Käre Lennart #4

Käre Lennart!

Jag är lite arg på dig just nu. Det är egentligen inte ditt fel men det känns bättre att fokusera min ilska på någon annan än mig själv eller mina nuvarande lärare.

Jag kämpar oerhört med min motivation just nu. Vi får uppgift på uppgift med motiveringen "det här är bra att kunna. Som blivande lärare måste du kunna det här." Jag får aldrig något svar på frågan "varför just det här?" och "varför just på det här sättet?".

Utan all kurslitteratur som jag fick läsa förra terminen så hade jag förmodligen tyckt att det var mer okej att göra alla uppgifter som ingen riktigt kan motivera varför. Nu tycker jag att det är oerhört jobbigt eftersom det bara känns så tröstlöst och onödigt att ens anstränga sig eftersom hela uppgiften går ut på att jag skriver något som ingen någonsin kommer att läsa förutom min lärare vars enda syfte är att betygssätta det jag skriver. Tidigare har det alltid känts som ett obstinat personlighetsdrag. Jag bara "vill inte" men nu känns det djupare än så. Det är mycket tjat om att det är en övning för framtiden då vi kommer att skriva C-uppsatser men då får man ju fortfarande välja och fler människor kommer att läsa. Så det är i alla fall inte samma sak.

Just nu gör jag mina uppgifter enbart för att jag ska få ett betyg. Inte för att jag tror att jag kommer att lära mig någonting.

Det enda positiva jag kan se med det här är att jag knappast kommer att göra samma sak mot mina framtida elever. Jag kommer att slita för att få fram meningen med att göra vissa saker och anstränga mig ännu mer för att alla uppgifter ska ha en större mening än "det är bra att kunna" eller "alla måste".

---

Ovan är ett av mina opublicerade brev till Lennart.  Jag läser ju igenom mina gamla opublicerade inlägg och hade glömt bort etiketten "Brev till Lennart" och hittade den igen. Jag läser och minns. Kommer ihåg frustrationen över liknande uppgifter och svor  redan då att jag aldrig skulle göra liknande när jag väl jobbade själv. Nu är jag ju där, där jag jobbar själv. Insikten jag har nu är att det inte är så enkelt att motivera för andra trots att det kanske är solklart för mig. Mina skäl behöver ju aldrig vara andras skäl.-

Att förstå hur frustrerande det kan vara är en otroligt värdefull lärdom och det i sig gör ju att all frustration fick ett värde. Men det tyckte jag nog inte då. Det är mycket som är enklare att se när det väl är över eftersom man kan höja blicken.

Ny termin,

NU ser jag ljuset i tunneln. Jag har 3 terminer kvar inkluderat den nuvarande.
Just nu läser jag artikeln "Ett månghövdat vidunder" från Pedagogiska Magasinet som är skriven av Kjell Granström som är professor i pedagogik vid linköpings universitet.
Artikeln handlar om olika förklaringsmodeller till varför mobbning uppstår och vilka åtgärder som blir till följd av den förklaringsmodell man anammar.

När jag läser artikeln så funderar jag väldigt mycket på om människor pedagoger faktiskt enbart har ett synsätt när det kommer till mobbning men kommer snabbt fram till att det kan ju faktiskt vara så att någon tänker sig att en förklaringsmodell kan förklara allt.

Det får mig att ogilla förklaringsmodeller just för att de på grund av sin förenklande natur samtidigt kan försvåra så mycket. Man riskerar att göra något dumt på grund av något smart helt enkelt och det är ju så onödigt.

Utan den proximala utvecklingszonen försmäktar jag på denna ö!

Det är så mycket pyssel och pussel. Både med mina egna studier men även med mina barns. Det är på sätt och vis svårt att få alla delar att passa in. Ibland måste man hyvla av kanterna och det är så trist.
Om jag väljer att ta den tid jag har till förfogande mellan lektioner på högskolan till att sitta och plugga på så missar jag det sociala med mina kurskamrater. De som inte har barn är inte alls lika motiverade till att använda all befintlig tid till att plugga på. Oftast väljer de att sitta dagarna innan en tenta och panikpluggar.

Det är inte för mig. Jag har inte den tiden eller så mycket is i magen. Inte heller tror jag att det leder till något man kommer ihåg i det långa loppet.

Samtidigt så saknar jag det sociala. Jag vill ju utvecklas och reflektera över sakernas tillstånd tillsammans med mina studiekamrater. Det är ju en av fördelarna med att inte plugga på distans. Men det sociala finns inte riktigt där den här kursen. Det är synd för jag misstänker att jag lär mig mer på att diskutera med andra som är i ungefär samma situation än om jag bara läser för mig själv.

