Skolstart.

Jag lever fortfarande.
Nu är det mycket i mitt liv som dessutom hänger ihop med skola, förskola och lärande.

Det är spännande men ack så stressande.

Bland annat så skolar jag just nu in M som precis har fyllt 4 år på en Montessoriförskola. Skillnaden i hur de arbetar på den nya förskolan mot hur de arbetar på den gamla är enorm.

Jag är glad att jag har något att jämföra med. T som är äldst ska börja i förskoleklass och det är så otroligt läskigt. Jag ser alla möjliga hemska scenarion men försöker trösta mig med att det förmodligen blir bra ändå. Vi har förberett oss med informationsmöten. Leka på skolgården innan den börjar, köpt skolväska och gymnastikgrejer.

Framförallt tror jag att det är nyttigt att uppleva den delen också som blivande lärare. Just det här att sätta sig in i hur det är att vara på föräldrasidan av skolan.

Elever som resurser

Nu i dagarna har det varit mycket runt omkring mig som handlar om elever med ett annat modersmål än det svenska. Om hur man kan använda dessa elever som resurser i utbildningen. Konstigt nog pratas det aldrig om de andra eleverna som resurser. Nu vet jag inte om tanken är att särskilja elever med ett annat modersmål från resten eller hur det nu var tänkt men det får mig att undra hur ofta man(lärare) använder sig av sina elever som resurser i klassrummet och hur man gör.

Käre Lennart #3

Käre Lennart!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Min egen variant av Pandoras ask är öppnad. Ett ständigt slipande av mina framtida verktyg pågår och jag reflekterar ohejdat om allt och inget. Det innebär både bra och dåliga saker. Bra för att jag tänker men samtidigt dåligt eftersom jag ser så mycket mer.

Samtidigt har världen på sätt och vis har fått en ny dimension ungefär på samma sätt som träden helt plötsligt har löv igen när jag får nya glasögon. Jag ser mina nya lärare på ett helt annat sätt och blir arg på dem trots att de är precis lika mänskliga som jag. Jag förlåter dem inte på samma sätt som jag skulle ha förlåtit dem innan jag började reflektera. Jag tänker över min egen situation som student och blir deprimerad över min egen skolgång. Min och en massa andra människors.

Samtidigt så fylls jag på ett sätt av hopp. För det är svårt att laga något om man inte tror att det är fel.


Med Vänliga Hälsningar
Din (Favorit)elev Sanna

Min sjuka dröm

I morse när jag vaknade så var jag skitarg. Jag skulle precis skälla ut en lärare(som inte existerar) på högskolan som hade betett sig som en skit mot en av mina klasskamrater och mig på en föreläsning.
Läraren ifråga hade verkligen kränkt min kamrat och förolämpat mig inför hela klassen. Härligt nog så agerade jag ordentligt i drömmen, ställde mig upp och sa ifrån när min kamrat blev kränkt och tog ingen skit när jag själv blev förolämpad. Det trista var att i min dröm så reagerade ingen annan utom jag. Det var en läskig känsla.

Jag höll som bäst på att författa ett argt brev till Studentkåren om läraren ifråga när jag blev väckt av mina underbara barn. Det tog ett tag att ställa om och förstå att det hela bara var en dröm.

Det fick mig återigen att inse vilken otrolig makt en lärare kan ha. Det gäller att passa sig.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, skolan, kränkning, civilkurage, människosyn,

Läraryrketskomplexitet 1

Disclaimer: Det här inlägget kan innehålla grova generaliseringar som kan uppfattas stötande för vissa individer. Om du är en av dessa - ta ett djupt andetag och fundera på vad som verkligen betyder något här i livet. Om det här är en av de sakerna så förstår jag dig. Generaliseringar brukar oftast vara fel.

En sak som gör läraryrket komplext är att det innebär möten med olika individer. En sak som gör just mötet med individerna så komplext är att de är just individer. Ingen vill idag vara en i mängden. Alla vill vara idolstjärnor eller utviksbrudar eller bara helt enkelt få sitt uppmärksamhetsbehov tillgodosett. Att vara en i mängden är boring och ingen vill vara Svensson. Eftersom det finns så otroligt många sätt att synas på dessutom så verkar det som om sätten att försöka synas på blir allt mer desperata. Tonåringar som visar sig avklädda på nätet. Ungdomsgäng som slår ner andra ungdomsgäng eller varför inte alla som sysslar med självdestruktiva grejer. Det blir ganska mycket att ta hänsyn till som lärare. Fast det får ju inte sluta där. Lärare i skolan kan inte vara de enda som ser individerna i skolan. Deras behov verkar vara mycket större än att några "futtiga" lärare ska lyckas med att tillfredsställa det.

