fredag 11 mars 2011

Vems fel är det egentligen?

Sitter just nu och funderar över hur man förbättrar situationen med trötta och desillusionerade pedagoger. Pedagoger som inte fyller en annan funktion än övervakning. Kan man verkligen kalla dem pedagoger då?
Det borde finnas säkerhetsföreskrifter eller rutiner som ser till att det inte händer. Att lärare tappar gnistan alltså.
Kan man tänka sig något sorgligare? För hur påverkar en lärare som har tappat gnistan sina elever? Elever som kan vara högst mottagliga för allt vad en pedagog gör eller säger.

Det känns som att samhället har all möjlighet att skydda sig mot den skada som trötta pedagoger kan åstadkomma genom att se till att det inte händer.
Stoppknappar som skickar lärare som är på gränsen till ett uppvilningscenter på Aruba. Eller i alla fall någon slags stoppfunktion som ser problemet långt innan det har hänt.


För att förtydliga. Det spelar ingen roll vems fel det är eftersom det inte löser situationen att fokusera på problemet. Men hur hittar man en gammal borttappad gnista och kan man stoppa tillbaka den i en trött pedagog och hur förhindrar man att den tappas från början?
Det är knappast ett isolerat problem utan rör hela samhället.