Hur tar vi hand om varandra egentligen?

Hallå där!
Det är en sak som jag har funderat över. Hur tar vi egentligen hand om varandra? På min nuvarande arbetsplats har jag upptäckt att det finns folk som klagar på kollegor för att de tycker att de inte gör sitt jobb. Det leder till att många gärna pratar om allt de gör och ingen pratar om vad de inte hinner med av rädsla för att alla andra ska börja prata om dem.

Problemet är ju att man aldrig har full inblick i vad andra gör eller måste hinna med. Det som ser fullt rimligt ut i mina ögon kanske är helt orimligt för någon annan att utföra i arbetsväg och det hela leder till att det blir ett synsätt där man inte tror gott om sina kollegor och inte heller tror att de faktiskt gör sitt bästa efter förutsättningarna de har.

Jag tror inte att man gör det av ren illvilja utan att det snarare bottnar i en frustration över att man själv inte räcker till. Men det är så skadligt! I värsta fall driver man bort kollegor som faktiskt gör sitt bästa och det har vi ju inte råd med i ett skolsverige där vi inte har tillräckligt med lärare.

Det är ju inte heller en sund plats att jobba på och utvecklas i sin profession och inte heller är det något som vi vill att eleverna ska ta med sig.

Imorgon hoppas jag att jag har dessa tankar med mig och börjar säga ifrån! 

Feedback #2

Nu har jag fått svar på den feedback jag skickade till min lärare. Han verkade i alla fall uppskatta det men jag vet inte direkt om jag tyckte att han svarade på mina frågor gällandes just undervisningen. Fast det kanske är svårt att svara på bara rätt upp och ner. Förhoppningsvis så tog han inte illa vid sig på något sätt utan snarare hjälp att börja reflektera över sin undervisning om han nu inte redan gör det.

För reflektion är nog bra mycket viktigare än vad man själv tror. Om man bara gör utan att fundera över varför så kan man ju göra hur bra eller dåligt som helst utan att kunna dela med sig till andra eller utan att kunna förbättra. Oavsett så vinner ju andra människor på det och det är väl på sätt och vis något som går ganska bra ihop med lärarrollen ? Just det här att man inte bara gör jobbet för sin egen del. Det känns lite som slöseri med tid om man nu undervisar utan att någon blir undervisad helt enkelt.

Feedback

Igår gjorde jag något som känns jätteläskigt. Jag mailade in lite oombedd feedback till en av våra lärare. Det borde inte vara läskigt och i en perfekt värld så borde lärare välkomna all kritik de får när det gäller deras undervisning - i alla fall om den är saklig och inte i påhoppsform.

Det trista är att en del av mig, den som har socialiserats inom skolvärldens ramar sedan jag började, säger att det är töntigt att bry sig för mycket. Lite "Vem är jag att tro att mina åsikter överhuvudtaget räknas?" men varför skulle de inte göra det?
Man får gärna ha åsikter men dem ska hållas personliga och privata och helst bara luftas på tiden mellan lektionerna. Den åsikten hittar man ofta hos studenter och elever. Det är egentligen lite konstigt eftersom man har allt att tjäna på att berätta om man nu tycker att någonting fungerar dåligt eller jättebra.

De flesta lärare får ofta inte ens chansen att höra vad studenter och elever verkligen tycker eftersom den obligatoriska kursutvärderingen kommer i slutet av kursen då de flesta antingen har glömt vad de tyckte tidigare eller helt enkelt är glada över att de har klarat sig och därmed låter det påverka omdömet.

Jaja det blev säkert en mindre uppsats med både frågor av typen "Hur tänkte du när du gjorde såhär" samt både saker jag tyckte var bra och mindre bra. Det känns både töntigt och bra. Men å andra sidan så övertalar jag den del som tycker att det är töntigt med att jag själv mer än gärna ser att mina framtida elever tycker saker OCH vill dela med sig av det.

Vissa saker är så känsliga

Har tillbringat ett par dagar och lekstunder ihop med en granne som vi kan kalla S. Vi har tillsammans funderat över fenomenet att ryta säga till andras barn. Det är alltid känsligt verkar det som, det här med vad man får eller inte får säga till någon annans barn eftersom allas gränser är så olika.

Just nu funderar jag på om det är mer okej när det kommer ifrån en anställd pedagog än från en granne eller vän eller bara en främling på lekplatsen som ber ditt/mitt barn att inte kasta sand på ett annat barn.

Å ena sidan så är pedagogerna betalda och utbildade men varför skulle det vara mer okej och mindre tabu om exakt samma ord kommer från exempelvis en granne?