Det jag egentligen menar är att "it takes a village..." och att skolan verkligen är en del av samhället. Ett barn växer inte upp på egen hand. Skolan är inte barnets enda möte med omvärlden. Därför kan inte skolan fixa alla "problem" som dagens ungdomar har. "Problemen" är enbart ett resultat av att något inte fungerar som det ska någonstans i samhället och inte att det är skolan specifikt som har misslyckats.


Läs även andra bloggares åsikter om skolan, den mångtydiga skolan, den svenska skolan, dagis, människosyn, lärdomar, lärare, värdegrund,

VFU-tanke

Under min senaste VFU(praktik) så fick jag chansen att följa med en klass under en hel dag. Flera saker slog mig:

Olika lärare behandlar klassen väldigt olika. Inte så konstigt eftersom det handlar om möten mellan olika människor men jag tyckte mig ändå se rätt varierande människosyner från lärarnas sida. Bland annat då mentorn som lyckades komma så försent till sina elevers klassråd att halva tiden hade gått.

Dagens gymnasieelever har väldigt upphackade dagar. Jag blev alldeles kollrig i huvudet av alla byten av salar och ämnen och jag var bara med under en dag. Det var nästan plågsamt att ta sig igenom hela dagen. Att dela upp varje ämne för sig har säkert sina fördelar men här började jag på allvar fundera på varför inte skolan är mer ämnesintegrerad. Det är ju ett sånt sjukt slöseri med tid att göra allting för sig. Enklare att kontrollera kanske men är det lika effektivt och "smart"? Att lära sig om måttenheter är ju enklare om man håller på med något som är mindre abstrakt än som det ser ut nu.

Min slutsats är att få vuxna skulle finna sig i samma saker som skolelever måste finna sig i. Samtidigt verkar det finnas få vuxna som är villiga att faktiskt försöka ge dessa individer en dräglig tillvaro trots att de faktiskt har all möjlighet i världen. Det som gör mig mest frustrerad är att det egentligen är så enkelt att bete sig "rätt". Att det dessutom finns en massa styrdokument och liknande som talar om att "gestalta värdegrunden och demokratiska värderingar" gör det dessutom till en nödvändighet - eller har jag fel?

Läs även andra bloggares åsikter om människosyn, värdegrund, den svenska skolan, vfu, skolan,

Okej. Än så länge anser jag mig fortfarande ha lite kontakt med verkliga studenter. Dels sånna som inte har påbörjat någon högskole el universitetsutbildning än och som således bör kallas elever och dels sånna som är mitt inne i en högre utbildning.

Att lärarutbildningen inte lockar rätt? folk på grund av att det är för enkelt att komma in är ju helt galet. Logiken är ju helt bakvänd. Det borde inte heller sitta i betyget från gymnasiet huruvida man blir en bra eller dålig lärare heller. Man kanske har lite större förförståelse för vissa ämnen men blir man en bättre lärare?
Man blir inte läkare eller jurist för att det är svårt att komma in på utbildningen. Man blir det för att man kan tjäna tjockt med pengar och för att det ser tufft ut på visitkortet. Det är en jobbtitel man kan skryta med vilket är svårt för lärare att göra idag. Alla vet att lärare blir sparkade på från alla olika håll. Alla vet att lärare tjänar dåligt.

Men särskilda legitimationer och antagningsprov låter som en jättebra lösning. Mitt förslag hade ju varit mer pengar till skolor och lärare men vad vet jag? Jag är ju inte färdigutbildad än och inte heller har jag genomgått något antagningsprov.

Läs även andra bloggares åsikter om lärare, skolan, lärarlöner

Helt fel

Vi(Samhället) gör ju allting fel. Det är inte skolans fel att barn idag är förvirrade och beter sig som skit mot varandra. Skolan behöver inte hårdare disciplin eftersom det bara bygger auktoritära miljöer och barn som gör som man "ska" sålänge någon auktoritär person tittar på.

Vi vill väl ha barn som gör rätt val för att de själva vill?

