Brev till Lennart

Käre Lennart.

Nu skriver jag till dig igen. Jag undrar över om du någonsin kommer att läsa det här. Det är ju inte direkt så att jag har adresserat det till dig särskilt tydligt. Men det är ändå till dig och till alla andra som också är som du. Ni är inte så många men ni finns där. Jag undrar om ni som är som Lennart vet om att ni är det.

Hur som haver; Jag är livrädd. Jag har inte långt kvar och snart kommer jag att stå där. Där mitt ute i verkligheten med en massa ansvar. Den enda skillnaden på mig och mina framtida elever är att jag har en bättre hum om hur mycket jag kan störa deras framtidsplaner. Hur mycket jag kan hjälpa och hur mycket jag kan förstöra och försvåra.

Hjälp! Vad gör jag om det blir fel eller snarare när det blir fel? För fel blir det alltid förr eller senare. Kommer jag att kunna skratta åt mina misstag och kommer mina elever göra det?

---

Jag skrev detta för några år sen och publicerade det inte. Jag hoppas och tror att alla människor är någons Lennart. Någon som spelar en stor roll för någon annan. Nu när jag faktiskt står här framme (Fast man står ju inte alltid framför en klass och inte alltid framme i ett klassrum. Hjälp, det är ju inte ens alltid som man står. Med andra ögon så speglar den här tidigare texten ganska intressanta tankar jag hade tidigare om undervisning och lärande.) så vet jag att det här med att störa framtidsplaner och förstöra inte riktigt är på det sätt som jag trodde då.  Dels så handlar det om ansvar. Det egna ansvaret har jag tänkt på mycket när jag har undervisat vuxna. Det gäller ju så klart även när man undervisar barn och ungdomar men i mina tankar just nu så handlar det om en gradskillnad.

Oavsett så kan jag säga att när det blir fel så blir det fel och då tar jag det därifrån. Äg felet och gå vidare. Ibland är dessutom inte ens ett fel ett fel. Det beror på perspektiv.

Var inte rädd för att göra fel. Det riskerar att göra dig handlingsförlamad.

Tjatigt och grötigt

Med risk för att bli tjatig så måste jag återigen ta upp något som jag har funderat över tidigare:

Det här med att bli betygssatt. Ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att det kräver mitt tänkande och reflekterande. Av rädsla för att göra fel så vill jag hellre göra allt för att tänka "rätt". Felet är naturligtvis inte mitt. Det är ett inlärt beteende. Lärare som kanske tidigare har bett mig att vara kritisk och som sedan har gett mig negativ respons när jag har gjort precis det men kanske inte har åstadkommit ett önskvärt resultat.

Fast det är klart att det samtidigt fodrar att jag kan skilja på negativ respons och respons som kanske helt enkelt inte håller med mig.

Jag funderar själv på hur jag kommer att agera i framtiden om någon av mina elever på min uppmaning ska granska något kritiskt och på egen hand kommer fram till något mindre önskvärt. Kommer jag då att reagera med att slå ut med hela handen i min iver att rätta till det jag själv upplever som fel eller kommer jag med mjuka uppmaningar försöka vägleda till det som låter mer rätt. Eller kommer jag acceptera att det jag själv uppfattar som rätt inte behöver vara samma i mina framtida elevers ögon?

Nu kommer tankarna inte helt osökt in på demokrati och sverigedemokraterna. Inte helt konstigt kan jag tycka eftersom jag trots allt är en blivande samhällskunskapslärare. Det är inte helt PK med att sympatisera med SD (vilket jag inte heller gör) men samtidigt så borde det inte heller vara PK att bara lägga locket på och kalla dem för alltigenom onda (vilket jag inte heller gör).

Men vad gör man sen om man efter bästa förmåga har förmedlat en demokratisk värdegrund och sen ändå står där med en klass som är främlingsfientlig?

Dessutom blir det ett bonusproblem om eleverna nu lever ett demokratiskt dubbelliv, mönsterelever som pratar sig varma för demokratin för att sedan leva rövare när skolan är över och roa sig med blodiga upplopp och demonstrationer.

