs för seminarier och föreläsningar eller ens den tid det tar att åka i bilen till skolan.

Ärligt talat så gråter jag av smärta varje gång jag måste vända mig i sängen under natten men trots det så känns det ändå som fusk. Eftersom "graviditet inte är någon sjukdom". Jaja vi får se hur det blir med det.

Till min container sparar jag följande: Man måste inte alltid ha katederundervisning. Det finns massor med andra sätt som kan vara att föredra beroende på hur pass ergonomiska möblerna är i klassrummet.

Planering

2009-09-01T21:48:00.001+02:00

Nu är det lite galet. Min man och jag pluggar båda två och efter mycket om och men så har vi likadana scheman någotsånär. Det betyder att ingen kan fixa det den andre inte hinner. Inga marginaler alls egentligen. Mest bara stress och samåkning.

Måste komma ihåg:
*Plocka fram kläder kvällen innan.
*Packa väskan kvällen innan bara för att slippa göra det i ren stress på morgonen.
*Plocka fram saker ur frysen som ska tinas + allt som eventuellt ska förberedas så att man hinner laga något som påminner om näringsrik mat. (Potatis går att skala direkt efter frukost. Man bara lägger ner det i vatten och ställer in den i kylskåpet så håller den sig helt okej fram tills på kvällen när man behöver använda den.)
*Uppdatera dagis när schemat ändras.
*Komma ihåg alla papper till dagis, alla papper i skolan, allt som ska läsas och skrivas.
*Komma ihåg att handla mat. Det finns liksom inte tid för det när pendlingsväg till skolan helt plötsligt är en timme enkel riktning.

Jag behöver en examen i logistik bara för att få allting att flyta på =/

Läs även andra bloggares åsikter om studera med småbarn

David mot Goliat

2009-09-01T11:30:00.000+02:00

(Eller den lilla människan mot den stora organisationen)

Förra terminen blev det "bråk" och diskussioner om relativt larviga saker. Kurslärarna ansåg att föreläsningarna var så viktiga att de var tvungna att skriva in dem som obligatoriska i kursplanen. Missade man mer än 20% av föreläsningarna så fick man således ett U (underkänt) tillsvidare på kursen oavsett vilka skäl man hade. De människor som missade föreläsningarna hade enbart valet att vänta i ett år för att ta igen de föreläsningar som de hade missat att få närvaro på.

För dig som inte är helt insatt i den "underbara" högskolevärlden så kan jag försöka att översätta lite: En föreläsning är väldigt ofta ett stöd till kurslitteraturen. Kurslitteraturen brukar vara det allra viktigaste och är oftast den del som man senare skriver en tentamen i. Seminarier brukar å andra sidan vara väldigt viktiga då kurslitteraturen ofta ska diskuteras och tänkandet ska problematiseras. Studenten förväntas att vara mycket mer aktiv på ett seminarie än på en föreläsning.

Eftersom kursplanen är kursens viktigaste dokument så gick detta inte att ändra på. Trots ett flertal protester om att föreläsningarna inte bidrog till något nytt samt att vi alla var läskunniga.
Nu kanske någon tänker att det är ju otroligt dumt - en heltidsstudent är ju en heltidsstudent och det är klart att man måste räkna med att studera på heltid.

Vilket är självklart. En heltidsstudent ska studera på heltid men samma student kan även bli sjuk, ha barn som blir sjuka eller helt enkelt lyckas missa föreläsningstillfällen på grund av andra orsaker.
Hur bra anteckningar kan man ta på en föreläsning om man är kräksjuk exempelvis? Ska man tvinga med sina sjuka barn till skolan för att man måste få på papper att man har varit närvarande nog för att skriva ner vad läraren säger? Kan man någonsin vara säker på att de elever som är närvarande i rummet även är närvarande i tanken? Det sista tvivlar jag starkt på.

Förmodligen har det här föreläsningstvånget vuxit fram i takt med lärarnas frustration när eleverna inte har klarat kursen. Tyvärr tror jag inte att ett tvång är en lösning på problemet. Om det nu är ett problem. Det kanske rentav är ett symptom istället?

Ytterligare något att ta med sig i min lärarcontainer.

Jag lever

2009-09-01T09:43:00.002+02:00

För varmt

2009-08-09T14:34:00.000+02:00

Man får klaga på värmen - ibland är det alldeles för varmt. Hjärnan kokar och livet känns lite mindre roligt helt enkelt.

=/