Det samhälle vi lever i och är en del av är samma samhälle som förmedlar den kultur som våra barn växer upp i. Barn gör som vuxna gör och har gjort i alla tider. Det är det enklaste sättet att lära sig något och människan har reproducerat kunskap på det här sättet i alla tider. Även chimpanser lär sig på det här sättet.
Folk idag har å andra sidan inte lika mycket tid med sina barn och reproduktion av kunskap. Istället överlåter man det till andra - både proffessionella som pedagoger och även andra saker som tv. Även den kultur vi lever i spelar roll. Barn gör som vuxna gör helt enkelt.
Med tv som går ut på att förnedra andra - är det då konstigt att

Med andra ord är det inte konstigt att barn lär sig att förnedra andra och att inte visa respekt.
Hur mycket respekt förmedlar samhället idag? När det är okej att göra karikatyrer av religiösa personer? När det är okej att skratta åt människor som är handikappade - inte med dem utan åt dem.
Ärligt talat, kan man verkligen skylla på skolan när barn gör som vuxna gör?
Att då prata om att skolan ska bete sig strängare mot barn som beter sig som samhället i övrigt är nog inte den bästa lösningen. Allt de lär sig då är att dölja sitt beteende (som samhället lär ut) såfort någon tittar. Det är inte enklare att förändra ett dolt beteende mot ett som är synligt.

Käre Lennart

(Ett brev till min lärare som jag aldrig kommer att skicka)

Käre Lennart.
Jag är otroligt frustrerad över uppsatsen som vi ska skriva. Själva syftet är alldeles för luddigt. Jag vet inte hur jag ska strukturera arbetet. Det känns som att det är alldeles för kort med tid. Jag hinner knappt reflektera över litteraturen. Självklart kan jag lämna in det senare men det går emot mina principer. Hellre i tid än superbra är min nya devis. Jag vill inte pressa mig själv till VGn för då mår jag inte bra. Istället pressar jag mig själv till att hålla den första tiden. Jag är lite självdestruktiv på det sättet.

Jag är dessutom trött på min basgrupp eftersom ambitionsnivåerna är så olika. Visst det ger oss en bra syn på hur verkligheten kommer att se ut sen men det känns lite surt ibland. Vi kan inte alltid diskutera uppgifterna och komma någonstans tankemässigt eftersom det är så få som läser litteraturen. Jag känner mig som en fisk på botten av östersjön. Det är skitigt och väldigt syrefattigt nu. Lennart snälla, fortsätt att problematisera vårat tänkande eftersom min grupp inte klarar av att göra det på egen hand.

Det känns himla tungt nu Lennart. Jag förstår inte riktigt hur vi ska få ner allt det här

I uppgiften skall du resonera kring lärarrollens komplexitet i relation till såväl kurslitteratur, seminarium och föreläsning som din VFU. I din redovisning skall du diskutera olika lärandeteorier i relation till lärandemiljön i skolan, redogöra för olika perspektiv på begreppet ”kunskap” där du också med några exempel från din VFU visar hur olika kunskapsuppfattningar påverkar lärarens arbete. Avslutningsvis skall du ge exempel på läraryrkets komplexitet i förhållande till din egen framtida roll som lärare.

på bara fem sidor. Det är ju ingenting. Jaja Lennart det blir nog säkert bra. Nu måste jag sluta eftersom jag ska skriva en sammanfattning an Kernell till några av mina basgruppskamrater. De har äntligen kommit på att det kan vara en smart idé att dela upp materialet istället för att alla ska läsa allt själva. Hoppas att du får en bra dag.

Med Vänliga Hälsningar
Din (Favorit)elev Sanna

Kunskapssynen

I torsdags så hade vi en sån där heldag.
En temadag med tema kunskap.
Mest för att diskutera och problematisera vad kunskap är.
3 Klasser skulle delta.
40 stycken människor saknades.
40!
Det var nästan hälften.

Säger det något om hur trivialt en hel del individer tyckte att det var att ens diskutera kunskap?
Tyvärr tror jag att de som valde att göra annat hade fått ut en hel del av det.
Det brukar ju vara så att när man är som mest inställd på något så har man som mest att lära.
Jag kan villigt erkänna själv att min egen syn på kunskap var ganska linjär och vertikal i början av utbildningen. "Läraren var den stora frälsaren i klassrummet som skulle dela ut kunskap till oss hungriga studenter. (Sen skulle ju även vi lärarstudenter bli liknande frälsare och dela ut ny/samma kunskap till andra hungriga individer)"

Nu har jag lärt mig att det finns flera sätt att se på just kunskap.
Kunskap kan vara så mycket mer än bara fakta. Det är inte något som någon äger såvida vi inte äger det tillsammans. Kunskap är inte någon annans att ge bort till den som anses värdig. Den som vill ha kunskap (eller egentligen mera kunskap) har all chans i världen att hitta eller att komma över kunskap själv. Alla människor besitter kunskap.