Har man med det att göra som lärare, vad eleverna pysslar med på fritiden? Nej inte egentligen vill jag tycka - precis lika lite som eleverna inte har med med lärarens fritid att göra. Samtidigt så är det ändå problematiskt. För en (fiktiv)lärare som pratar om allas människor lika värde och som sen står och delar ut röstsedlar för Sverigedemokraterna naggar på något sätt bilden av just den läraren i kanten. Precis som en elev som kan allt om varför demokrati är positivt inte riktigt känns trovärdig om samma person senare kastar gatstenar på skyltfönster och beter sig på ett odemokratiskt sätt (som att exempelvis vara rasist)

På något sätt så tänker jag mig att betygen kommer ivägen för verkligheten. I stil med att vi uppmuntrar till kritiskt tänkande men bara om den utförs på "rätt sätt". "Fel" sorts kritiskt tänkande tycks mig mest besvaras med olika sorters straff i form av sänkta betyg eller verbala påhopp.

Nu handlar det hela egentligen om flera saker som du som läsare kanske har märkt. Dels min egen oförmåga att släppa taget och bara vara kritisk när jag får det som uppgift - jag tänker alltid på eventuella betyg och vill göra rätt. (Tänka kritiskt göra jag gärna när jag är säker på att jag har fått det där betyget)

Men även lite mer filosofiskt. - Vart går gränserna och vilka är dem? Är det mer rätt med elever som på papper gör "rätt" och i verkligheten "fel" och vem är det som ska besluta om det?

Men framförallt om betyg.

Att knyta näven i fickan

Ibland ångrar jag alla "Att bli lärare" föreläsningar. Just för att de har fått mig att fundera och reflektera alldeles för mycket över mina studier.

Just nu knyter jag näven i fickan och är arg och frustrerad över kursen jag läser. Arg för att läraren hela tiden ger olika anvisningar om hur uppgifter ska lösas och frustrerad eftersom de hela tiden verkar gå ut på att skriva korrekta referenser. Jag börjar smått misstänka att de uppgifter jag sliter som en hund med för att dels sätta mig in i och sen dels få ner i uppgiftsformatet.

Jag känner inte att jag får ut något vettigt av det hela annat än frustration (som kan vara vettigt) och väldigt många tankar om att jag aldrig någonsin ska göra såhär mot mina framtida elever.
Samtidigt så lider jag alla helvetets kval av att bedöva mig själv med att göra något så repetativt. Okej. Referenser är viktiga. Jag förstod det första gången.

Men jag säger ingenting till läraren av rädsla för att vara den obstinata eleven och därmed ådra mig all negativ uppmärksamhet. För det har jag också erfarenhet av.

Härliga lärare bränner ut sig själva

I helgen så fick jag uppleva det igen. En härlig lärare som brinner för sitt jobb. Men som kanske bränner ut sig själv i samma veva.

Vid sidan av mina högskolestudier så läser jag vissa spridda kurser. En av dem är en matematik kurs på Komvux i staden där jag bor. Eftersom kursen är på distans och den ordinarie läraren är sjuk så uppstod en speciell situation.
I början så var jag inte så orolig. Den ordinarie läraren har jag haft att göra med tidigare och är en av anledningarna till att jag läser kursen på distans. Jag vill helt enkelt ha så lite med personen att göra för att inte förstöra för mig själv (eller för att explodera och göra någon annan ledsen)
Sen blev det en lyckoträff då en annan lärare fick ta över tillfälligt.

Nu i helgen uppstod ett litet problem med min förståelse och jag mailade vikarien med hopp om att få en tid att träffas för att få lite klarhet i det hela. Den underbara vikarien mailade tillbaka i söndags med två ganska utförliga förklaringar som gav mig två angreppspunkter på samma tal. Det hjälpte något oerhört. Dessutom blev jag högst imponerad av att få ett svar en söndag. Ledig tid?

Nu såhär i efterhand är jag lite mer orolig. Om vikarien bränner ut sig... ja vad händer då?

Härliga lärare. Snälla sluta vara så hjälpsamma på eran lediga tid!

Vad är viktigt att lära sig och vem bestämmer det?

