Brev till Lennart

Käre Lennart.

Nu skriver jag till dig igen. Jag undrar över om du någonsin kommer att läsa det här. Det är ju inte direkt så att jag har adresserat det till dig särskilt tydligt. Men det är ändå till dig och till alla andra som också är som du. Ni är inte så många men ni finns där. Jag undrar om ni som är som Lennart vet om att ni är det.

Hur som haver; Jag är livrädd. Jag har inte långt kvar och snart kommer jag att stå där. Där mitt ute i verkligheten med en massa ansvar. Den enda skillnaden på mig och mina framtida elever är att jag har en bättre hum om hur mycket jag kan störa deras framtidsplaner. Hur mycket jag kan hjälpa och hur mycket jag kan förstöra och försvåra.

Hjälp! Vad gör jag om det blir fel eller snarare när det blir fel? För fel blir det alltid förr eller senare. Kommer jag att kunna skratta åt mina misstag och kommer mina elever göra det?

---

Jag skrev detta för några år sen och publicerade det inte. Jag hoppas och tror att alla människor är någons Lennart. Någon som spelar en stor roll för någon annan. Nu när jag faktiskt står här framme (Fast man står ju inte alltid framför en klass och inte alltid framme i ett klassrum. Hjälp, det är ju inte ens alltid som man står. Med andra ögon så speglar den här tidigare texten ganska intressanta tankar jag hade tidigare om undervisning och lärande.) så vet jag att det här med att störa framtidsplaner och förstöra inte riktigt är på det sätt som jag trodde då.  Dels så handlar det om ansvar. Det egna ansvaret har jag tänkt på mycket när jag har undervisat vuxna. Det gäller ju så klart även när man undervisar barn och ungdomar men i mina tankar just nu så handlar det om en gradskillnad.

Oavsett så kan jag säga att när det blir fel så blir det fel och då tar jag det därifrån. Äg felet och gå vidare. Ibland är dessutom inte ens ett fel ett fel. Det beror på perspektiv.

Var inte rädd för att göra fel. Det riskerar att göra dig handlingsförlamad.

Hur tar vi hand om varandra egentligen?

Hallå där!
Det är en sak som jag har funderat över. Hur tar vi egentligen hand om varandra? På min nuvarande arbetsplats har jag upptäckt att det finns folk som klagar på kollegor för att de tycker att de inte gör sitt jobb. Det leder till att många gärna pratar om allt de gör och ingen pratar om vad de inte hinner med av rädsla för att alla andra ska börja prata om dem.

Problemet är ju att man aldrig har full inblick i vad andra gör eller måste hinna med. Det som ser fullt rimligt ut i mina ögon kanske är helt orimligt för någon annan att utföra i arbetsväg och det hela leder till att det blir ett synsätt där man inte tror gott om sina kollegor och inte heller tror att de faktiskt gör sitt bästa efter förutsättningarna de har.

Jag tror inte att man gör det av ren illvilja utan att det snarare bottnar i en frustration över att man själv inte räcker till. Men det är så skadligt! I värsta fall driver man bort kollegor som faktiskt gör sitt bästa och det har vi ju inte råd med i ett skolsverige där vi inte har tillräckligt med lärare.

Det är ju inte heller en sund plats att jobba på och utvecklas i sin profession och inte heller är det något som vi vill att eleverna ska ta med sig.

Imorgon hoppas jag att jag har dessa tankar med mig och börjar säga ifrån! 

Ångest är en del av lönen?

Lite titt som tätt så funderar jag ganska mycket över mitt blivande yrkesval. Vill jag verkligen det här? Det är en ganska bra fråga. Det är ju ett ganska speciellt yrke. Jag kommer ständigt fram till att jag inte kan tänka mig att göra något annat. (Om det nu inte skulle visa sig att jag är riktigt dålig på det men så illa har det inte verkat hittills.. *host*) Lönen är förvisso ingenting att hänga i en julgran. Det har vi ju konstaterat tidigare. Speciellt inte med tanke på hur länge studietiden är och mängden studieskulder man drar på sig om man inte kan jobba samtidigt.