Det är ju bara det att i ett formellt lärande så kan det gå så mycket snabbare. Snabbt kan vara bra eftersom vi trots allt har en ganska begränsad livslängd. Men samtidigt så får man ju inte glömma bort att alla kan och oftast vill.

Hissa eller dissa

Igår blev det extra tydligt vilken hemsk makt en lärare har.
Jag fick sitta med min handledare när hon berättade för sina elever hur de låg till rent betygsmässigt. Eftersom min handledare jobbar väldigt mycket med reflektioner och nästan lite portfolio mässigt skrivande i loggböcker så var det ingen överraskning för hennes elever.
Däremot kom det fram en hel del saker om andra lärare.
En tjej var helt knäckt över vad hon hade fått höra av sin egen mentor.
Hon kände inget förtroende för sin mentor och vågade knappt berätta om någonting för sin mentor eftersom hon var rädd att mentorn skulle döma henne.

Mentorn hade till och med föreslagit att min handledare skulle ge henne ett sämre omdöme än det hon hade eftersom hon inte vill ha kvar eleven på programmet. En spännande sak är att denna mentor och min handledare inte undervisar i samma ämne.

Den stackars eleven är 16 år. Lite jobbigt att bli sviken såpass av den människa som har som roll att coacha och puffa för hennes skolgång.

Läs även andra bloggares åsikter om skolan, lärare, den svenska skolan,

Mer respekt

Lärare blir trötta på sina jobb. Vissa borde inte jobba kvar längre. De verkar utveckla något som liknar allergier mot sina elever. Min handledare IB har varnat mig indirekt för en lärare, utan att nämna några namn, och berättat om hur trött hon är på att komma in i klassrummet efter denna lärare. IB är noga med hur att fixa till klassrummet när lektionen är slut eftersom ett rörigt klassrum ger dåliga förutsättningar för lärande enligt henne. Tillfixandet sker inte av den trötta läraren. Hon har gett upp på allt. Jag trodde inte att det var så illa som min handledare ville få det till. Sen så talade jag lite med den trötta läraren i kafferummet.
Hon sa något som verkligen chockerade mig och gjorde mig ledsen.
Enligt egen utsago är hon så trött på sitt jobb att hon inte längre bryr sig om att lära sig namnet på sina elever längre.
Hon har flera år kvar till pensionen och kommer att träffa på flera klasser och beröra deras liv och framtid innan hon slutar. Det är så sorligt att jag inte riktigt vet vem jag tycker mest synd om.

Det får mig även att undra vad alternativet är för (gamla och) trötta lärare. Det är ju helt klart en fälla för dem att stanna kvar i ett yrke de inte längre trivs med och det är grymt mot deras elever. Men ska man kräva att de utbildar sig på nytt? För vilka pengar då?
I ett perfekt samhälle hade man tänkt på sånna här saker.

Läs även andra bloggares åsikter om den svenska skolan, lärare, skolan,

Respekt

I slutänden är det allt det handlar om. Eller människosyn om nu det låter bättre.
En av de gamla rävarna sa idag i lunchrummet att man bör komma ihåg att varenda en av eleverna kan vara en framtida Nobelprisvinnare. Det är en idé att behandla dem som sådana. De har alla chanser i världen att bli det förutsatt att de tar den. En annan kan bara hjälpa till så gott det går.

Eleverna är människor lika mycket som jag och alla andra. Trots det så finns det en hel del vuxna som inte föregår med gott exemepel och som inte är goda förebilder. Jag fick följa en klass idag och det var en hel del lärare som kom försent till sina egna lektioner och som sen inte bad om ursäkt. Det signalerar en viss brist på respekt och säger ganska mycket om det rådande maktförhållandet. Samtidigt är det samma människor som kräver att deras elever ska be om ursäkt när de kommer för sent. Vad lär sig eleverna av det? Dubbelmoral kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om lärdomar, den svenska skolan, skolan, lärare

Föräldramöte

Jag har varit på ett föräldramöte på mina barns dagis. De ville informera lite om verksamheten och ge föräldrarna en chans att träffa varandra.
Jag är glad eftersom jag dels fick chansen att faktiskt förstå hur mycket de gör och hur viktigt det är och dels även sa det till dem.

