Nytt år, Nya tag

För att kunna bevara den superba dagistiden mellan 08-14 varje dag så har jag valt att plugga på distans under terminen som följer. Helst skulle jag vilja vara föräldraledig i en evighet till men se det tillåter inte det nya lärarprogrammet som kommer. Ärligt talat så flåsar det mig i nacken just nu och jag får skynda mig om jag ska hinna klart. Aj sjutton vad stressigt det blev helt plötsligt.

Annars så brottas jag med en föräldraförening som har fått ett eget liv. (Inte helt olikt Frankensteins monster - totalt okontrollerbart. Man får vara ytterst försiktig eftersom allting får otroliga konsekvenser.)

I framtiden hägrar ett par fina studiebesök vid olika skolor. Egeninskaffade studiebesök eftersom jag är uppriktigt nyfiken på vad som händer på olika ställen. Då är det bra fint att vara lärarstudent ska ni veta. Det har öppnat en hel del dörrar.

Lärare är roliga människor

Just nu håller jag på att starta upp en föräldraförening på dagis. Av någon anledning som jag inte alls behöver gissa mig till så är 2 av 9 intresserade just lärare till yrket. Arbetsskada på ett positivt sätt antar jag eftersom de förstår att det är viktigt att engagera sig för sina barns skull.

Men oj så svårt de har att bara vara föräldrar och inte pedagoger samtidigt. Allt ska tittas på ur läroplanssynpunkt. Det pratas mycket om kunskapsmål och lärandet för nästa steg - dvs förskoleklassen. Allt behöver ha ett tydligt pedagogiskt mål och sen vikten av samlingar.

Just det här med vikten av samlingar och att allting måste vara så styrt och pedagogiskt har jag missat. Varför har man egentligen samling på förskolan och varför verkar det vara så mycket viktigare med pedagogstyrd verksamhet än fri lek i just dessa människors ögon? Det senare måste jag fråga om nästa gång vi möts.

Ständigt denna tävlan

08:30 Lämning på förskola. Jag hade ett litet samtal med en av pedagogerna. Hon har ett barnbarn som råkar vara i samma ålder som mitt yngsta. Detta barnbarn bor tydligen en bit bort så varje gång hon får besök av barnbarn och barn så utspelar sig ett liknande scenario.
Pedagog: Jahaja nu har jag mitt barnbarn hos mig igen.
Jag: Åhå va trevligt. Du måste vara jätteglad.
Pedagog: Ohja det är så trevligt.
Jag: Kul.
Pedagog: Kryper han runt nu?
Jag: Ja han tillåmed ställer sig upp mot saker.
Pedagog: Det gör mitt barnbarn också.

Tidigare har samma pedagog velat jämföra andra fysiska färdigheter och vill ständigt påpeka att hennes barnbarn är 3 veckor yngre. Det känns tydligt att hon vill tävla. Men jag har inte samma behov så jag låter henne vinna ;) Men samtidigt så funderar jag över varför man ständigt måste tävla. Det är två helt olika individer och deras fysiska framsteg är på inga sätt några mirakel. Jag tror knappast att hon tycker att barnen blir mer värda är bättre för att de kan mer snabbare. Förr eller senare lär de sig ju att gå allihopa.

Men det här tävlandet finns ju överallt och allting och alla ska jämföras mot något annat (som aldrig är likt)

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Sveriges placeringar på diverse olika rankinglistor vad gäller betyg och dylikt i olika ämnen. Måste vi tävla och jämföra? Med andra länder som gör helt olika? Kan vi inte bara rent ut sagt skita i jämförandet och fokusera på görandet? Är det viktigast att lära sig att gå eller att gå först?

Vill vill vill

Massor av spännande saker händer när man själv inte "kan" vara med. Undrar varför det ofta är så egentligen. Just nu så är det spännande VFU-seminarier på min partnerskola som jag missar. Förmodligen så skulle det gå att få vara med men vill jag verkligen göra det med en liten bebis som riskerar att störa ut allting?

Jag velar fram och tillbaka på just den här punkten. Å ena sidan är det väldigt intressanta saker som ska hanteras men å andra sidan så är jag föräldraledig och stress hanterar jag inte speciellt bra alls just nu. Jag kan inte låta bli att dra några paralleller till Morricas text om att vara bra nog.