Buhu! Jag försmäktar utan den proximala utvecklingszonen!

Känslor som sitter kvar...

Jag sitter just nu och går igenom kommentarer från tidigare VFU:er från både mentorer och lärare på högskolan.
Jag fastnar på en kommentar som en lärare på högskolan gav mig efter min absolut första VFU. Inför den så matades vi med att man absolut inte fick vara frånvarande och att det skulle vara allvarligt om vi nu var det. I mitt fall så hände det redan första dagen att de ringde från mina barns förskola om att ett av mina barn var hängigt och hade feber. Då hade jag hunnit med att på plats på min dåvarande partnerskola i ungefär 30 minuter.

Kommentaren som min lärare från högskolan skrev om detta var att "det vore bra om du tar igen detta" då det skulle ge mig fler intryck. Känslan av misslyckande sitter kvar fastän jag inte hade något val i frågan om frånvaro den dagen. Min lärare på högskolan hade naturligtvis rätt om intrycken. Ju fler sådana som man samlar på sig desto bättre men jag undrar vilka känslor jag hade haft om lärarna på högskolan inte hade gått på så väldigt mycket om hur viktigt det var att inte vara borta.

Nu funderar jag över vilka känslor jag själv har cementerat och kommer att cementera i framtiden hos andra. Man kan ju så klart inte styra allt men ändå...

Ångest är en del av lönen?

Lite titt som tätt så funderar jag ganska mycket över mitt blivande yrkesval. Vill jag verkligen det här? Det är en ganska bra fråga. Det är ju ett ganska speciellt yrke. Jag kommer ständigt fram till att jag inte kan tänka mig att göra något annat. (Om det nu inte skulle visa sig att jag är riktigt dålig på det men så illa har det inte verkat hittills.. *host*) Lönen är förvisso ingenting att hänga i en julgran. Det har vi ju konstaterat tidigare. Speciellt inte med tanke på hur länge studietiden är och mängden studieskulder man drar på sig om man inte kan jobba samtidigt.

Nu är jag inne på frågan "Orkar jag med det här". Alla olika öden följer med mig hem och bränner på något vis hål i själen. När jag får kontakt med eleverna så är det fantastiskt. Men samtidigt så är det så tveeggat. För just nu känner jag så ofantligt mycket och varje öde känns ordentligt. Men det ena ger det andra på något sätt. Idag har jag fått rådet att stänga av och att inte ta med jobbet hem. Men hallå?!?! Ingen har berättat hur man gör då och jag tvivlar på att det är möjligt.

Planering planering

Så nu sitter jag här och lektionsplanerar. Jag har lektion.se och Flod.nu upp till armbågarna. Och youtube. Jag bara älskar användargenererat innehåll.

Däremot så undrar jag hur jag ska hantera obekväma frågor. Frågor som jag inte måste ställa för min utbildning utan snarare för min egen sinnesfrid. Det kommer nog att göra mig impopulär på min nya partnerskola. Jag får hoppas på att det inte är så. Eller så får jag väl ta med mig tårta.

Jag undrar bland annat varför min handledare presenterade en elev som klassens ständiga sengångare. Den enda eleven han presenterade vid namn. Trots att det var minst en som kom efter just den eleven. (Fast nej det gör jag ju inte alls. Det jag undrar över är inte alls varför. Jag förstår att han var nervös och kände sig granskad av mig och kanske blev frustrerad över att inte kunna visa upp en klass med "perfekta elever" men jag undrar över om han var med på att han kanske kränkte sin elev i processen.)


Jag undrar även en massa andra saker som också kan vara känsliga att fråga om. Bland annat om den "nya" socialtjänstlagen. Den hade jag planerat att ta mig an härnäst!

Första besöket på nya partnerskolan.

Igår var första besöket på min, för terminen nya, partnerskola.

Jag var beredd på att det skulle vara annorlunda men inte SÅ annorlunda.
Högstadiet är en helt annan kaka än gymnasiet. Eleverna är på vissa sätt så mycket mer barn och lärarens fostrande roll är mer tydlig. Språket är annorlunda. Både elevernas och lärarnas. Lärarnas är förenklande och elevernas är provocerande. Fitta, hora och slyna hann jag höra från samma kille på mindre än 2 minuter. Det intressanta var att han inte riktade det åt en person. Utan bara rätt ut i luften. Se mig helt enkelt.

