Ingen proximal utvecklingszon?

Just nu läser jag ett par kurser på distans. Det är alltid lika roligt av flera anledningar.

Dels så är det kul med något som är annorlunda. Dels så är det härligt med nya utmaningar och nya lärare. Dels så får man ytterligare inblick och variation vilket utvecklar synen på tänkandet.

En av kurserna avviker dock lite. I de flesta distanskurser hittills så har det alltid uppmuntrats att studenterna tar kontakt med varandra och diskuterar frågor i de otal forum som finns tillgängliga. Så är inte fallet i den avvikande kursen. Där verkar tanken vara att studenterna ska arbeta helt ensamma och oberoende av varandra. Det känns konstigt eftersom man oftast lär sig väldigt bra tillsammans med andra och även av andra människors funderingar. Något som är ännu mera viktigt just på distanskurser över nätet.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur kursansvarig lärare har funderat och jag ser fram emot att få ställa frågor om just detta när kursen är slut.

Eller finns det några fördelar med att lära sig något helt ensam?

Jag lever fortfarande

Just nu slits jag mellan att vilja vara föräldraledig på heltid och vara föräldraledig och samtidigt läsa några kurser.Lite för att jag känner mig rädd för att tappa studiemotivationen men mest för att jag tröttnar snabbt på att rota runt hemma och har aldrig förstått det här med öppen förskola.

Det är ju egentligen en rolig tanke. Jag kanske själv behöver skolas in på det här med den öppna förskolan och att vara föräldraledig. Återigen en reflektion som får mig att fundera över hur många barn det är som skulle vilja göra annorlunda mot hur de förväntas att göra.

Det blir så ... dumt. När man är liten så förväntas man alldeles för ofta att rätta in sig i ledet men man ska inte göra det som vuxen på samma sätt utan då förväntas man att tänka själv. Hur ska det gå ihop egentligen?

En rubriks kub

Lite så ser jag just nu på min lärarutbildning. Det liknar en rubriks kub fast med en massa olika småproblem som är ihopkopplade med varandra.

Jag funderar över en massa saker såsom - hur får man sina elever engagerade i sitt eget lärande? Den bästa motivationen hänger ju ihop med ett engagemang och ett sätt att bli engagerad är att få chansen att vara med och påverka. Men för att verkligen vara med och påverka så måste man bry sig och det gör man ju inte om man inte är motiverad.

Cirkelresonemang som gör mig mest frustrerad. Då snurrar jag lite på kuben och tittar på något annat. Prov och betygssättning. De flesta barn och ungdomar jag kommer i kontakt med har en hangup på att man blir betygssatt efter vad man presterar på ett skriftligt prov efter vissa normer och regler. - Det känns lite som att en hel generation (minst) är förlorad och har ett trist förhållningssätt till lärande och kunskap. Å andra sidan kan man inte undgå att se varför när man funderar över hur läroplaner ställer sig till betyg och uppvisad kunskap.
Andelen rätt svar på ett skriftligt prov är mätbart på det enklaste sätt och går inte att argumentera om oftast.

Tyvärr =/

Genus och människosyn

Nu är jag lite besviken på mitt dagis. De (pedagogerna) har så olika förväntningar på mig och min man. Vi hämtar och lämnar lika mycket, vabbar lika mycket. Kanske inte 50/50 men vi har båda scheman som tillåter att vi kan dela på det i största möjliga mån. Vi har även lyxen att kunna göra det tillsammans ibland. Trots detta stöter vi ibland på en förlegad människosyn.

För någon dag sen så hörde jag en pedagog och en fröken som satt och suckade över mäns förmåga att matcha kläder. Pedagogen (som var en kvinna) berättade att hon valde att lägga fram kläder åt sin man för att han inte skulle gör "fel". Föräldern (som också var en kvinna) berättade att hon helt enkelt hade förbjudit pappan att klä på barnen. Hon hade inga problem med att kläa på dem båda eftersom hon var föräldraledig just nu.

Jag undrade i mitt stilla sinne varför just matchade kläder var så viktigt. Så viktigt att man väljer att begränsa pappans relation till barnen (för det är väl en begränsning det handlar om i längden?)

Jag kom hem med malande tankar den dagen och pratade med min man om det hela. Han berättade en massa hemska historier för mig om hur flera av hans jobbarkompisar(ännu flera pedagoger) har berättat samma sak.
Män. Får. Inte. Klä. På. Barnen.

Så viktigt är det tydligen att kläder matchar. Undrar med vilken människosyn barnen kommer att växa upp med. "Stackars Lisa, hon är alltid så omatchad, det är säkert hennes pappa som klär på henne."

Traditioner

Det är svårt med småbarn och julfirande. Vilka traditioner ska man egentligen hurra för?
Eller ens bara ha kvar?

Att sitta i en främmande gubbes knä som ger bort paket känns lite mindre bra. I alla fall om man nu dessutom kör på den gamla "låt bli främmande människor för de kan vara lite läskiga". Samtidigt så vet jag inte heller om den ens känns bra att luras med att tomten finns. Hur tar barn det när de får reda på att allt är en stor lögn som de flesta vuxna dessutom känner till sanningen om?

Eller all mat som finns på julbordet av ren tradition som ingen egentligen äter? Vad sänder det för signaler egentligen? "Titta det finns mat i mängder och vi skiter i om det blir uppätet just när det är jul för då svälter inte ens barnen i afrika"

Eller varför inte det här med att åka runt till släkt och vänner - varför kan inte alla bara samlas på ett och samma ställe eftersom det är trevligt när alla får vara med?

Eller dessa traditioner som görs för barnens skull men som barnen kanske inte ens har upplevt tidigare och som bara gör alla vuxna trötta och stressade redan innan julfirandet har börjat?

Det är inte alls konstigt att barn idag är förvirrade. Allting är ju tvärt emot vad det borde vara.

Läs även andra bloggares åsikter om traditioner, jul

Lucia

Efter att ha upplevt mina barns första luciafirande på dagis där båda har deltagit aktivt så har jag följande reflektioner.

Det är mer till för de vuxna än för barnen. Vissa saker görs av för mycket av traditionshävd än för att det är dden bästa lösningen. Undrar hur många fler sådana saker som finns i resten av skolvärlden. "Jamen såhär har vi alltid gjort, det är ju tradition och går ej att ändra på."

Hela dagiset släcktes ner och mysbelysning aktiverades.
Massor av vuxna människor.
Blixtrande kameror.
Pressen att uppträda.
Konstiga dräkter.
Allt fokus på barnen.

Jag är inte så förvånad att det var flera barn som reagerade på den konstlade situationen och helt sonika vägrade att sjunga. Den är ju långt ifrån naturlig. Att helt plötsligt dessutom få allas uppmärksamhet riktad mot sig är nog inte lätt det heller. Tack och lov var det inga barn som tvingades stanna kvar och sjunga när de "bröt" ihop.
Man kan nog göra mycket annorlunda. Men ärligt talat - är traditioner verkligen mål nog att stressa barnen så mycket?

Jag tvivlar på det. Vi behöver nya traditioner pronto!

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, lucia, traditioner