Häromdagen fick jag en intressant tanke att fundera över. Vad är det som är viktigt att lära sig och vem bestämmer det? Eller hur det avgörs snarare.

I alla fall så hämtade jag mina små kottar på förskolan. Där satt en av pedagogerna i full fart och övade sig på att rita en massa former såsom rektanglar och trianglar men även lite fler "avancerade". Såsom en sån här Pentagon som syns nedanför samt en hexagon. Innan jag hade hämtat klart mina barn så frågar pedagogen mig om jag vet vad de heter. Hon hade nämligen ingen aning. Det fick mig verkligen att fundera varför de inte kunde fokusera på lite enklare former och koncentrera sig på vad de heter. Hellre det än att göra det för svårt redan från början.

Det här med kunskapssyn -

På föräldraföreningsmötet för dagis så uppdagades det att de två lärarföräldrarna var lite oroade. De hade båda haft förskoleklasser nyligen och upplevde det som att barnen från just de 2 andra privata närliggande förskolorna hade ju barn som kunde så mycket mer. De var helt klart stressade över det här och verkade båda ångra sitt val av kommunal förskola till sina barn. En annan förälder sa något om att hon inte ville att just hennes barn skulle hamna efter. Då började hela gruppen prata om att det skulle ställas krav hit och dit på exakt vad de hade för sig där på förskolan och speciellt samlingarna.

Det fick mig att fundera en hel del.

Då tänker jag dels på det här med mätbar kunskap. All kunskap går ju faktiskt inte att mäta. Räknas den kunskapen inte alls eller glöms den bara bort?

Dessutom funderar jag ganska mycket om de tror att lärandet följer en specifik bana. Först lär man sig att skriva bokstäverna och sen göra alla geometriska figurer. Det är något jag personligen tvivlar starkt på. Alla är ju olika och tur är väl det =)

För det tredje så hamnar man väl knappast efter i klassen eller i skolan för att man har saker att lära sig. Alla lär ju i olika takt och inte heller samma saker samtidigt. I vissa lägen kan en hel del "kunskapsluckor" fyllas i på samma gång samtidigt som det kanske är någon annan mindre eller större "lucka" för någon annan.


(Någon gång ska jag verkligen ta mig tiden att skriva ner alla sätt jag tycker att det går att se på kunskap. Jag tror att det kan vara roligt)

Ständigt denna tävlan

08:30 Lämning på förskola. Jag hade ett litet samtal med en av pedagogerna. Hon har ett barnbarn som råkar vara i samma ålder som mitt yngsta. Detta barnbarn bor tydligen en bit bort så varje gång hon får besök av barnbarn och barn så utspelar sig ett liknande scenario.
Pedagog: Jahaja nu har jag mitt barnbarn hos mig igen.
Jag: Åhå va trevligt. Du måste vara jätteglad.
Pedagog: Ohja det är så trevligt.
Jag: Kul.
Pedagog: Kryper han runt nu?
Jag: Ja han tillåmed ställer sig upp mot saker.
Pedagog: Det gör mitt barnbarn också.

Tidigare har samma pedagog velat jämföra andra fysiska färdigheter och vill ständigt påpeka att hennes barnbarn är 3 veckor yngre. Det känns tydligt att hon vill tävla. Men jag har inte samma behov så jag låter henne vinna ;) Men samtidigt så funderar jag över varför man ständigt måste tävla. Det är två helt olika individer och deras fysiska framsteg är på inga sätt några mirakel. Jag tror knappast att hon tycker att barnen blir mer värda är bättre för att de kan mer snabbare. Förr eller senare lär de sig ju att gå allihopa.

Men det här tävlandet finns ju överallt och allting och alla ska jämföras mot något annat (som aldrig är likt)

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Sveriges placeringar på diverse olika rankinglistor vad gäller betyg och dylikt i olika ämnen. Måste vi tävla och jämföra? Med andra länder som gör helt olika? Kan vi inte bara rent ut sagt skita i jämförandet och fokusera på görandet? Är det viktigast att lära sig att gå eller att gå först?