Jag funderar vad det behovet beror på. Blir dagens ungdomar inte sedda tillräckligt för att dagens vuxna är för upptagna att ge dem uppmärksamhet? Blir de sedda men har de ett större behov? (Ja jag är fullt medveten om att jag har gjort grova generaliseringar här. Allt för att förenkla det hela.)

Det var i alla fall en positiv upplevelse. Högst ovant och med många många intryck.

Ljuset i tunneln?

Okej. Nu ser det lite ljusare ut. Eller annorlunda.
Nu har jag en ny partnerskola. Tillfällig för just den här terminen. En grundskola och inte en gymnasieskola. En sk. problemskola om man ska tro på medierna.
Jag är helt övertygad om att jag kommer att få lära mig massor. Dels om konflikthantering men också en hel del om hur man hanterar elevers särskilda behov och tillgodoser dessa. Dessutom så får jag lite mer inblick i hur det är på ett stadium av skolan som inte är frivilligt.

För det är skillnad på gymnasiet och på högstadiet. Bara en sådan sak som känslan av frivillighet. Det är lite magiskt på sätt och vis.

Tydligen kommer merparten av oss som är lärarstudenter och som får kompetens för både gymnasium och högstadiet att hamna på högstadiet. Det känns logiskt eftersom jag antar att det finns fler högstadieskolor än vad det finns gymnasium.

Just nu pratar vi om lektionsplanering och innehåll på seminarierna på högskolan. Återigen slås jag av hur dubbelt allt blir. Elevsynen som vi diskuterar på högskolan kan man samtidigt se att det tänkandet inte riktigt håller fullt ut. Vi högskolestudenter är också elever. Jag slås ofta av vilken negativ upplevelse det är att vara student. Föreläsare kan nonchalant ändra tider på föreläsningar utan att bry sig om hur det kan påverka studenterna. Helt plötsligt finns det med obligatoriska studiebesök med på schemat trots att kursplanen inte beskriver något sådant. Eller lärare som gillar att höra sig själva prata så mycket att de mer än gärna dominerar samtalsutrymmet i diskussioner på seminarier som ska vara examinerande. Trots att studenterna mer än gärna pratar. Eller varför inte lärare som ser det stora i att presentera sig själva alldeles utförligt men som glömmer bort att låta eleverna göra samma sak. Anmärkningsvärt när gruppen är färre än 12 kan man tycka.

Jaja. Det kunde varit värre. Men att på allvar prata om en god elevsyn och vikten av respekt för de individer som man handleder eller är lärare för är bara illa om man inte kan göra samma sak som lärare på högskolan.

I once was blind but now I see.

Förra veckan såg jag det så tydligt. Vad erfarenhet och utbildning gör med en människa. Från människa till pedagog helt enkelt.

Jag skulle hämta ett av mina barn på dagis och fastnar lite med de vuxna. En pedagog och en vikarie. Vikarien som var ung tröttnade på att det var ett så lugnt tempo och ville få igång barnen. Barnen var fullt upptagna med sin lek. Vikarien tog upp det hela med pedagogen och föreslog någon rolig organiserad lek eftersom det "inte hände något".

Pedagogen, som naturligtvis var vis av erfarenhet, svarar att det behövdes inte eftersom barnen redan var fullt upptagna.

För mig blev det så tydligt där och då. Lekens betydelse och vikten av att inte störa den individ som är upptagen med något. Förvisso har jag varit med om det hela tidigare. Då har jag själv fått vara i vikariens skor. Dock inte helt på samma sätt för jag föreslog inga lekar där i klassrummet med alla gymnasieelever. Däremot drog min vfu-handledare mig lugnt åt sidan när jag ivrigt ville "hjälpa" alla elever. Hon visade mig det som jag själv inte hade sett. Just då behövdes jag inte och det var en skön känsla.

Men det är ju sådant som man inte vet från början.

Tonåringar är också barn!

Idag när jag gick för att lämna min yngsta son på förskolan så såg jag på avstånd hur en av mina grannar, en tonårsgrabb som spelar så hög musik att hela min lägenhet blir en baslåda, släntrar mot busshållplatsen på bussen. Samtidigt som jag närmar mig så ser jag även bussen som helt sonika kör förbi honom trots att han har kommit fram till busshållplatsen och så uppenbart väntar på bussen. Att föraren har sett honom är det inga tvivel om.