Rimliga krav på oss själva och varandra är nog bara förnamnet på vad vi behöver i dagens samhälle.

Kikar jag bland textens kommentarer så inser jag att jag förmodligen kommer att trilla dit på frälsarkomplexet också. Jag säger som min 2-åring när hon har insett det oundvikliga och väljer att kapitulera. Bajskorv!

Tar en paus

Nu tar jag en ordentlig paus ifrån den här bloggen. Anledningen till detta är att jag snart blir mamma för tredje gången och behöver få vara mer privat och mindre student - två saker som jag inte känner att jag kan få utlopp för här.

Mest troligt kommer jag fortfarande att skriva saker när andan faller på men inte alls lika aktivt som tidigare.

Fredagstenta

Tycker ofantligt synd om mig själv idag. Tenta på en fredag och jag är alldeles för gravid för att fungera ordentligt. Argh varför vet man aldrig innan hur man mår? Då hade jag definitivt tagit chansen att vara föräldraledig redan nu.

Tur nog så är det bara 3 obligatoriska seminarium per kursdel + en tenta och det betyder att jag borde hinna med även nästa 7.5p kurs.

Csn - you aint going to get no nothing on me. (Förutom användandet av alldeles galet många negationer)

Grupparbete - dramakomedi i x-antal akter

Argh!

Jag har nu tillsammans med min kurskamrat försökt att rädda vårat gemensamma grupparbete från att haverera totalt. Vi blev övergivna rent arbetsmässigt av den tredje person som vi egentligen inte ville ha med ifrån början. Det kollektiva intellektet sa ifrån redan från början och vi var rädda för att den tredje personen inte skulle hålla måttet. Lite skämtsamt men halvt på allvar frågade jag om en akademisk referenslista när personen ifråga ville haka på våran uppsats.

Man får helt enkelt inte neka en person som kommer och vill göra ett grupparbete ihop eftersom man dels inte skulle vilja sitta i den situationen själv och dels så är det bara elakt att inte ge människor en chans.

Tyvärr så besannades våra värsta farhågor och den tredje personen lämnade in sin undermåliga del av arbetet långt efter det gemensamt överenskomna datumet för att sen undvika alla försök till kontakt och eventuella frågor. Särskilt illa blev det när jag och person #2 började fundera över hur mycket av texten som dessutom var plagierad. Det kändes helt enkelt inte bra.

Idag satt jag och person #2 och skrev om den 3:e personens del. Hela arbetet ska vara klart imorgon och inlämnat klockan 09.00 elektroniskt. Jag är otroligt besviken och har inte lärt mig att gilla grupparbeten mer men har i övrigt hopp om betyget.

Vi frågade dessutom våran examinerande lärare om hur vi skulle gå tillväga och fick svaret att frånvaron av arbete skulle märkas tydligt vid den opponering vi ska göra.

Härligt tycker den elaka delen i mig som mer än gärna vill se person #3 misslyckas grovt. Dels för att h*n hade mage att plagiera sin del i ett grupparbete och dels för att jag inte vill att någon annan ska få akademiska fördelar utan att lägga ner jobbet själv.
Hemskt tycker den andra delen eftersom det inte direkt har fått mig att gilla grupparbeten mer.

Mest troligt kommer jag i framtiden inte att betygssätta mina elevers kollektivt grupparbeten utifrån det färdiga arbetet de presenterar. Individuella betyg är bra. Grupparbeten som blir bedömda under arbetetsgång är bra. Kan motsatsen någonsin vara bra?

Problem

Man lär sina barn och barn överhuvudtaget genom att visa hur man ska göra snarare än att säga det. Allt enligt det gamla ordspråket "Barn gör inte som man säger utan som man gör"
Slutar det här någonsin? Finns det någon ålder när vuxna eller ungdomar helt enkelt sätter sig ner och kommer fram till att "Ahja nu tänker jag lyssna istället för att se" och när händer detta isåfall?

Oavsett så blir det svårt eftersom det mesta får trista konsekvenser hur man än gör. - Vi försöker visa att man inte behöver köpa allt man ser utan att man kan planera osv. Vi tar med oss lunchlådor till skolan för att spara pengar. Problemet är att det som vi inte lägger ut i pengar får vi betala med tid.