De lägger ju trots allt grunden för mina barns fortsatta lärande och det är viktiga saker. Det är som att bygga ett litet kunskapshus mina vänner och utan en bra grund så står huset inte stadigt.

De är värda mycket mer pengar än vad de får idag. De lägger ju dessutom grunden för de människor som ingår i det samhälle som du och jag ingår i. Tyvärr tror jag inte att man kan höja statusen på yrket genom att få folk att kalla fröknarna för pedagoger och dagis för förskola.
Money talks mina vänner. Vi lever (tyvärr) i sen sån värld men det är även upp till oss alla att förändra det.
Själv har jag inte förstått hur viktigt det är med bra pedagoger/fröknar och hur viktigt dagis är. Det gör jag nu, en bra bit in på den första terminen på lärarprogrammet. Tänk att det ska ta en tur till högskolan för vissa. Men om det nu tar en tur till högskolan för mig, vad kan det då ta för andra?

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, den svenska skolan, lärare,

Tentaångest 4

Nu är exan inlämnad och bara väntan återstår. Men det är skönt för nu är det out of my hands.

En sak som jag har funderat lite på mellan varven är det är med människors fixering vid tillväxt. Allting ska alltid bli bättre, större eller högre. Vadan detta? Det är ju helt sjukt egentligen att företag hela tiden förväntar sig en ekonomisk tillväxt. Att om man går lika eller lite back så är det jättehemskt. Ingenting är statiskt utan allt måste förändras och det kan inte bli bättre hela tiden. Hur skulle det se ut då? Alla skulle glida omkring med colgate flin och gymma hela tiden. Låter inte roligt alls. Skämt åsido. Tillväxt hela tiden låter inte som en naturlig sak. Det måste finnas en balans i allt.

Samma med skolans resultat. Det är orimligt att tro att just den svenska skolan hela tiden ska prestera bättre och bättre men att inget annat land gör något för att höja just sina egna resultat.
Att det går sämre och sämre för Sverige rent resultatmässigt tjatas det om hela tiden. Allt baseras naturligtvis på statistik men det är bara siffror. Siffror man dessutom kan tolka. Alltså ingen exakt vetenskap om den inte ställs mot en massa andra saker. Det börjar att bli trist att läsa morgontidningarna nu. (För närvarande har jag 2 =)

Läs även andra bloggares åsikter om den svenska skolan, skolan,

Auktoritet/Auktoritär

Vi har diskuterat skillnaden mellan orden auktoritet och auktoritär många gånger i klassrummet.
Auktoritet bör man ha som lärare medans auktoritär är dåligt att vara som lärare. Det främjar inte lärandet helt enkelt.

Vi har fått se ett tydligt exempel på varför den här veckan när vår annars så fina huvudlärare låter sin ilska gå ut över vår lilla basgrupp. Tydligen hade basgruppen innan varit dåligt förberedda vid en opposition och detta valde våran trevliga lärare att ta ut över oss.

Uppenbarligen blev jag så chockad eftersom jag till och med idag försökte bortförklara hans beteende när jag pratade med en klasskamrat. Upplevelsen var obehaglig och stämde dåligt överens med den bild som han annars har förmedlat.

Relationen mellan oss som elever och honom som lärare har fått sig en ordentlig törn eftersom han på något sätt gick över gränsen för vad som kändes okej. Nu kommer vi förmodligen inte alls lika lätt ta till oss hans ord eftersom vi ständigt kommer att undra när nästa gång sker.

Helt plötsligt ser jag en massa samband. Varför ens eget beteende mot andra är så viktigt. För det är ju verkligen det. Viktigt alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om skolan

Den mångtydiga skolan.

I tentan jag håller på och skriver så har finns antologin "Den mångtydiga skolan" på listan över referenslitteratur. Den är så otroligt bra. Så många kloka inslag och den ger upphov till en massa tankar som jag behöver för att ta mig framåt.