Först tänker jag att han kommer att skrika efter bussen eller kasta något. För det är så jag har uppfattat honom hittills med sin musik som låter untzt untzt untzt och sina svarta hoodies och sin moppe vars ljud gör mig galen. Men det gjorde han inte. Istället tittade han på klockan och var väldigt uppgiven.

Jag frågade: Ska inte den bussen stanna?
Han svarade: Tydligen inte.

I det ögonblicket var han bara ett barn. Det var så tydligt. Borta var allt untzt untzt och kvar fanns bara besvikelse över att vuxenvärlden hade stängt honom ute.

Tutors

Jag undrar varför vi inte har en större hjälplärarverksamhet i Sverige.

Det känns som en relativt positiv sak.

Vad tror du?

Vem vill då bli lärare? Jo, jag vill.

Efter en insändare i DN så blev jag arg.
Den tog bland annat upp läraryrkets sänkta status, kassa lön och förutsatte att inga begåvade ungdomar söker sig till lärarutbildningarna.

Min första tanke var: Screw you dude! Jag är jävligt begåvad. Däremot är pengar inte mitt enda motiv till att jobba.

Vi kanske kan fundera lite över det här med pengar som enda sätt att mäta värde på och visa uppskattning för det arbete som någon gör? Varför måste alltings värde mätas enbart i pengar?

Personligen så kan jag inte tänka mig att göra något annat än att undervisa. Jag brinner för det här och jag ångrar mig så mycket att jag inte sa det under min första VFU när några av lärarna frågade varför jag ville bli lärare. Istället för att vara ärlig och riskera att bli utskrattad (för det var så det kändes då) så sa jag lite ironiskt att jag gjorde det för lönen. Skratt. Inget allvar. För vem vågar vara allvarlig när det bara pratas om att den enbart är idioter som läser till lärare nu. Eftersom antagandet verkar vara att att de som läser till lärare när lärarlönen är så låg att de är korkade alternativt att de inte kommer in på något bättre utbildningsalternativ.

Dessutom kan man även undra om man nu inte skrämmer bort alla begåvade ungdomar som vill bli lärare trots lönen (som inte måste vara den primära orsaken till varför man vill jobba med något)genom att påstå att det inte finns några begåvade ungdomar som väljer att jobba som lärare.

Tjatigt och grötigt

Med risk för att bli tjatig så måste jag återigen ta upp något som jag har funderat över tidigare:

Det här med att bli betygssatt. Ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att det kräver mitt tänkande och reflekterande. Av rädsla för att göra fel så vill jag hellre göra allt för att tänka "rätt". Felet är naturligtvis inte mitt. Det är ett inlärt beteende. Lärare som kanske tidigare har bett mig att vara kritisk och som sedan har gett mig negativ respons när jag har gjort precis det men kanske inte har åstadkommit ett önskvärt resultat.

Fast det är klart att det samtidigt fodrar att jag kan skilja på negativ respons och respons som kanske helt enkelt inte håller med mig.

Jag funderar själv på hur jag kommer att agera i framtiden om någon av mina elever på min uppmaning ska granska något kritiskt och på egen hand kommer fram till något mindre önskvärt. Kommer jag då att reagera med att slå ut med hela handen i min iver att rätta till det jag själv upplever som fel eller kommer jag med mjuka uppmaningar försöka vägleda till det som låter mer rätt. Eller kommer jag acceptera att det jag själv uppfattar som rätt inte behöver vara samma i mina framtida elevers ögon?

Nu kommer tankarna inte helt osökt in på demokrati och sverigedemokraterna. Inte helt konstigt kan jag tycka eftersom jag trots allt är en blivande samhällskunskapslärare. Det är inte helt PK med att sympatisera med SD (vilket jag inte heller gör) men samtidigt så borde det inte heller vara PK att bara lägga locket på och kalla dem för alltigenom onda (vilket jag inte heller gör).

Men vad gör man sen om man efter bästa förmåga har förmedlat en demokratisk värdegrund och sen ändå står där med en klass som är främlingsfientlig?

Dessutom blir det ett bonusproblem om eleverna nu lever ett demokratiskt dubbelliv, mönsterelever som pratar sig varma för demokratin för att sedan leva rövare när skolan är över och roa sig med blodiga upplopp och demonstrationer.

