måndag 30 mars 2009

Plugg

Håhåjaja. Ibland sliter man och får en belöning för det. Det är ju återigen viktigt med rätt motivation. Mest kanske för att det är svårt att lära sig saker som man inte förstår nyttan med eller om man nu råkar ha mindre kemi med sin lärare.

Tack och lov har jag inga sådana problem just nu. Jag lär mig för att det är roligt och läser för att det är intressant. Idag hade jag dessutom en otroligt trevlig lektion som var väl värd att vänta på. Jag märkte även av vikten med små klasser. Idag var vi 3 studenter (!) på lektionen men det var alldeles perfekt eftersom vi diskuterade Macbeth och ibland tar saker tid.

Det är skönt när det finns utrymme för det.

fredag 27 mars 2009

Kom ihåg!

Det är inte mig det handlar om utan dem! Alltid dem och aldrig mig. Förutom kanske den härliga känslan man får av .. ja vad gör en lärare egentligen?

Lär ut? Nja om kunskap är en sak man kan ge bort?
Lär in? Nja kanske om eleverna går att träna lite ungefär som en hund?
Föreläser? Mja kanske - om man tror att eleverna lyssnar.
Betygsätter och bedömmer? Hmmja det beror nog lite på hur man ser på sitt yrke?

Hålla handen? Det beror kanske på hur gamla eleverna är eller vad de behöver just då?
Lyssna massor? Ställa frågor? Vem är det som är läraren här egentligen?

tisdag 24 mars 2009

Berömma, Bedömma, bli ömma?

Morrica skrev
"Du funderar över den svåraste och viktigaste frågan i yrket. Det innebär att du tagit första steget - du är medveten om frågan. Det är en bra början. Ett sätt att närma sig den är att ständigt studera, att fortbilda sig och att ständigt försöka hålla sig själv i en situation där man blir bedömd. Ett annat är att ständigt påminna sig om dualismen genom att prata om den, läsa om den, skriva om den (på sin blogg, t ex). Själv brukar jag försöka att aktiv påminna mig själv om att jag finns för eleverna, de finns inte för mig. Tack för att du påminde om denna viktiga aspekt!"

som svar på mitt inlägg "lite mer komplext"

Jag tror att hon har rätt i att man kanske borde ständigt studera och fortbilda sig just med tanke på att det sätter en i samma situation som de individer man själv ska bedömma. Det är ingen lätt situation att ständigt bli bedömd. Men hur är det att ständigt bedömma? Det låter som något som lätt kan bli en yrkesskada. Något man börjar göra till höger och vänster rent reflexmässigt och blir det speciellt bra om det sker på ren reflex? Min första tanke är nej. Såvida det inte handlar om en trygghet i kunskapen om vad man ska bedömma. Eller något liknande.

Jag undrar vad just själva bedömmandet gör för relationen mellan lärare och elev. Det kan inte vara lätt för endera parten eftersom det är så otroligt lätt för båda parter att inte upprätthålla sin del.Som lärare är det alldeles för lätt att totalt ta över och frånta individen kontrollen över sitt eget lärande. Samtidigt är det alldeles för lätt för individen att bara ge upp och låta någon annan styra skutan. Jag tror att det hela handlar om ansvar i slutänden och vilja att ge den "andre" det utrymme som han eller hon behöver. Svårt.

söndag 22 mars 2009

Dubbla roller

Jag tror på det här med dubbla roller. Om inte annat så för min egen utveckling. Jag får liksom se fler än en sida helt gratis. Som när jag läser om dagis och samtidigt har mina barn på ett. Jag får en sån bra överblick över båda rollerna. Hur pedagogerna arbetar på ett rent teoretiskt plan samtidigt som jag får se hur mina barn har det på dagis rent pedagogiskt.

De arbetar med matte och läsning redan på småbarnsavdelningen. Helambitiöst och "stackars barn" tyckte jag innan jag förstod varför. Man behöver inte göra det svårt men bara tack vare att pedagogerna använder vissa begrepp så blir de ju bekanta för barnen. Så enkelt och samtidigt har jag som förälder inte riktigt kommit på det hemma än annat än när jag på morgonen lagom flåshurtigt försöker få barnen att räkna vällingmått med mig. Det vill säga de få gånger då det är jag som gör vällingen.
De vägrar fortfarande och ser lagom sura ut över att deras mamma inte har fattat att det varken är rätt tid eller plats. De vill bara ha sin välling.