Nu är jag inne på frågan "Orkar jag med det här". Alla olika öden följer med mig hem och bränner på något vis hål i själen. När jag får kontakt med eleverna så är det fantastiskt. Men samtidigt så är det så tveeggat. För just nu känner jag så ofantligt mycket och varje öde känns ordentligt. Men det ena ger det andra på något sätt. Idag har jag fått rådet att stänga av och att inte ta med jobbet hem. Men hallå?!?! Ingen har berättat hur man gör då och jag tvivlar på att det är möjligt.

Planering planering

Så nu sitter jag här och lektionsplanerar. Jag har lektion.se och Flod.nu upp till armbågarna. Och youtube. Jag bara älskar användargenererat innehåll.

Däremot så undrar jag hur jag ska hantera obekväma frågor. Frågor som jag inte måste ställa för min utbildning utan snarare för min egen sinnesfrid. Det kommer nog att göra mig impopulär på min nya partnerskola. Jag får hoppas på att det inte är så. Eller så får jag väl ta med mig tårta.

Jag undrar bland annat varför min handledare presenterade en elev som klassens ständiga sengångare. Den enda eleven han presenterade vid namn. Trots att det var minst en som kom efter just den eleven. (Fast nej det gör jag ju inte alls. Det jag undrar över är inte alls varför. Jag förstår att han var nervös och kände sig granskad av mig och kanske blev frustrerad över att inte kunna visa upp en klass med "perfekta elever" men jag undrar över om han var med på att han kanske kränkte sin elev i processen.)


Jag undrar även en massa andra saker som också kan vara känsliga att fråga om. Bland annat om den "nya" socialtjänstlagen. Den hade jag planerat att ta mig an härnäst!

Första besöket på nya partnerskolan.

Igår var första besöket på min, för terminen nya, partnerskola.

Jag var beredd på att det skulle vara annorlunda men inte SÅ annorlunda.
Högstadiet är en helt annan kaka än gymnasiet. Eleverna är på vissa sätt så mycket mer barn och lärarens fostrande roll är mer tydlig. Språket är annorlunda. Både elevernas och lärarnas. Lärarnas är förenklande och elevernas är provocerande. Fitta, hora och slyna hann jag höra från samma kille på mindre än 2 minuter. Det intressanta var att han inte riktade det åt en person. Utan bara rätt ut i luften. Se mig helt enkelt.

Jag funderar vad det behovet beror på. Blir dagens ungdomar inte sedda tillräckligt för att dagens vuxna är för upptagna att ge dem uppmärksamhet? Blir de sedda men har de ett större behov? (Ja jag är fullt medveten om att jag har gjort grova generaliseringar här. Allt för att förenkla det hela.)

Det var i alla fall en positiv upplevelse. Högst ovant och med många många intryck.

Tutors

Jag undrar varför vi inte har en större hjälplärarverksamhet i Sverige.

Det känns som en relativt positiv sak.

Vad tror du?

Tjatigt och grötigt

Med risk för att bli tjatig så måste jag återigen ta upp något som jag har funderat över tidigare:

Det här med att bli betygssatt. Ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att det kräver mitt tänkande och reflekterande. Av rädsla för att göra fel så vill jag hellre göra allt för att tänka "rätt". Felet är naturligtvis inte mitt. Det är ett inlärt beteende. Lärare som kanske tidigare har bett mig att vara kritisk och som sedan har gett mig negativ respons när jag har gjort precis det men kanske inte har åstadkommit ett önskvärt resultat.

Fast det är klart att det samtidigt fodrar att jag kan skilja på negativ respons och respons som kanske helt enkelt inte håller med mig.