Saknad

Jag saknar att studera men uppskattar att få en paus och samla tankarna. Jag behöver mer tid för reflektion men hur schemalägger man sånt egentligen? Skulle dagis acceptera att jag hämtar barnen senare än vanligt eftersom "jag har en sån jäkla bra reflektion på gång just nu." ?

Det är klart att man kan reflektera när man gör annat också. Oftast gör jag det när jag samtidigt lagar mat men hur enkelt är det att få ner det på papper just då för att bevisa att det har hänt? Ofta är det ju så med lärarstudierna. Man ska reflektera över saker i uppsatser. "Först tänkte jag såhär men sen så kom jag på andra tankar..."

Jag har svårt för att skriva på det sättet eller att ens tänka på det sättet. Det tar emot helt enkelt. Jag är ju samtidigt som jag tänker och reflekterandet sker automatiskt hela tiden. Då är det bra svårt att först stänga av automatiken för att sen få ner det på papper.

Hur jag än gör så blir det alldeles förenklat. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till olika saker jag har sett i "verkligheten" vad gäller prov och allt annat som rör individernas försök till att visa att de besitter en viss kunskap. Andra grejer kommer helt enkelt ivägen för visandet och allting är för förenklat.

Ingen proximal utvecklingszon?

Just nu läser jag ett par kurser på distans. Det är alltid lika roligt av flera anledningar.

Dels så är det kul med något som är annorlunda. Dels så är det härligt med nya utmaningar och nya lärare. Dels så får man ytterligare inblick och variation vilket utvecklar synen på tänkandet.

En av kurserna avviker dock lite. I de flesta distanskurser hittills så har det alltid uppmuntrats att studenterna tar kontakt med varandra och diskuterar frågor i de otal forum som finns tillgängliga. Så är inte fallet i den avvikande kursen. Där verkar tanken vara att studenterna ska arbeta helt ensamma och oberoende av varandra. Det känns konstigt eftersom man oftast lär sig väldigt bra tillsammans med andra och även av andra människors funderingar. Något som är ännu mera viktigt just på distanskurser över nätet.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur kursansvarig lärare har funderat och jag ser fram emot att få ställa frågor om just detta när kursen är slut.

Eller finns det några fördelar med att lära sig något helt ensam?

En fundering

Jag har funderat en hel del på det här med arbetsskador som man kan få som lärare.
Att pedagoger som jobbar med mindre barn ofta får hörselskador verkar ju vara mer regel än undantag och tyvärr har nog varenda "fröken" på mina barns förskola nedsatt hörsel med minst 15%.

Men jag funderar mer över andra sorters arbetsskador. Som det här med att bli totalt insnöad på gamla tankegångar. Gammal kunskap ändras inte och det är svårt att lära gamla hundar att sitta (eller lärare att tänka om).


Det är klart att det blir enklare för läraren om man slipper omarbeta allting man har "lärt" sig genom åren men saker och ting förändras ju ständigt. Med andra ord så riskerar man snarare att bli en slags cementerande kraft i samhället om man nu drabbas av den här arbetsskadan snarare än att föra samhället framåt.

Men hur undviker man det? Vissa saker förändras ju inte speciellt ofta - staters gränser ligger ju oftast där de ligger men det finns ju så mycket andra saker. Där är ju dagens elever en ganska stor resurs om man nu "vågar" lyssna på dem. De är inte lika förstörda rent tankemässigt och har ju inte alls samma hjulspår som de inte kommer undan

Tentaresultat (=

Man borde egentligen inte alls titta på nyinkommna tentaresultat precis innan man ska skriva nästa tenta men det är svårt att låta bli.

Appropå hela diskussionen angående prov så funderar jag över mitt resultat. Ämnet känner jag mig mer än bekväm med men resultatet jag fick säger något helt annat. Det får mig inte att ifrågasätta mina egna kunskaper utan snarare hur jag har tolkat frågorna och hur pass väl jag har besvarat dem och inte att glömma: hur läraren som rättade lyckades tolka mina svar.

Alltså:

Min tolkning av frågan
+
hur väl jag har svarat
+
hur läraren tolkar mitt svar
=
ganska mycket som kan gå fel.