Har man med det att göra som lärare, vad eleverna pysslar med på fritiden? Nej inte egentligen vill jag tycka - precis lika lite som eleverna inte har med med lärarens fritid att göra. Samtidigt så är det ändå problematiskt. För en (fiktiv)lärare som pratar om allas människor lika värde och som sen står och delar ut röstsedlar för Sverigedemokraterna naggar på något sätt bilden av just den läraren i kanten. Precis som en elev som kan allt om varför demokrati är positivt inte riktigt känns trovärdig om samma person senare kastar gatstenar på skyltfönster och beter sig på ett odemokratiskt sätt (som att exempelvis vara rasist)

På något sätt så tänker jag mig att betygen kommer ivägen för verkligheten. I stil med att vi uppmuntrar till kritiskt tänkande men bara om den utförs på "rätt sätt". "Fel" sorts kritiskt tänkande tycks mig mest besvaras med olika sorters straff i form av sänkta betyg eller verbala påhopp.

Nu handlar det hela egentligen om flera saker som du som läsare kanske har märkt. Dels min egen oförmåga att släppa taget och bara vara kritisk när jag får det som uppgift - jag tänker alltid på eventuella betyg och vill göra rätt. (Tänka kritiskt göra jag gärna när jag är säker på att jag har fått det där betyget)

Men även lite mer filosofiskt. - Vart går gränserna och vilka är dem? Är det mer rätt med elever som på papper gör "rätt" och i verkligheten "fel" och vem är det som ska besluta om det?

Men framförallt om betyg.

Om att prata för någon annan

Det är egentligen helt otroligt. Efter att ha bytt förskola för ett av mina barn så har jag gått från att ständigt låta henne ha sina egna relationer och tala för sig själv till att vilja hjälpa henne och prata åt henne.

Det slog mig häromdagen när jag lämnade henne på morgonen att jag svarade på pedagogens fråga om hur helgen hade varit. Förmodligen för att jag tyckte att hon dröjde med svaret. - Snacka om att mikrostyra allt. Jag vet ärligt talat inte vad som flög i mig och varför det hände men jag är övertygad om att jag inte hade gjort så på hennes gamla förskola.

Jag funderar över om jag har sådana förväntningar på den nya förskolan att jag själv helt plötsligt ställer mycket högre krav på mina barn. Det är läskigt och tål att fundera på. Jag inser ju att det knappast leder till något bra i det långa loppet. Att få föra sina egna konversationer är ju ganska viktigt.

Distansstudier - fantastiskt och problematiskt på samma gång.

Just nu sitter jag och lyssnar på en streamad föreläsning och funderar över distansstudiernas smidighet och problem.

Jag är överlycklig över möjligheten över att kunna pausa föreläsningen för att göra anteckningar och kanske till och med spola tillbaka om jag behöver. Eller varför inte lyssna på det hela igen och igen och igen. Och framförallt när jag själv tycker att det passar.

Däremot är jag inte överförtjust över att jag missar gruppsamtal med mina medstudenter. Att ställa frågor i ett forum på nätet och hoppas på att någon svarar är inte optimalt. Här behövs någon standardisering tycker jag. För annars måste man (oftast är det jag) uppfinna hjulet på nytt och föreslå att man ska "träffas" online på något sätt eller ställa massor med frågor själv för att någon ska haka på.

Jag känner mig ensam som distansstudent men samtidigt är upplägget fantastiskt men det har helt klart även sina nackdelar.

Lär jag mig mer genom mina egna studier som blir djupare eller missar jag något på grund av att den proximala utvecklingszonen blir ytligare om den ens finns?

Med lite snabbt googlande så hittade jag en C-uppsats som rör ämnet. Den lägger jag i mappen på min dropbox som innehåller bra grejer att läsa i framtiden.

Så lätt att glömma bort vad alla intryck gör med oss

Just nu när det är inskolningar och uppstart efter semestern så märks det så tydligt vilken pärs det egentligen är att sortera massor med nya intryck.

För egen del så har det oftast handlat om att jag blir trött och behöver sova mycket när det har gällt nya rutiner som involverar nya platser och ansikten. Men jag har nog inte reflekterat över det speciellt mycket innan.

Nu med barnen så är det skillnad. Jag märker det på en gång och jag förstår dem! Det är så mycket som är nytt, nya lokaler, ny personal, nya barnansikten och nya sociala koder och kulturer. Det blir så mycket att det snurrar i huvudet på dem och det gör mig glad att min äldstas första skoldag enbart är 1 1/2 timme lång. Efter det ska vi nog äta glass eller något annat roligt så hennes hjärna får vila lite.
Det kan behövas!

Men hur ser det ut i alla andra människors vardag? Får ni någon paus att vila hjärnan på?