Både jag och S var rörande överens om att man nästan måste få säga åt andras barn när det gäller saker som är farliga både för sig själva och för andra men gränsen där kan ju vara väldigt rörlig. Alla uppfattar inte fara på samma sätt.

Jag undrar om det hela har att göra med att samhället är så uppdelat i mitt och ditt. Ert och vårt. Kan det ha något att göra med att det finns ungdomsgäng som driver runt och bara förstör? Brist på grannar som har sagt till eller snarare den allmänna oviljan att säga till eftersom man inte vill trampa på någons fötter?

Hur ska detta gå för mig när jag är utbildad? Kommer jag att a) säga till alla oavsett om jag jobbar eller inte och bli helt förnärmad när folk ber mig dra åt helvete för att jag lägger mig överhuvudtaget eller b) tycka att jag inte jobbar när jag inte är "i tjänst" ?

Borde människor i stort bry sig mer om varandra och lägga sig i mer i varandras liv och barns uppfostran?

Lärarens roll som förebild? #2

Alltid så kloka Morrica skrev en kommentar till mitt förra inlägg:

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte befinner sig i en yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet. Elever noterar om man köper mellanmjölk eller lättmjölk, de noterar vilka filmer man ser på bio och de noterar vilka butiker man handlar sina kläder i. Så är det bara. För elever är man alltid Läraren, oavsett om det är mitt i sommaren och man har sommarlov eller det gått tjugo år sedan eleven lämnade skolan. Internet är en del av det offentliga rummet, även Facebook och Twitter, bloggen och kommentarsfältet i dagstidningarna är en del av det offentliga rummet. Rektorn i fråga föll helt enkelt i den än idag frekvent förekommande fällan "Internet är lika privat som mitt vardagsrum". Det får konsekvenser, oavsett om man sen tycker det är rimligt eller inte får det konsekvenser.

och fortsatte sedan ser jag nu
Det tål verkligen att tänkas på. Lärare slutar med andra ord aldrig att vara "i tjänst". På något sätt kan jag inte sluta fundera i banorna om det är det bästa sättet? Ska elever verkligen ha förebilder som alltid gör allting enligt alla regler? Lagliga javisst men sen då? Vad händer när reglerna förändras? Är lärare som avviker från dessa oskrivna regler helt fel? Om det nu är så - betyder det inte i så fall detsamma för de elever som avviker?

Kan man inte vända allting till ytterligare ett lärandetillfälle? "Okej barn, nu var det inte världens smartaste att posera naken på nätet för 10 år sen - uppenbarligen försvinner ingenting från nätet. Gör inte samma misstag som jag"* Helt enkelt borde det kunna bli en diskussion om det hela. Hellre det än att samma elever får höra om en lärares eventuella snedsteg från sina föräldrar och ser att konsekvenserna av det blir att läraren ifråga blir av med jobbet för vad säger det egentligen? Ett misstag och sen är du körd?

På något sätt kan jag inte låta bli att fundera om en lärare som står högt över alla misstag inte blir främmande och omänsklig i jakten på att vara en förebild?


Samtidigt kommer man ju inte ifrån det där med att elever märker precis allt. Det är en tankehärva indeed.
* Okej det kanske är lite väl naivt men frågan tål ändå att diskuteras

Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, den mångtydiga skolan, det mångkulturella samhället, kränkning, människosyn, värdegrund,

Lärarens roll som förebild?

Sitter och funderar på det här med att vara en förebild som lärare, något som både Lärarstudentskan och Christer Magister tar upp.

Å ena sidan så förstår jag att det kanske inte är jättebra att en rektor visar upp nakenbilder på sig själv på facebook. Å andra sidan så är ju rektorn inte bara rektor utan även en människa också. Rätt till fritid måste alla människor få ha och även om det här är rena spekulationer från min sida så kan jag tänka mig att det ena inte hade något med det andra att göra. Människor är inte längre sina jobb helt enkelt.

Det tar ju även upp andra frågor: Vilka signaler sänder det till eleverna? Att rektorn är mänsklig? Att det finns många olika sorters människor och att vissa gör si och andra gör så? Att man inte får vara mänsklig eller avvika på något sätt för då anses man som olämplig och får sparken? Sålänge rektorn ifråga inte har gjort något brottsligt så borde det väl vara okej? Det känns inte direkt som att skolan ifråga förmedlar några demokratiska värderingar genom att sparka rektorn för att han eller hon har haft ett privatliv som resten av världen anser sig ha rätten till?

