måndag 6 mars 2017

Det viktiga trygghetsarbetet.



På min nuvarande arbetsplats så finns det en trygghetsgrupp som består av personal. Den träffas varje vecka och diskuterar mjuka värden. Det vill säga sådana saker som bemötande, trygghet, värdegrund och andra bitar som påverkar skolan och lärandet samtidigt som det inte alltid går att mäta det.

Vi försöker så klart. Bland annat med enkäter. Dessa är utformade på ett sätt som är svårt och långt ifrån elevernas egna språk. När man ska tala om för en digital enkät om hur man mår och måste välja mellan 1,2,3,4 och 5 så är det inte så enkelt. Den som har gjort enkäten har däremot gjort det enkelt för sig.

Alla valen mynnar ju ut i fina staplar och man kan prata om att man mäter det mjuka. Men det är inte så enkelt. För man måste ju förstå det också. Att det inte är helt enkelt att jobba med matematik om man samtidigt är orolig för att behöva gå förbi några elever när man ska hämta materialet i sitt skåp.

Tryggheten är ju en del utav de grundförutsättningarna som vi lärare förmodligen bara förväntar oss ska finnas i ett klassrum. Som en fint bäddad säng vi bara ska drömma om undervisningen i. Men innan den där sängen är bäddad så är det ju en massa fix som måste fixas.

Det är viktiga saker.

Jag sitter med i den där gruppen just för att jag vill vara med och bädda sängen. Den är viktig.

söndag 5 mars 2017

Brev till Lennart


Käre Lennart.
Nu skriver jag till dig igen. Jag undrar över om du någonsin kommer att läsa det här. Det är ju inte direkt så att jag har adresserat det till dig särskilt tydligt. Men det är ändå till dig och till alla andra som också är som du. Ni är inte så många men ni finns där. Jag undrar om ni som är som Lennart vet om att ni är det.

Hur som haver; Jag är livrädd. Jag har inte långt kvar och snart kommer jag att stå där. Där mitt ute i verkligheten med en massa ansvar. Den enda skillnaden på mig och mina framtida elever är att jag har en bättre hum om hur mycket jag kan störa deras framtidsplaner. Hur mycket jag kan hjälpa och hur mycket jag kan förstöra och försvåra.

Hjälp! Vad gör jag om det blir fel eller snarare när det blir fel? För fel blir det alltid förr eller senare. Kommer jag att kunna skratta åt mina misstag och kommer mina elever göra det?

Jag skrev detta för några år sen och publicerade det inte. Jag hoppas och tror att alla människor är någons Lennart. Någon som spelar en stor roll för någon annan. Nu när jag faktiskt står här framme (Fast man står ju inte alltid framför en klass och inte alltid framme i ett klassrum. Hjälp, det är ju inte ens alltid som man står. Med andra ögon så speglar den här tidigare texten ganska intressanta tankar jag hade tidigare om undervisning och lärande.) så vet jag att det här med att störa framtidsplaner och förstöra inte riktigt är på det sätt som jag trodde då.  Dels så handlar det om ansvar. Det egna ansvaret har jag tänkt på mycket när jag har undervisat vuxna. Det gäller ju så klart även när man undervisar barn och ungdomar men i mina tankar just nu så handlar det om en gradskillnad.

Oavsett så kan jag säga att när det blir fel så blir det fel och då tar jag det därifrån. Äg felet och gå vidare. Ibland är dessutom inte ens ett fel ett fel. Det beror på perspektiv.

Var inte rädd för att göra fel. Det riskerar att göra dig handlingsförlamad.

onsdag 1 mars 2017

Hur tar vi hand om varandra egentligen?

Hallå där!
Det är en sak som jag har funderat över. Hur tar vi egentligen hand om varandra? På min nuvarande arbetsplats har jag upptäckt att det finns folk som klagar på kollegor för att de tycker att de inte gör sitt jobb. Det leder till att många gärna pratar om allt de gör och ingen pratar om vad de inte hinner med av rädsla för att alla andra ska börja prata om dem.

Problemet är ju att man aldrig har full inblick i vad andra gör eller måste hinna med. Det som ser fullt rimligt ut i mina ögon kanske är helt orimligt för någon annan att utföra i arbetsväg och det hela leder till att det blir ett synsätt där man inte tror gott om sina kollegor och inte heller tror att de faktiskt gör sitt bästa efter förutsättningarna de har.

Jag tror inte att man gör det av ren illvilja utan att det snarare bottnar i en frustration över att man själv inte räcker till. Men det är så skadligt! I värsta fall driver man bort kollegor som faktiskt gör sitt bästa och det har vi ju inte råd med i ett skolsverige där vi inte har tillräckligt med lärare.

Det är ju inte heller en sund plats att jobba på och utvecklas i sin profession och inte heller är det något som vi vill att eleverna ska ta med sig.

Imorgon hoppas jag att jag har dessa tankar med mig och börjar säga ifrån!