Ridå!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 21 mars 2009

Jahaja

Nu har jag förmodligen skrivit ett U (underkänt) på min första tenta någonsin. Det känns faktiskt helt okej. Dels för att jag kunde ha pluggat mycket mer, för att jag har feber idag och framförallt för att jag precis fick ett glatt besked på studentmailen. Jag har på mitt första försök klarat den läskiga tentan från förra terminen som nästan ingen klarade alls. Det gör mig glad för det visar att jag är på rätt spår.

Mitt syfte med att skriva den var dessutom annorlunda mot andra tentor. Uppgiften var mycket mer löst formulerad och fokus låg på mina egna tankar och hur de förhåller sig till styrdokumenten snarare än vad styrdokumenten säger. Det tror jag hjälpte en hel del för min motivering.

De senaste dagarna har jag funderat mycket på prov och betyg. Jag skriver lite mer om det senare. Nu ska här firas med en alvedon och sängsovande.

fredag 20 mars 2009

Käre Lennart #3

Käre Lennart!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Min egen variant av Pandoras ask är öppnad. Ett ständigt slipande av mina framtida verktyg pågår och jag reflekterar ohejdat om allt och inget. Det innebär både bra och dåliga saker. Bra för att jag tänker men samtidigt dåligt eftersom jag ser så mycket mer.

Samtidigt har världen på sätt och vis har fått en ny dimension ungefär på samma sätt som träden helt plötsligt har löv igen när jag får nya glasögon. Jag ser mina nya lärare på ett helt annat sätt och blir arg på dem trots att de är precis lika mänskliga som jag. Jag förlåter dem inte på samma sätt som jag skulle ha förlåtit dem innan jag började reflektera. Jag tänker över min egen situation som student och blir deprimerad över min egen skolgång. Min och en massa andra människors.

Samtidigt så fylls jag på ett sätt av hopp. För det är svårt att laga något om man inte tror att det är fel.


Med Vänliga Hälsningar
Din (Favorit)elev Sanna

tisdag 17 mars 2009

Utsikt ger insyn?

Mitt i all tentaångest och frustration kommer det ibland bra tankar som jag kan bära med mig och fundera på. Förhoppningsvis kommer jag att komma ihåg att livet inte går på en räls och att man inte kan prestera på topp hela tiden. Jag misstänker att jag kommer att ha nytta av det i mitt framtida yrke. Jag siktar ju på att bli gymnasielärare men kommer även att få en examen som låter mig lära ut på högstadiet också. Säg den tonåring vars liv ständigt är enkelt och problemfritt.

En annan fråga blir väl istället hur pass mycket hänsyn man ska ta. Fast det är väl individuellt som allt annat. Olika individer behöver olika gränser? Eller är det tvärtom? Det blir ju inte rättvist hur man än gör det men ska det vara rättvist? Nej det ska nog mer vara utefter behov.

För att se behoven så måste man skapa relationer. Relationer är krångligt. Det kräver tid och kommunikation och sen ännumera tid för att reda ut alla konflikter, små som stora, som naturligtvis kommer att infinna sig som ett brev på posten.

Jaja det är roligt att jag inte är helt insnöad i mig själv hela tiden.

lördag 14 mars 2009

Farliga samsyn?

Nu har det uppstått en ny tankehärva. Det här med samsyn. En av mina föreläsare nämnde förra terminen sådär i förbifarten att samsyn inte alltid är så bra. Det både stämmer samtidigt som det inte gör det.
Om det råder samsyn så uppstår ingen direkt diskussion.
Diskussion kan vara bra för att föra tankarna framåt. Ibland rent livsnödvändigt.
Samsyn kan ju även leda till att ett mindre bra beteende uppstår och blir norm utan att någon egentligen märker av det.
Men är diskussioner alltid bra? Kan allt diskuteras? Måste allt diskuteras?
Diskussion leder kanske till reflektion. Kan reflektion någonsin vara dålig?
Reflektionen leder kanske till ännu mindre samsyn och mer navelskådning.

måndag 9 mars 2009

Tanke

De vet inte om hur bra de har det.
Kanske är det en bra sak. För om de skulle veta hur pass bra de har det så skulle de även veta hur pass dåligt det kan vara i jämförelse.
Är det verkligen vad vi vill egentligen?

Dröm om Björklund

Inatt så hade jag ytterligare en spännande dröm. Bland annat drömde jag att jag skrev ett brev till Jan Björklund. Det var inget argt brev utan snarare ett brev som förklarade min syn hur skolan borde vara och varför. Jag tror till och med att jag var väldigt personlig i min inledning. Det var något i stil med "Käre Jan eller får jag kalla dig Janne?"