Personligen hade jag hellre betalat lite extra bara för att slippa stressa och lägga tiden på barnen istället och jag kan tänka mig att de funderar massor på varför vi gör som vi gör när det bara leder till att vi är mindre glada och har mindre tid till att leka. Ibland är det lätt att glömma bort vad som är viktigt helt enkelt.s

Galen?

Just nu sitter jag och funderar över vilka kurser jag ska söka till tiden när jag är föräldraledig. Det blir mycket att göra. Fast jag gillar att ha saker att göra. Jag har svårt att slappna av tillräckligt och "bara" vara föräldraledig. Jag kan tänka mig att det kanske har att göra med att jag inte märker tillräckliga kontraster och njuter av den tid som är.
Pluggar jag samtidigt så tar jag tillvara på lugna stunder och härliga turer med barnvagn ute i skogen. Pluggar jag inte så ser jag eoner av tid och tvätt som behöver tvättas.

Det är inte helt lätt det där. Men jag gillar distansstudier.

Fast på soffan

Just nu är jag fast på soffan med vissa kroppsdelar i högläge. Allt gör fantastiskt ont och jag inser våndan av att jag ständigt vägrar skriva ut det studiematerial som finns elektroniskt. Jag hade behövt att ha allt på papper nu eftersom jag är förpassad till en sidoliggandes position och då hjälper det inte med att man har världens minsta dator oavsett hur bra den är. Jag har en tenta på fredag och alla exempel + mina anteckningar finns bara elektroniskt.

Trött blir jag på mig själv och nu mer än vanligt. Annars lever jag gärna i ett papperslöst samhälle.

Städning kan man göra en annan dag!

Med tanke på föregående inlägg om att jag har svårt att hinna med så är jag nog överdrivet optimistisk eller möjligtvis lite skruvad när det gäller planering av framtiden.

Min briljanta plan just nu är att hitta distanskurser som inte är alltför betungande att roa mig med under föräldratiden. Kanske inte så hårt som Makroekonomi som jag förvisso behöver för min examen men kanske lite relaterat till den framtida lärarrollen? Om internet och undervisning eller kanske något annat. Just nu känns det intressant och relevant och framförallt möjligt.

För jag kommer inte ifrån det faktum att jag har varit rysligt uttråkad när kolikperioden är över och de små barnen sover och städning kan man göra en annan dag. Någon som har några tips på distanskurser man kan läsa som passar ihop med den framtida lärarrollen? =)

Läs även andra bloggares åsikter om studera med småbarn

Trött

Nu är det lite motigt.
Svårt att läsa all kurslitteratur när man klarar av att ligga på ena sidan men måste resa på sig mest hela tiden för att en gravid kvinna har en blåsa med samma storlek som en ärta.

Tur att böckerna varken är tunga eller svårlästa i alla fall.

Jag

Är så otroligt trött på min högskola. Ärligt talat - hur svårt ska det vara för alla vuxna människor att försöka visa lite hänsyn till varandra?

Hade jag inte velat vara lite lagom anonym så hade jag för länge sen outat exakt hur pass illa det är att vara student som inte helt passar in i mallen på just min högskola.

Så trött

Någon som har ett tips på hur man ska orka med att plugga när man knappt orkar med att hålla ögonen öppna någon timme efter att man har vaknat?

Det blir ju inte mycket till att läsa när man somnar mitt i alla böcker. Hmmm

Vill och måste

Måste läsa kurslitteratur : Politiska ideologier i vår tid. Den är inte så superspännande men samtidigt viktigt.

Vill läsa om rummets betydelse för lärandet. Tips på det någon?

Skön dag

Idag har jag haft en kanondag!
Inte nog med att jag sprang på min vfu-handledare och hade ett bra samtal om en massa olika saker som gjorde mig glad på flera olika plan jag hade dessutom ett spontant samtal med 3 tonårskillar.