Bland annat så tar ett kapitel upp det här med nynazism i skolan. Hur ska man som lärare bemöta sånt? Att visa minoritetsgrupper respekt och bemöta dem på ett bra sätt verkar självklart för alla tills man kommer till just människor med grader av främlingsfientliga åsikter. Den viktigaste frågan borde handla om hur läraren ska kunna främja elevens bästa. Då kan man ju inte rikigt bara klampa in och deklarera att all främlingsfientlighet är av ondo eftersom det snarare leder till en ökad alienering än något annat.

Vad ligger egentligen i en främlingsfientlig elevs bästa? Det är en så otroligt bra fråga egentligen. Jag är uppfostrad till att alltid se främlingsfientlighet som något negativt och min första tanke är att vilja diskutera ämnet med eleven. Det förmodade resultatet skulle nog inte vara det jag egentligen vill åstadkomma dock. Förmodligen skulle jag bara skrämma eleven ifråga och göra denne ännu mindre benägen att överväga sin ståndpunkt.

Det här med främlingsfientlighet är ju riktigt svårt eftersom det samtidigt är både anti-demokratiskt och en fri tanke. Tankefriheten är ju något att värna om. Samtidigt har jag har svårt att se det som hälsosam tanke, att vara främlingsfientlig. Både för "främlingarna"och för ens egen del. Utan "främlingar" som ger oss nya tankar skulle vi aldrig ta oss framåt. Olikhet och mångfald är bra just av den anledningen eftersom det annars kanske skulle vara svårt att utvecklas. I en homogen grupp så händer det inte mycket nytt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tro att det hela handlar om rädsla för förändringar. Vissa människor ser förändringar som något dåligt och andra ser det som något bra. Själv är jag rädd för förändringar men min handledare diskuterade just det ämnet med mig och hennes argument var vettiga. Staticitet är inget naturligt tillstånd. Allting förändras. Man får helt enkelt försöka att acceptera det.

Läs även andra bloggares åsikter om främlingsfientlighet, nynazism, skolan, tenta, värdegrund

Tentaångest

Det är så konstigt. Trots att jag precis har fått tillbaka den första tentan med betyg: godkänt och trots att jag vet att jag inte skriver alltför taskigt och att min analyserande förmåga ofta får väldigt bra kommentarer så blir jag lika orolig varje gång. Jag har hela 2 veckor på mig innan nästa ska in och jag är redan halvvägs men likväl så är jag jätteorolig samtidigt som jag skjuter upp skrivandet hela tiden.
Men det kanske är bar. Förhoppningsvis kommer jag att kunna hantera mina framtida elever som blir likadana när det gäller prov och uppsatser. Man måste inte prestera perfekt varje gång och jag tror att en lärare kan påverka mycket för hur en elev känner angående prov och uppsatser. Speciellt alla vi som inte kan låta bli att oroa oss.

Dagens ungdom (eller alla egentligen) är ju tillräckligt stressade av att bara leva som det är idag utan att man ska behöva oroa sig i onödan.

*Fetmarkering av text för att jag ska förstå att jag är dum i huvudet som oroar mig.
Läs även andra bloggares åsikter om lärare, lärdomar, skolan, tenta, prov, uppsats

Tankar om mobbning

Sitter och läser i texten "Skolan - en arena för mobbning" från Skolverket. Funderar återigen på varför det ska vara så svårt. Barn är inte onda från början. Barn gör som vuxna runtomkring gör.
Alltså måste man gå till källan för beteendet.
Sen funderar jag över mig själv - hur ofta beter jag mig dåligt mot andra människor? Vad kommer jag att lära mina egna barn och vad vill jag att de ska lära sig?

Som lärare kan man tjata sig blå i ansiktet om alla människors lika värde men det spelar ingen roll om man i slutändan inte kan sitta och äta sin medhavda lunchlåda tillsammans med städaren och vaktmästaren. Den konstiga grupperingsviljan vi människor har är så otroligt destruktiv om vi alla ska leva så tätt ihop. Man kan inte bara prata om jämlikhet och demokratiska värderingar. Man måste verkligen visa hur det ska fungera också. Där tror jag att jag personligen kommer få kämpa med och mot mina egna invanda mönster. Kommer jag att ge killar mer uppmärksamhet än flickor? Kommer tysta personer få mindre uppmärksamhet än de som pratar mycket? Vilka omedvetna värderingar kommer jag att göra och hur kommer det att påverka mina barn och även mina framtida elever?

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, skolan, värdegrund