Jag vill

Så gärna gärna gärna gå på edcamp stockholm. Tyvärr misstänker jag att verkligheten är emot mig. Den är ofta det nuförtiden när jag försöker göra något utanför mina studier. Jag får sota för att jag vill så mycket. (Hej extra kurser som jag inte behöver men är vansinnigt intresserad av!) Jag hinner helt enkelt inte med allt som jag vill göra. Och jag vill så mycket. Så mycket som känns viktigt utöver att "bara" vara student.

Bland annat vill jag knyta kontakter med olika skolor redan nu för framtida c-uppsats om ett ämne jag inte ens vet om jag får/kan skriva om. Jag vill dessutom gräva ner mig i allt vad engagerade föräldrar gräver ner sig i när det kommer till sina barns skolor och förskolor. Jag har synpunkter och åsikter som jag vill diskutera och dela med mig av. (Tack snälla människor som uppfann och utvecklade internet och helt enkelt gör det till vad det är idag - det borde inbegripa alla användare av internet också)

Jag skulle även mer än gärna göra 10000 olika studiebesök på skolor och förskolor av ren nyfikenhet. VFUn räcker liksom inte till. Visst där får jag chansen att ställa frågor och se en liten liten del av hur skolverkligheten kan te sig men det finns ju så oerhört mycket mer.

Jag vet ju helt enkelt att det man prioriterar är det som verkar mest viktigt. Ibland är det svårt att rangordna eftersom jag vill sätta allt på den plats som kommer efter barnen och studierna.

För så är det.
1. Barnen
2. Studierna (utan studier ingen framtid osv)
3. Allt. Precis allt som jag vill göra.

ett tack till tysta tankar naturligtvis där jag hittade länken

Valkval

Nu sitter jag här i mitt varma sovrum och nojjar över framtiden. Antingen så väljer jag att plugga något jag verkligen vill och det med en lärare och föreläsare som är en utav jäkligt få hittills som jag faktiskt både inspirerar och får mig att anstränga mig eller så väljer jag att plugga på distans och få mer tid till mina barn.

Väljer jag kursen med läraren som är en skänk ifrån ovan så får jag på köpet en massa pendlingstimmar och alldeles för långa dagisdagar med mina barn.

Väljer jag att plugga på distans så är jag rädd att jag tappar det sociala men samtidigt känns det smått viktigt med en mjukstart på dagis för min minsta. Alltså inga 07.00 - 17.00 tider. (Tyvärr är det nog även det bästa scenariot) Jag kanske även missar det rent "sociala" som man så ofta gör på distansstudier. Det är svårt att få till bra diskussioner såvida det inte sker via mikrofon och högtalare och då kommer ofta tekniken ivägen istället.

Till saken hör ju även att jag inte är säker på att jag faktiskt får "rätt" lärare. Och även om jag får det så blir det inte hela terminen. Jag skulle ju självklart kunna maila och fråga men det känns på sätt och vis konstigt och dumt.

Ahh svårt svårt svårt. Men egentligen vet jag ju redan nu att jag kommer att välja mina barn. Så jag vet inte ens varför jag hetsar upp mig.

Klassrummet är inte allt

Just nu sitter jag och funderar vilka eventuella studiebesök man kan göra med en samhällsklass på gymnasiet eller högstadiet. Min ämneskombo är ju Engelska och Samhällskunskap och jag blev väldigt inspirerad till att göra saker utanför klassrummet när vi läste om olika pedagogiska tillvägagångssätt.

Om pengarna finns så känns det som att riksdagen är ett givet val. Budgetalternativet är väl kommunhuset på den ort mitt framtida arbete finns på. Det känns som att det är viktigt att inte bara "läsa" om demokrati och beslutsprocess utan även att ge eleverna chansen att uppleva det och komma nära. Om inte annat för att ge en annan insyn som kanske kan bota den (som jag upplever det) klassiska tanken "politik är tråkigt och abstrakt och därför går det inte att förstå" tanken som jag tycker att jag så ofta möter hos ungdomar idag =/

Eller kanske möta en politiker på ett helt annat plan än i skola eller politikernas naturliga hemvist. Möten känns som ganska viktiga.