Just nu reflekterar jag mer och mer över saker - en bieffekt av det allmänna utbildningsområdet? - I just can't help myself och det blir bara värre och värre.
Just nu försöker jag få någon rätsida på det som har blivit en tanke-härva i min stackars skalle. :Hur ska man lyckas vara ödmjuk inför individen så att man lär sig något av den samtidigt som man har världens maktposition som lärare? Jag misstänker att svaret har med människosynen att göra.
Men alltså rent konkret? Kan man lära sig ödmjukhet? Hur gör man för att inte trampa över skiljelinjen mellan att kränka en individ och att lära den något nytt?
En början är förmodligen att inse att man aldrig alltid har rätt själv men sen då? Att det kan finnas flera rätt och flera fel?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Du funderar över den svåraste och viktigaste frågan i yrket. Det innebär att du tagit första steget - du är medveten om frågan. Det är en bra början. Ett sätt att närma sig den är att ständigt studera, att fortbilda sig och att ständigt försöka hålla sig själv i en situation där man blir bedömd. Ett annat är att ständigt påminna sig om dualismen genom att prata om den, läsa om den, skriva om den (på sin blogg, t ex). Själv brukar jag försöka att aktiv påminna mig själv om att jag finns för eleverna, de finns inte för mig. Tack för att du påminde om denna viktiga aspekt!
Allting tål att tjatas om tror jag. Men du du tar upp är viktigt och påminde mig precis om en sak. Mer om det senare.
Skicka en kommentar