Vi väntade på samma buss och började prata. Jag blev medbjuden i deras samtal och bjöd på mig själv och fick en fin inblick i hur de tyckte att en lärare bör vara. Även i hur de tyckte att en lärare inte bör vara. Det konstiga är att de flesta människor i samma ålder som jag frågar just "hur ska en bra lärare vara" oftast handlar om mänsklighet och människosyn. Värdegrund helt enkelt. Det handlar aldrig om några superpedagogiska egenskaper. De flesta verkar först och främst vilja se en lärare som respekterar dem själva som individer.
Jag kan inte göra annat än att tro att det är första steget. Att behandla andra med respekt. Det känns så självklart men samtidigt måste det vara så svårt eftersom det är så många som misslyckas med det (eller är det verkligen så?)
Superpedagogik och kunskaper kommer i andra hand i alla fall om de ungdomar som jag har pratat med får välja. Det är väl egentligen inte så konstigt alls. Jag väljer nog också hellre en lärare som respekterar mig framför någon som inte gör det.

Det trista är att det nästan inte höll på att bli något samtal eller kontakt alls på grund av mig. Mina snabba tankar fördommar om ett gäng med unga invandrarkillar. Jeebuz jag behöver uppenbarligen komma ut mer. Jag vågade i alla fall utmana mig själv och de vågade släppa in mig i sin värld i nästan en evighet. Det här känns så stort och så litet på samma gång. Tur att den sura lilla tanten i mig fortfarande sitter tyglad i en bur och att jag kan bete mig som en vanlig trevlig människa istället.

Pengar eller uppskattning

Ärligt talat vet jag inte vad jag skulle föredra. Beroende på vem man lyssnar på så är lärarna i dagens skola antingen skitdåliga eller underbetalda. Jag tror knappast att det kan vara så att båda sidor har jättefel men jag funderar över vad som är bäst eller värst beroende på hur man ser det.

Å ena sidan är det ett viktigt jobb. Det handlar ju om framtiden. Å andra sidan så finns det massor av viktiga jobb. Fast de kanske är bättre betalda? En vfu-dag så undrade de andra lärarna i fikarummet varför jag ville bli lärare. Jag försökte vara rolig och svarade att det var lönen som lockade. Antingen så trodde de att jag var dum i huvudet eller så tyckte de inte att jag var rolig.

Mycket ansvar, mycket ris, jobbiga situationer, ständiga konflikter, ständigt behöva utmana sig själv. Fast det är ju inte bara så. Det kan även vara möten med andra människor, bekräftelse i form av att hjälpa människor framåt på väg mot deras egna mål, att ständigt behöva utmana sig själv.

Ärligt talat så tror jag inte att jag skulle klara av ett jobb som går på ren rutin. Jag tycker om mig själv för mycket. Varje liten dag får gärna vara en utmaning. Det är på sätt och vis en del av lönen för mig. (Även om den gärna får höjas också med tanke på de studielån som blir efter 5 års studier på högskolan.)

Ahh jag hinner inte

Jag har en viss passion för att läsa. Det spelar egentligen inte någon roll vad det är jag läser. Uppenbarligen är mitt förhållande till det skrivna ordet bra eller kanske mindre kräset. Jag har inte direkt reflekterat över vilket. Oavsett så läser jag mycket.

Både kurslitteratur och skönlitteratur. Jag tror att det räddar mina studier många gånger eftersom jag inte måste tvinga mig själv till att läsa. Det är även en plåga eftersom jag inte hinner med att läsa allt jag vill. Jag försöker att läsa skönlitteratur med gott samvete. I alla fall när den är på engelska. Tack och lov har biblioteket en ganska bra hylla med just engelsk litteratur. Men vad gör jag när jag inte hinner med den ? Då är det riktigt illa.

Med närmare eftertanke så är jag kräsen men är jag uttråkad så läser jag vad som helst.

Det finns hopp

Jag har precis varit på besök hos sjukgymnastiken och fått prova något smart som heter TENS. Elektroimpulser som fungerar som smärtstillande och kan användas närsomhelst. Det kanske gör att jag klarar av att i alla fall ta mig till skolan. Värt att testa. Jag måste få studera. Annars blir jag galen.

Jag blir gaaaalen

Jag klarar inte av att inte ha något att göra men jag vet inte heller vad jag ska sysselsätta mig med som jag faktiskt klarar av rent fysiskt. Argh!