Jag funderar själv på hur jag kommer att agera i framtiden om någon av mina elever på min uppmaning ska granska något kritiskt och på egen hand kommer fram till något mindre önskvärt. Kommer jag då att reagera med att slå ut med hela handen i min iver att rätta till det jag själv upplever som fel eller kommer jag med mjuka uppmaningar försöka vägleda till det som låter mer rätt. Eller kommer jag acceptera att det jag själv uppfattar som rätt inte behöver vara samma i mina framtida elevers ögon?

Nu kommer tankarna inte helt osökt in på demokrati och sverigedemokraterna. Inte helt konstigt kan jag tycka eftersom jag trots allt är en blivande samhällskunskapslärare. Det är inte helt PK med att sympatisera med SD (vilket jag inte heller gör) men samtidigt så borde det inte heller vara PK att bara lägga locket på och kalla dem för alltigenom onda (vilket jag inte heller gör).

Men vad gör man sen om man efter bästa förmåga har förmedlat en demokratisk värdegrund och sen ändå står där med en klass som är främlingsfientlig?

Dessutom blir det ett bonusproblem om eleverna nu lever ett demokratiskt dubbelliv, mönsterelever som pratar sig varma för demokratin för att sedan leva rövare när skolan är över och roa sig med blodiga upplopp och demonstrationer.

Har man med det att göra som lärare, vad eleverna pysslar med på fritiden? Nej inte egentligen vill jag tycka - precis lika lite som eleverna inte har med med lärarens fritid att göra. Samtidigt så är det ändå problematiskt. För en (fiktiv)lärare som pratar om allas människor lika värde och som sen står och delar ut röstsedlar för Sverigedemokraterna naggar på något sätt bilden av just den läraren i kanten. Precis som en elev som kan allt om varför demokrati är positivt inte riktigt känns trovärdig om samma person senare kastar gatstenar på skyltfönster och beter sig på ett odemokratiskt sätt (som att exempelvis vara rasist)

På något sätt så tänker jag mig att betygen kommer ivägen för verkligheten. I stil med att vi uppmuntrar till kritiskt tänkande men bara om den utförs på "rätt sätt". "Fel" sorts kritiskt tänkande tycks mig mest besvaras med olika sorters straff i form av sänkta betyg eller verbala påhopp.

Nu handlar det hela egentligen om flera saker som du som läsare kanske har märkt. Dels min egen oförmåga att släppa taget och bara vara kritisk när jag får det som uppgift - jag tänker alltid på eventuella betyg och vill göra rätt. (Tänka kritiskt göra jag gärna när jag är säker på att jag har fått det där betyget)

Men även lite mer filosofiskt. - Vart går gränserna och vilka är dem? Är det mer rätt med elever som på papper gör "rätt" och i verkligheten "fel" och vem är det som ska besluta om det?

Men framförallt om betyg.

Jag vill

Så gärna gärna gärna gå på edcamp stockholm. Tyvärr misstänker jag att verkligheten är emot mig. Den är ofta det nuförtiden när jag försöker göra något utanför mina studier. Jag får sota för att jag vill så mycket. (Hej extra kurser som jag inte behöver men är vansinnigt intresserad av!) Jag hinner helt enkelt inte med allt som jag vill göra. Och jag vill så mycket. Så mycket som känns viktigt utöver att "bara" vara student.

Bland annat vill jag knyta kontakter med olika skolor redan nu för framtida c-uppsats om ett ämne jag inte ens vet om jag får/kan skriva om. Jag vill dessutom gräva ner mig i allt vad engagerade föräldrar gräver ner sig i när det kommer till sina barns skolor och förskolor. Jag har synpunkter och åsikter som jag vill diskutera och dela med mig av. (Tack snälla människor som uppfann och utvecklade internet och helt enkelt gör det till vad det är idag - det borde inbegripa alla användare av internet också)

Jag skulle även mer än gärna göra 10000 olika studiebesök på skolor och förskolor av ren nyfikenhet. VFUn räcker liksom inte till. Visst där får jag chansen att ställa frågor och se en liten liten del av hur skolverkligheten kan te sig men det finns ju så oerhört mycket mer.

