onsdag 28 september 2011

Tonåringar är också barn!

Idag när jag gick för att lämna min yngsta son på förskolan så såg jag på avstånd hur en av mina grannar, en tonårsgrabb som spelar så hög musik att hela min lägenhet blir en baslåda, släntrar mot busshållplatsen på bussen. Samtidigt som jag närmar mig så ser jag även bussen som helt sonika kör förbi honom trots att han har kommit fram till busshållplatsen och så uppenbart väntar på bussen. Att föraren har sett honom är det inga tvivel om.

Först tänker jag att han kommer att skrika efter bussen eller kasta något. För det är så jag har uppfattat honom hittills med sin musik som låter untzt untzt untzt och sina svarta hoodies och sin moppe vars ljud gör mig galen. Men det gjorde han inte. Istället tittade han på klockan och var väldigt uppgiven.

Jag frågade: Ska inte den bussen stanna?
Han svarade: Tydligen inte.

I det ögonblicket var han bara ett barn. Det var så tydligt. Borta var allt untzt untzt och kvar fanns bara besvikelse över att vuxenvärlden hade stängt honom ute.

måndag 26 september 2011

Tutors

Jag undrar varför vi inte har en större hjälplärarverksamhet i Sverige.

Det känns som en relativt positiv sak.

Vad tror du?

torsdag 22 september 2011

Vem vill då bli lärare? Jo, jag vill.

Efter en insändare i DN så blev jag arg.
Den tog bland annat upp läraryrkets sänkta status, kassa lön och förutsatte att inga begåvade ungdomar söker sig till lärarutbildningarna.

Min första tanke var: Screw you dude! Jag är jävligt begåvad. Däremot är pengar inte mitt enda motiv till att jobba.

Vi kanske kan fundera lite över det här med pengar som enda sätt att mäta värde på och visa uppskattning för det arbete som någon gör? Varför måste alltings värde mätas enbart i pengar?

Personligen så kan jag inte tänka mig att göra något annat än att undervisa. Jag brinner för det här och jag ångrar mig så mycket att jag inte sa det under min första VFU när några av lärarna frågade varför jag ville bli lärare. Istället för att vara ärlig och riskera att bli utskrattad (för det var så det kändes då) så sa jag lite ironiskt att jag gjorde det för lönen. Skratt. Inget allvar. För vem vågar vara allvarlig när det bara pratas om att den enbart är idioter som läser till lärare nu. Eftersom antagandet verkar vara att att de som läser till lärare när lärarlönen är så låg att de är korkade alternativt att de inte kommer in på något bättre utbildningsalternativ.

Dessutom kan man även undra om man nu inte skrämmer bort alla begåvade ungdomar som vill bli lärare trots lönen (som inte måste vara den primära orsaken till varför man vill jobba med något)genom att påstå att det inte finns några begåvade ungdomar som väljer att jobba som lärare.

söndag 18 september 2011

Tjatigt och grötigt

Med risk för att bli tjatig så måste jag återigen ta upp något som jag har funderat över tidigare:


Det här med att bli betygssatt. Ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att det kräver mitt tänkande och reflekterande. Av rädsla för att göra fel så vill jag hellre göra allt för att tänka "rätt". Felet är naturligtvis inte mitt. Det är ett inlärt beteende. Lärare som kanske tidigare har bett mig att vara kritisk och som sedan har gett mig negativ respons när jag har gjort precis det men kanske inte har åstadkommit ett önskvärt resultat.

Fast det är klart att det samtidigt fodrar att jag kan skilja på negativ respons och respons som kanske helt enkelt inte håller med mig.

Jag funderar själv på hur jag kommer att agera i framtiden om någon av mina elever på min uppmaning ska granska något kritiskt och på egen hand kommer fram till något mindre önskvärt. Kommer jag då att reagera med att slå ut med hela handen i min iver att rätta till det jag själv upplever som fel eller kommer jag med mjuka uppmaningar försöka vägleda till det som låter mer rätt. Eller kommer jag acceptera att det jag själv uppfattar som rätt inte behöver vara samma i mina framtida elevers ögon?

Nu kommer tankarna inte helt osökt in på demokrati och sverigedemokraterna. Inte helt konstigt kan jag tycka eftersom jag trots allt är en blivande samhällskunskapslärare. Det är inte helt PK med att sympatisera med SD (vilket jag inte heller gör) men samtidigt så borde det inte heller vara PK att bara lägga locket på och kalla dem för alltigenom onda (vilket jag inte heller gör).

Men vad gör man sen om man efter bästa förmåga har förmedlat en demokratisk värdegrund och sen ändå står där med en klass som är främlingsfientlig?

Dessutom blir det ett bonusproblem om eleverna nu lever ett demokratiskt dubbelliv, mönsterelever som pratar sig varma för demokratin för att sedan leva rövare när skolan är över och roa sig med blodiga upplopp och demonstrationer.