Som förälder vill jag inte ha perfekta människor som pedagoger till mina barn. Jag vill att mina barn ska få se att det finns olika människor som alla beter sig på olika sätt och att det inte finns några perfekta människor. Jag tror inte att mina barn kommer att ta skada av att någon människa är annorlunda av att vissa människor avviker men däremot tror jag bestämt att mina barn kommer att ta skada av att bli lärda att man inte får vara annorlunda eller att man måste göra på ett visst sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, den mångtydiga skolan, det mångkulturella samhället, kränkning, människosyn, värdegrund,

Att skjuta ner andra.

Jantelagen är ett konstigt fenomen egentligen. Varför kan man inte bara glädjas åt att andra människor lyckas? Undrar om missundsamhet är något som är genetiskt betingat? Det är få människor jag känner som verkligen kan glädjas åt andras lycka. Speciellt inte om det är någon man inte känner. Snarare brukar det vara tvärtom. Ännu värre om det är en känd människa. Ofta blir det någon som "man älskar att hata".

Blondinbella är tyvärr ett sånt exempel för mig men jag kan erkänna på en gång att jag är jäkligt avundsjuk på hennes framgång. Nu brukar jag inte skjuta ner henne men jag brukar inte heller hylla henne. Det borde jag göra. Hur många unga kvinnor finns det som lyckas lika bra som henne? Hon jobbar på i en hemsk motvind och visar alla missundsamma jäklar (mig inräknat) att hon inte tar skit. Det är både vanligt och ovanligt idag. Den delen tycker jag att vi borde hylla oftare hos unga tjejer. De får ofta lära sig att ta mindre plats och mer skit än vad som borde vara nyttigt för någon.

En annan människa som också verkar få ta en hel del skit är Karolina Lassbo. Jag förstår inte vad det är som provocerar så otroligt mycket som blonda kvinnor och varför det är så "okej" att verbalt skjuta ner dem. Det är en ganska otäck tid vi lever i. Inte konstigt att det händer så otroligt mycket negativt i världen.

Unga tjejer idag behöver ju dessutom all pepp och hjälp de kan få eftersom de ofta dessutom är så otroligt duktiga på att skjuta ner sig själva. Istället för att vara missundsam så tänker jag försöka att applådera Blondinbellor i framtiden. Trots allt blir de dörröppnare för andra unga tjejer och det är viktigt.

Självklart ska det inte sluta där. Det är inte bara unga tjejer som behöver klappar på axeln och beröm. Alla behöver uppmuntran och jag undrar varför det ska vara så svårt egentligen att ge och ta. Vi behöver alla mer uppmuntran. Jag tror att det skulle vara bättre i alla lägen. Det är på ett sätt dessutom civilkurage.

Nu tänker jag börja veckan med ett socialt experiment med mig själv som försökskanin. Allt inspirerat av Tysta tankar. Under en veckas tid ska jag försöka att medvetet ge andra människor mer komplimanger och mindre skit. Hoppas det leder till något bra och synligt resultat.

Veckans kom ihåg är alltså:
Ta ingen skit. Ge ingen skit.

Läs även andra bloggares åsikter om Civilkurage, Lassbo, Blondinbella, missundsamhet

Min sjuka dröm

I morse när jag vaknade så var jag skitarg. Jag skulle precis skälla ut en lärare(som inte existerar) på högskolan som hade betett sig som en skit mot en av mina klasskamrater och mig på en föreläsning.
Läraren ifråga hade verkligen kränkt min kamrat och förolämpat mig inför hela klassen. Härligt nog så agerade jag ordentligt i drömmen, ställde mig upp och sa ifrån när min kamrat blev kränkt och tog ingen skit när jag själv blev förolämpad. Det trista var att i min dröm så reagerade ingen annan utom jag. Det var en läskig känsla.

Jag höll som bäst på att författa ett argt brev till Studentkåren om läraren ifråga när jag blev väckt av mina underbara barn. Det tog ett tag att ställa om och förstå att det hela bara var en dröm.

Det fick mig återigen att inse vilken otrolig makt en lärare kan ha. Det gäller att passa sig.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, skolan, kränkning, civilkurage, människosyn,

Civilkurage

Det kan ju vara så lite egentligen. Samtidigt så gör det en sån stor skillnad.

Som på bussen när den lilla tjejen vill gå av men busschauffören glömmer att öppna alla dörrar.

"Hallå kan du öppna jag vill gå av här"
Hennes svaga lilla röst hörs inte.
Hon ger upp och går och sätter sig igen.
Jag vänder mig till busschauffören
"Öh äh du får nog öppna dörrarna, det var en liten tjej som ville gå av"
Jag vänder mig mot henne.
"Skulle du gå av här eller?"
Busschauffören öppnar dörren.
Den lilla tjejen kliver av.

Man måste vara vuxen för att vara en bra lärare. Då kan man inte bara blunda för allt som händer andra oavsett hur trivialt det kan verka.

Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, lärare