Jag vet ju helt enkelt att det man prioriterar är det som verkar mest viktigt. Ibland är det svårt att rangordna eftersom jag vill sätta allt på den plats som kommer efter barnen och studierna.

För så är det.
1. Barnen
2. Studierna (utan studier ingen framtid osv)
3. Allt. Precis allt som jag vill göra.

ett tack till tysta tankar naturligtvis där jag hittade länken

Skolstart.

Jag lever fortfarande.
Nu är det mycket i mitt liv som dessutom hänger ihop med skola, förskola och lärande.

Det är spännande men ack så stressande.

Bland annat så skolar jag just nu in M som precis har fyllt 4 år på en Montessoriförskola. Skillnaden i hur de arbetar på den nya förskolan mot hur de arbetar på den gamla är enorm.

Jag är glad att jag har något att jämföra med. T som är äldst ska börja i förskoleklass och det är så otroligt läskigt. Jag ser alla möjliga hemska scenarion men försöker trösta mig med att det förmodligen blir bra ändå. Vi har förberett oss med informationsmöten. Leka på skolgården innan den börjar, köpt skolväska och gymnastikgrejer.

Framförallt tror jag att det är nyttigt att uppleva den delen också som blivande lärare. Just det här att sätta sig in i hur det är att vara på föräldrasidan av skolan.

Vems fel är det egentligen?

Sitter just nu och funderar över hur man förbättrar situationen med trötta och desillusionerade pedagoger. Pedagoger som inte fyller en annan funktion än övervakning. Kan man verkligen kalla dem pedagoger då?
Det borde finnas säkerhetsföreskrifter eller rutiner som ser till att det inte händer. Att lärare tappar gnistan alltså.
Kan man tänka sig något sorgligare? För hur påverkar en lärare som har tappat gnistan sina elever? Elever som kan vara högst mottagliga för allt vad en pedagog gör eller säger.

Det känns som att samhället har all möjlighet att skydda sig mot den skada som trötta pedagoger kan åstadkomma genom att se till att det inte händer.
Stoppknappar som skickar lärare som är på gränsen till ett uppvilningscenter på Aruba. Eller i alla fall någon slags stoppfunktion som ser problemet långt innan det har hänt.


För att förtydliga. Det spelar ingen roll vems fel det är eftersom det inte löser situationen att fokusera på problemet. Men hur hittar man en gammal borttappad gnista och kan man stoppa tillbaka den i en trött pedagog och hur förhindrar man att den tappas från början?
Det är knappast ett isolerat problem utan rör hela samhället.

Vad är viktigt att lära sig och vem bestämmer det?

Häromdagen fick jag en intressant tanke att fundera över. Vad är det som är viktigt att lära sig och vem bestämmer det? Eller hur det avgörs snarare.

I alla fall så hämtade jag mina små kottar på förskolan. Där satt en av pedagogerna i full fart och övade sig på att rita en massa former såsom rektanglar och trianglar men även lite fler "avancerade". Såsom en sån här Pentagon som syns nedanför samt en hexagon. Innan jag hade hämtat klart mina barn så frågar pedagogen mig om jag vet vad de heter. Hon hade nämligen ingen aning. Det fick mig verkligen att fundera varför de inte kunde fokusera på lite enklare former och koncentrera sig på vad de heter. Hellre det än att göra det för svårt redan från början.

Saker jag funderar över #1

Hallå där alla människor där ute =) Jag vet ju att ni finns där fortfarande trots min tysthet som råder stundtals. Jag ser er allt på statistiken.
Nu söker jag svar på följande: Hur motiverar man alla dessa begåvade individer som tycker att skolan är för lätt?

Ger man dem högsta betyg på en gång för att man "vet" att de kan? Det kan ju knappast vara motiverande?
Ger man dem svårare uppgifter än alla andra som ska sporra dem? Det verkar lite orättvist. Det kanske inte heller är så motiverande i längden?
Hur tacklar man den kassa attityd som så många av dem verkar utveckla efter ett tag?