Har man med det att göra som lärare, vad eleverna pysslar med på fritiden? Nej inte egentligen vill jag tycka - precis lika lite som eleverna inte har med med lärarens fritid att göra. Samtidigt så är det ändå problematiskt. För en (fiktiv)lärare som pratar om allas människor lika värde och som sen står och delar ut röstsedlar för Sverigedemokraterna naggar på något sätt bilden av just den läraren i kanten. Precis som en elev som kan allt om varför demokrati är positivt inte riktigt känns trovärdig om samma person senare kastar gatstenar på skyltfönster och beter sig på ett odemokratiskt sätt (som att exempelvis vara rasist)

På något sätt så tänker jag mig att betygen kommer ivägen för verkligheten. I stil med att vi uppmuntrar till kritiskt tänkande men bara om den utförs på "rätt sätt". "Fel" sorts kritiskt tänkande tycks mig mest besvaras med olika sorters straff i form av sänkta betyg eller verbala påhopp.


Nu handlar det hela egentligen om flera saker som du som läsare kanske har märkt. Dels min egen oförmåga att släppa taget och bara vara kritisk när jag får det som uppgift - jag tänker alltid på eventuella betyg och vill göra rätt. (Tänka kritiskt göra jag gärna när jag är säker på att jag har fått det där betyget)

Men även lite mer filosofiskt. - Vart går gränserna och vilka är dem? Är det mer rätt med elever som på papper gör "rätt" och i verkligheten "fel" och vem är det som ska besluta om det?

Men framförallt om betyg.

fredag 16 september 2011

Jag vill

Så gärna gärna gärna gå på edcamp stockholm. Tyvärr misstänker jag att verkligheten är emot mig. Den är ofta det nuförtiden när jag försöker göra något utanför mina studier. Jag får sota för att jag vill så mycket. (Hej extra kurser som jag inte behöver men är vansinnigt intresserad av!) Jag hinner helt enkelt inte med allt som jag vill göra. Och jag vill så mycket. Så mycket som känns viktigt utöver att "bara" vara student.

Bland annat vill jag knyta kontakter med olika skolor redan nu för framtida c-uppsats om ett ämne jag inte ens vet om jag får/kan skriva om. Jag vill dessutom gräva ner mig i allt vad engagerade föräldrar gräver ner sig i när det kommer till sina barns skolor och förskolor. Jag har synpunkter och åsikter som jag vill diskutera och dela med mig av. (Tack snälla människor som uppfann och utvecklade internet och helt enkelt gör det till vad det är idag - det borde inbegripa alla användare av internet också)

Jag skulle även mer än gärna göra 10000 olika studiebesök på skolor och förskolor av ren nyfikenhet. VFUn räcker liksom inte till. Visst där får jag chansen att ställa frågor och se en liten liten del av hur skolverkligheten kan te sig men det finns ju så oerhört mycket mer.

Jag vet ju helt enkelt att det man prioriterar är det som verkar mest viktigt. Ibland är det svårt att rangordna eftersom jag vill sätta allt på den plats som kommer efter barnen och studierna.

För så är det.
1. Barnen
2. Studierna (utan studier ingen framtid osv)
3. Allt. Precis allt som jag vill göra.

ett tack till tysta tankar naturligtvis där jag hittade länken

tisdag 13 september 2011

Om att prata för någon annan

Det är egentligen helt otroligt. Efter att ha bytt förskola för ett av mina barn så har jag gått från att ständigt låta henne ha sina egna relationer och tala för sig själv till att vilja hjälpa henne och prata åt henne.

Det slog mig häromdagen när jag lämnade henne på morgonen att jag svarade på pedagogens fråga om hur helgen hade varit. Förmodligen för att jag tyckte att hon dröjde med svaret. - Snacka om att mikrostyra allt. Jag vet ärligt talat inte vad som flög i mig och varför det hände men jag är övertygad om att jag inte hade gjort så på hennes gamla förskola.

Jag funderar över om jag har sådana förväntningar på den nya förskolan att jag själv helt plötsligt ställer mycket högre krav på mina barn. Det är läskigt och tål att fundera på. Jag inser ju att det knappast leder till något bra i det långa loppet. Att få föra sina egna konversationer är ju ganska viktigt.

onsdag 7 september 2011

Distansstudier - fantastiskt och problematiskt på samma gång.

Just nu sitter jag och lyssnar på en streamad föreläsning och funderar över distansstudiernas smidighet och problem.

Jag är överlycklig över möjligheten över att kunna pausa föreläsningen för att göra anteckningar och kanske till och med spola tillbaka om jag behöver. Eller varför inte lyssna på det hela igen och igen och igen. Och framförallt när jag själv tycker att det passar.

Däremot är jag inte överförtjust över att jag missar gruppsamtal med mina medstudenter. Att ställa frågor i ett forum på nätet och hoppas på att någon svarar är inte optimalt. Här behövs någon standardisering tycker jag. För annars måste man (oftast är det jag) uppfinna hjulet på nytt och föreslå att man ska "träffas" online på något sätt eller ställa massor med frågor själv för att någon ska haka på.

Jag känner mig ensam som distansstudent men samtidigt är upplägget fantastiskt men det har helt klart även sina nackdelar.

Lär jag mig mer genom mina egna studier som blir djupare eller missar jag något på grund av att den proximala utvecklingszonen blir ytligare om den ens finns?

Med lite snabbt googlande så hittade jag en C-uppsats som rör ämnet. Den lägger jag i mappen på min dropbox som innehåller bra grejer att läsa i framtiden.