Skriftliga prov är inte helt optimala. Det trista är att det är alldeles för lätt att acceptera provresultatet som ett slags kvitto på vad jag kan. Lite ungefär som när jag var yngre och läste matte. Räkna ut ett tal och sen kolla i facit för att se om jag fick samma och därmed hade gjort "rätt". Att det överhuvudtaget kunde stå fel i facit var ingenting jag reflekterade över när jag var yngre och det är jag lite ledsen över att mina lärare inte berättade eller reflekterade vidare över. Jag är kort sagt skitledsen över att jag inte fick ha en lärare som Anne-Marie Körling. Speciellt vad gäller matematiken. För det är viktigt att diskutera skillnader och varför och allt annat.


Jag nöjer mig just nu med slutsatsen att proven inte har med undervisningen att göra. Prov är till största delen av ondo när det kommer till undervisning. Något som görs på grund av statistiska skäl och för att någon vill kunna utvärdera undervisningen i sig på enklaste sätt. Det är bara synd att denna utvärdering blir helt skev och "fel".

En rubriks kub

Lite så ser jag just nu på min lärarutbildning. Det liknar en rubriks kub fast med en massa olika småproblem som är ihopkopplade med varandra.

Jag funderar över en massa saker såsom - hur får man sina elever engagerade i sitt eget lärande? Den bästa motivationen hänger ju ihop med ett engagemang och ett sätt att bli engagerad är att få chansen att vara med och påverka. Men för att verkligen vara med och påverka så måste man bry sig och det gör man ju inte om man inte är motiverad.

Cirkelresonemang som gör mig mest frustrerad. Då snurrar jag lite på kuben och tittar på något annat. Prov och betygssättning. De flesta barn och ungdomar jag kommer i kontakt med har en hangup på att man blir betygssatt efter vad man presterar på ett skriftligt prov efter vissa normer och regler. - Det känns lite som att en hel generation (minst) är förlorad och har ett trist förhållningssätt till lärande och kunskap. Å andra sidan kan man inte undgå att se varför när man funderar över hur läroplaner ställer sig till betyg och uppvisad kunskap.
Andelen rätt svar på ett skriftligt prov är mätbart på det enklaste sätt och går inte att argumentera om oftast.

Tyvärr =/

Vad är det jag håller på med?

Egentligen. Nyss skrev jag en svarskommentar på ett tidigare inlägg. Den fick mig att fundera vidare. Just nu är jag inte säker på vad jag håller på med. Jag har en tenta i en 7.5p kurs om mindre än en vecka. Jag tycker inte att kursen har varit speciellt svår att hänga med i trots ett ganska högt tempo. Men jag är inte helt hundra på att jag lär mig någonting. Antingen finns det där redan från början eller så blev det så självklart under resans gång på något sätt.

Det är minst sagt frustrerande. Jag tvivlar på att det räknas om det inte ska kämpas in - eller åtminstone märkas att det fastnar. Hur kommer det gå på den här tentan? Svårt att svara på eftersom det känns som att det kan gå åt vilket håll. Jag vet egentligen inte ens hur eller om det är något specifikt jag behöver plugga ytterligare på.

Jaja den som lever får se.

Nu blev det svårt

Mest troligt är den nuvarande föreläsaren helt färsk. Han är otroligt kunnig men kanske något fartblind. Idag fick jag höra att några klasskamrater hade varit och samtalat med kursansvarige om den nuvarande föreläsaren (igen). Inga glada samtal.

Jag blev lite ledsen för vår föreläsarens skull när han återigen frågar om någon har några frågor eller kommentarer. Nu tycker jag att han börjar se mer och mer stukad ut för varje gång eftersom ingen någonsin vågar säga något till honom. Inte ens de viktiga "det går för snabbt" orden.

Undrar egentligen hur eller vad man gör om man inte får kontakt med en klass och upptäcker det mitt i en pågående kurs?

Att lära sig hitta ...

Är en del av kunskapen.

Idag har jag förmodligen lyckats med att idiotförklara mig själv i den nuvarande föreläsarens ögon. (om jag nu inte redan har gjort det dvs) efter idogt sökande av en specifik artikel i tidskriftsdatabasen på min högskolas hemsida så gav jag upp efter en timme.
Jag som annars alltid hittar allt!