Skolstart.

Jag lever fortfarande.
Nu är det mycket i mitt liv som dessutom hänger ihop med skola, förskola och lärande.

Det är spännande men ack så stressande.

Bland annat så skolar jag just nu in M som precis har fyllt 4 år på en Montessoriförskola. Skillnaden i hur de arbetar på den nya förskolan mot hur de arbetar på den gamla är enorm.

Jag är glad att jag har något att jämföra med. T som är äldst ska börja i förskoleklass och det är så otroligt läskigt. Jag ser alla möjliga hemska scenarion men försöker trösta mig med att det förmodligen blir bra ändå. Vi har förberett oss med informationsmöten. Leka på skolgården innan den börjar, köpt skolväska och gymnastikgrejer.

Framförallt tror jag att det är nyttigt att uppleva den delen också som blivande lärare. Just det här att sätta sig in i hur det är att vara på föräldrasidan av skolan.

Matematikinlärning - om att lära sig allting på en gång innan man kan det från början?

I detta nu sitter jag som en tok och försöker på kort tid läsa in en massa material om matematikinlärning. Allt detta för en tenta som jag ska göra inom en snar framtid. Det tråkiga är att jag enbart läser för att klara tentan. Jag tvivlar på att jag kommer att komma ihåg det på grund av att jag pluggar det så snabbt som jag gör. MEN jag kommer att komma ihåg det eftersom det rör grundläggande matematikinlärning för barn i samma åldrar som mina egna barn är. Då blev det helt plötsligt jätteintressant.

Nu sitter jag och funderar en massa över vad mina barn får lära sig på sin förskola och hur viktigt det faktiskt är med korrekta termer. De kör med matematikpåsar vet jag men sen då? Förvisso har jag funderat över det här med saker och tings korrekta namn tidigare. På något sätt så känns det som att det spiller över i stil med - "De ska ändå lära sig att hantera ekvationer sen så vi kan ju lika gärna använda oss av det i förskolan så att det blir lättare sen" - fast enligt den logiken så blir det ju svårare först och hur smart är det egentligen?

En sak i taget. Först de lite lättare och sen de lite svårare. Så tänker jag. Just nu

Jag lever

Jag har bara så galet mycket på min tallrik =)

Just nu snurrar jag runt i en hel del distansutbildningar. Jag sitter och hatar de flesta lösningar som högskolor runtom kör med.

Fronter är inte optimalt, inte heller It's learning. Men det är klart att det kunde ha varit värre. Något som verkar vara rätt genomgående är dock det här med diskussioner i forum. Oftast så finns de inte alls eller så är det en liten del elever som diskuterar mycket. Ibland kommer det en lärare och stör diskussionerna genom att hoppa in med saker såsom "Oj vilka intressanta tankar, fortsätt så" vilket förstör mer än hjälper. Det är lite samma sak ibland på seminarium. Lärare som inte riktigt har någon fingertoppskänsla för när de bör bryta in eller kommentera utan mest verkar vilja prata för att de har fastnat i huvudrollen med monolog som enda verktyg.

Grupprummet eller forum på nätet är i alla fall mycket tystare än de fysiska. Kanske på grund av konkurrensen från resten av internet men med största sannolikhet också på grund av lärarens ständiga närvaro.

Vems fel är det egentligen?

Sitter just nu och funderar över hur man förbättrar situationen med trötta och desillusionerade pedagoger. Pedagoger som inte fyller en annan funktion än övervakning. Kan man verkligen kalla dem pedagoger då?
Det borde finnas säkerhetsföreskrifter eller rutiner som ser till att det inte händer. Att lärare tappar gnistan alltså.
Kan man tänka sig något sorgligare? För hur påverkar en lärare som har tappat gnistan sina elever? Elever som kan vara högst mottagliga för allt vad en pedagog gör eller säger.

Det känns som att samhället har all möjlighet att skydda sig mot den skada som trötta pedagoger kan åstadkomma genom att se till att det inte händer.
Stoppknappar som skickar lärare som är på gränsen till ett uppvilningscenter på Aruba. Eller i alla fall någon slags stoppfunktion som ser problemet långt innan det har hänt.


För att förtydliga. Det spelar ingen roll vems fel det är eftersom det inte löser situationen att fokusera på problemet. Men hur hittar man en gammal borttappad gnista och kan man stoppa tillbaka den i en trött pedagog och hur förhindrar man att den tappas från början?
Det är knappast ett isolerat problem utan rör hela samhället.