Vissa saker är så känsliga

Har tillbringat ett par dagar och lekstunder ihop med en granne som vi kan kalla S. Vi har tillsammans funderat över fenomenet att ryta säga till andras barn. Det är alltid känsligt verkar det som, det här med vad man får eller inte får säga till någon annans barn eftersom allas gränser är så olika.

Just nu funderar jag på om det är mer okej när det kommer ifrån en anställd pedagog än från en granne eller vän eller bara en främling på lekplatsen som ber ditt/mitt barn att inte kasta sand på ett annat barn.

Å ena sidan så är pedagogerna betalda och utbildade men varför skulle det vara mer okej och mindre tabu om exakt samma ord kommer från exempelvis en granne?

Både jag och S var rörande överens om att man nästan måste få säga åt andras barn när det gäller saker som är farliga både för sig själva och för andra men gränsen där kan ju vara väldigt rörlig. Alla uppfattar inte fara på samma sätt.

Jag undrar om det hela har att göra med att samhället är så uppdelat i mitt och ditt. Ert och vårt. Kan det ha något att göra med att det finns ungdomsgäng som driver runt och bara förstör? Brist på grannar som har sagt till eller snarare den allmänna oviljan att säga till eftersom man inte vill trampa på någons fötter?

Hur ska detta gå för mig när jag är utbildad? Kommer jag att a) säga till alla oavsett om jag jobbar eller inte och bli helt förnärmad när folk ber mig dra åt helvete för att jag lägger mig överhuvudtaget eller b) tycka att jag inte jobbar när jag inte är "i tjänst" ?

Borde människor i stort bry sig mer om varandra och lägga sig i mer i varandras liv och barns uppfostran?