Jag gav upp och mailade till min lärare i hopp om att han skulle ha någon smart kommentar om hur jag borde gå tillväga.

Svaret jag fick var föga upplyftande men jag antar att jag får skylla mig själv när jag i ett uppenbarligen misslyckat försök till att kommunicera mer eller mindre påstår att jag använde google för att hitta - Behöver jag tillägga att det måste ha varit en lång dag och att jag var väldigt trött?

Feedback #2

Nu har jag fått svar på den feedback jag skickade till min lärare. Han verkade i alla fall uppskatta det men jag vet inte direkt om jag tyckte att han svarade på mina frågor gällandes just undervisningen. Fast det kanske är svårt att svara på bara rätt upp och ner. Förhoppningsvis så tog han inte illa vid sig på något sätt utan snarare hjälp att börja reflektera över sin undervisning om han nu inte redan gör det.

För reflektion är nog bra mycket viktigare än vad man själv tror. Om man bara gör utan att fundera över varför så kan man ju göra hur bra eller dåligt som helst utan att kunna dela med sig till andra eller utan att kunna förbättra. Oavsett så vinner ju andra människor på det och det är väl på sätt och vis något som går ganska bra ihop med lärarrollen ? Just det här att man inte bara gör jobbet för sin egen del. Det känns lite som slöseri med tid om man nu undervisar utan att någon blir undervisad helt enkelt.

Feedback

Igår gjorde jag något som känns jätteläskigt. Jag mailade in lite oombedd feedback till en av våra lärare. Det borde inte vara läskigt och i en perfekt värld så borde lärare välkomna all kritik de får när det gäller deras undervisning - i alla fall om den är saklig och inte i påhoppsform.

Det trista är att en del av mig, den som har socialiserats inom skolvärldens ramar sedan jag började, säger att det är töntigt att bry sig för mycket. Lite "Vem är jag att tro att mina åsikter överhuvudtaget räknas?" men varför skulle de inte göra det?
Man får gärna ha åsikter men dem ska hållas personliga och privata och helst bara luftas på tiden mellan lektionerna. Den åsikten hittar man ofta hos studenter och elever. Det är egentligen lite konstigt eftersom man har allt att tjäna på att berätta om man nu tycker att någonting fungerar dåligt eller jättebra.

De flesta lärare får ofta inte ens chansen att höra vad studenter och elever verkligen tycker eftersom den obligatoriska kursutvärderingen kommer i slutet av kursen då de flesta antingen har glömt vad de tyckte tidigare eller helt enkelt är glada över att de har klarat sig och därmed låter det påverka omdömet.

Jaja det blev säkert en mindre uppsats med både frågor av typen "Hur tänkte du när du gjorde såhär" samt både saker jag tyckte var bra och mindre bra. Det känns både töntigt och bra. Men å andra sidan så övertalar jag den del som tycker att det är töntigt med att jag själv mer än gärna ser att mina framtida elever tycker saker OCH vill dela med sig av det.

Tenta tankar

Tentan i fredags gick snabbt. Jag var kanske inte helt överens med hur frågorna var ställda. Frågor såsom "Kollar läraren enbart att jag har läst i litteraturen nu eller har han någon djupare baktanke" var en av flera ofta återkommande frågor i mitt huvud.

Tentan var inte heller speciellt stor vilket ibland gör mig lättad och ibland lite nervös. Hälften brukar vara godkänt och är det få frågor och ett stort ämne så gäller det att man har koll på allt. Överhuvudtaget är det svårt med olika lärare och deras prov. Ju fler gånger man gör tentor för samma lärare desto mer lär man sig hur just den personen förväntar sig att man ska skriva och hur det hela rättas. Helst skulle man behöva en förkurs i tentaskrivande för varje examinerande lärare. Då slipper man i alla fall misslyckas eller få sämre betyg på grund av ovana eller missförstånd. Håhåjaja i en perfekt värld...

Det är stor skillnad att skriva tentor på den ort jag skrev tentorna på nu. På den förra orten så är det trevliga pensionärer som är tentavakter. De har med sig korsord och fika och tyvärr ingen större koll på tillåtna hjälpmedel och dylikt. Det har jag inte dragit nytta av personligen men jag kan tänka mig att det finns tillfällen då det kan bli väldigt orättvisa skillnader.