I ärlighetens namn - bara för att någon har idéer som inte verkar så genomtänka - får eller bör man verkligen skriva en massa elakheter? Hur stor är chansen att den personen lyssnar på ens tankar och åsikter och inte går i någon slags mental försvarsställning?
Janne är väl också människa? Trots att han är en offentlig person. Det är nog svårt både för honom och för alla oss andra att skilja de två delarna åt. Frågan är om de två delarna faktiskt borde vara så åtskiljda egentligen? Det kanske är riktigt dumt att tänka på dem som två delar istället för en.

Någon gång, förhoppningsvis snart, så ska jag skriva ett brev till Janne. Ett riktigt brev där jag förklarar min syn på hur skolan borde vara. Det är en skrivuppgift på riktigt. En som har både en genomtänkt mottagare och ett genomtänkt budskap. Då blir inte heller själva tanken på struktur så främmande och dum. Jag undrar om han kommer att svara ;)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 8 mars 2009

Vem äger mitt lärande?

Igår natt hade jag svårt att somna. För närvarande har vi en uppgift i skolan som jag inte riktigt förstår. Eller jag förstår uppgiften men jag har svårt att motivera för mig själv varför jag ska göra den.

Det hela har fått mig att fundera på om jag överhuvudtaget äger mitt lärande? Visst jag går i skolan för min egen skull. För att jag vill lära mig saker. Samtidigt så har någon bestämt att det måste kontrolleras att jag lär mig saker. Vad jag lär mig är det också någon som har bestämt. Någon annan det vill säga.

Själv har jag tittat i en kurskatalog, pekat och sagt "den här vill jag ha".
Hur, var och när har någon annan fått bestämma. Är det verkligen det bästa sättet egentligen? Själva kontrollerandet att allting görs på "rätt" sätt verkar bara komma ivägen för det riktiga lärandet.

Just nu ska jag lära mig att skriva en uppsats "på rätt sätt" och efter redan angivna regler. Själva skrivandet är lite som att följa en vägbeskrivning eller ett recept. Mottagaren är min lärare som även ska "hjälpa mig att äga mitt skrivande". Samtidigt så får jag inte skriva hur som helst utan måste följa receptet för annars blir det inte rätt.

Nu undrar jag vad jag egentligen lär mig? Inte är det att skriva en uppsats i alla fall utan snarare att följa det recept som mina lärare vill att jag ska följa. Slutligen förmodligen så ska jag väl lära mig att vilja följa receptet. Är det konstigt om morgondagens lärare vill stöpa sina elever i samma enkla form om dagens lärarstudenter har lärare som försöker göra samma sak?

Tack och lov att vi får en massa bonuskunskap i form av att få ge varandra kritik på uppsatser. Där får vi i alla fall äga kritiken.

fredag 6 mars 2009

Lite mer komplext

Just nu reflekterar jag mer och mer över saker - en bieffekt av det allmänna utbildningsområdet? - I just can't help myself och det blir bara värre och värre.

Just nu försöker jag få någon rätsida på det som har blivit en tanke-härva i min stackars skalle. :Hur ska man lyckas vara ödmjuk inför individen så att man lär sig något av den samtidigt som man har världens maktposition som lärare? Jag misstänker att svaret har med människosynen att göra.

Men alltså rent konkret? Kan man lära sig ödmjukhet? Hur gör man för att inte trampa över skiljelinjen mellan att kränka en individ och att lära den något nytt?
En början är förmodligen att inse att man aldrig alltid har rätt själv men sen då? Att det kan finnas flera rätt och flera fel?

torsdag 5 mars 2009

Mental regression

Idag märkte jag av ett spännande fenomen. Jag betedde mig som en tonåring (eller vad det nu kan vara) som rullade med ögonen och suckade åt allt läraren sa.

Det var intressant eftersom jag normalt sett inte gör så. Min egen reflektion sa mig att det mest troligt berodde på att läraren behandlade klassen som barn. Eller som man oftast behandlar barn när man gör det i negativ bemärkelse.
Kort hållna och utan direkt förtroende till deras egna inneboende förmågor. Självklart reduceras individen ifråga (i det här fallet mig) till en liten spillra av vad de borde vara.

Hade jag fått utrymme i mitt lärande hade jag tagit mer ansvar.

Slutsats: Individen måste äga sitt eget lärande annars blir det inte bra.