Käre Lennart #4

Käre Lennart!

Jag är lite arg på dig just nu. Det är egentligen inte ditt fel men det känns bättre att fokusera min ilska på någon annan än mig själv eller mina nuvarande lärare.

Jag kämpar oerhört med min motivation just nu. Vi får uppgift på uppgift med motiveringen "det här är bra att kunna. Som blivande lärare måste du kunna det här." Jag får aldrig något svar på frågan "varför just det här?" och "varför just på det här sättet?".

Utan all kurslitteratur som jag fick läsa förra terminen så hade jag förmodligen tyckt att det var mer okej att göra alla uppgifter som ingen riktigt kan motivera varför. Nu tycker jag att det är oerhört jobbigt eftersom det bara känns så tröstlöst och onödigt att ens anstränga sig eftersom hela uppgiften går ut på att jag skriver något som ingen någonsin kommer att läsa förutom min lärare vars enda syfte är att betygssätta det jag skriver. Tidigare har det alltid känts som ett obstinat personlighetsdrag. Jag bara "vill inte" men nu känns det djupare än så. Det är mycket tjat om att det är en övning för framtiden då vi kommer att skriva C-uppsatser men då får man ju fortfarande välja och fler människor kommer att läsa. Så det är i alla fall inte samma sak.

Just nu gör jag mina uppgifter enbart för att jag ska få ett betyg. Inte för att jag tror att jag kommer att lära mig någonting.

Det enda positiva jag kan se med det här är att jag knappast kommer att göra samma sak mot mina framtida elever. Jag kommer att slita för att få fram meningen med att göra vissa saker och anstränga mig ännu mer för att alla uppgifter ska ha en större mening än "det är bra att kunna" eller "alla måste".

---

Ovan är ett av mina opublicerade brev till Lennart.  Jag läser ju igenom mina gamla opublicerade inlägg och hade glömt bort etiketten "Brev till Lennart" och hittade den igen. Jag läser och minns. Kommer ihåg frustrationen över liknande uppgifter och svor  redan då att jag aldrig skulle göra liknande när jag väl jobbade själv. Nu är jag ju där, där jag jobbar själv. Insikten jag har nu är att det inte är så enkelt att motivera för andra trots att det kanske är solklart för mig. Mina skäl behöver ju aldrig vara andras skäl.-

Att förstå hur frustrerande det kan vara är en otroligt värdefull lärdom och det i sig gör ju att all frustration fick ett värde. Men det tyckte jag nog inte då. Det är mycket som är enklare att se när det väl är över eftersom man kan höja blicken.