På orten jag skrev i fredags så var allting annorlunda. Istället för pigga pensionärer så var det människor som inte var över 50. De patrullerade längs med gångarna och inga kurser fick skriva bredvid varandra utan det var tvunget att ha en annan kursrad emellan. Det blev genast lite mera nervöst.

Seminariedag

Kan man egentligen sitta på två stolar som lärare?


Igår hade vi ett seminarium, dvs diskussionslektion. Vi har diskuterat, stött och blött, gjort allt tänkbart som man kan göra med kurslitteraturen som vi har hunnit läsa hittills. Alla hade inte läst den. Vissa har inte fått tag i böcker såhär i början av kursen och andra är rent slöa.
Det känns hemskt på sätt och vis eftersom jag hoppas på andras tankar för att föra mina egna framåt. En slags självisk proximal utvecklingszon.
Inte för att man kan tvinga någon till att bidra till diskussionen men ändå. Det är inte de bästa förutsättningarna. Fast å andra sidan kan man ju fundera över om man någonsin har bäst förutsättningar för något egentligen?

Okej nog med mina tankar. Huvudtanken är följande:
Vår lärare tyckte att han kunde vara både diskussionsdeltagare och seminarieledare samtidigt. Det blir för mig helt fel eftersom han valde att sätta sig ensam på en kant vilket gav en viss "kateder" känsla. Sånna saker är viktiga trots att det kan verka oviktigt. Det blir mer fokus på läraren än vad det blir på resten av seminariedeltagarna. Det är synd eftersom en del av min lärares jobb är att bedömma oss under seminariet för att sedan kunna betygssätta. Dessutom gör det honom knappast till en jämlik diskussionsdeltagare. Det hjälpte inte heller med att han delade ut ordet till de individer som räckte upp handen.
Okej att det var första seminariet för just den här gruppen men jag tror att han på sätt och vis skadesköt vårat lärande genom att dels envisas med att dela ut ordet vilket gav en konstlad diskussion och dels komma med inlägg som var lite över våra huvuden. Det hela blev snett på något sätt. Att sitta på två stolar är svårt men kanske inte helt omöjligt. Undrar om man ska försöka ens bara för att man kan eller om det är bättre att nöja sig med en? Jag hade i alla fall föredragit om min lärare hade valt att sitta på en stol.

Läs även andra bloggares åsikter om proximal utvecklingszon, seminarium, kunskapssyn,

Ytan räknas också!

Yta är förbannat viktigt. Så även innehåll. Om inte ytan är presentabel så attraherar den inget vidare intresse. Om ytan inte speglar innehållet är det falsk marknadsföring. Något som är sant inom ett flertal kategorier. (Tyvärr?)

Frågan är hur man gör det tråkiga mer intressant och spännande utan att för den sakens skull förlora lite av allvaret och seriositeten. (Anglicism? någon?)

Två exempel som för mig är så tydliga är Skolvärlden och Lärarnas tidning. Den ena har en yta som är lika intressant som otuggat papper. Oftast öppnar jag den inte ens eftersom läsningen känns tung och svårtuggad och alldeles för allvarlig. Den andra är glad och glossig, jag läser alla artiklar men ingenting känns speciellt viktigt och stannar kvar i minnet länge efteråt.

Ett annat exempel där man har försökt att göra historia mer lätttillgängligt är Bobsters "Sagan om Sverige". Jag kunde inte bestämma mig om det var dumt eller bra med alla små avbrott som skulle göra den första historian om vasaloppet lite roligare.

Samma sak måste ju dessutom gälla alla sorters läromedel. Hur gör man (mina) tråkämnen som Fysik och syslöjd roliga? Eller det som jag själv tycker är roligt - kommer jag kunna göra dem roliga för mina framtida elever som kanske tycker att Engelska och Samhällskunskap är det tråkigaste som finns? Hur gör man det hela roligt utan att förlora de djupare delarna? Det är ju knappast bra om allt krut läggs på ytan.. eller?