Brev till Lennart

Käre Lennart.

Nu skriver jag till dig igen. Jag undrar över om du någonsin kommer att läsa det här. Det är ju inte direkt så att jag har adresserat det till dig särskilt tydligt. Men det är ändå till dig och till alla andra som också är som du. Ni är inte så många men ni finns där. Jag undrar om ni som är som Lennart vet om att ni är det.

Hur som haver; Jag är livrädd. Jag har inte långt kvar och snart kommer jag att stå där. Där mitt ute i verkligheten med en massa ansvar. Den enda skillnaden på mig och mina framtida elever är att jag har en bättre hum om hur mycket jag kan störa deras framtidsplaner. Hur mycket jag kan hjälpa och hur mycket jag kan förstöra och försvåra.

Hjälp! Vad gör jag om det blir fel eller snarare när det blir fel? För fel blir det alltid förr eller senare. Kommer jag att kunna skratta åt mina misstag och kommer mina elever göra det?

---

Jag skrev detta för några år sen och publicerade det inte. Jag hoppas och tror att alla människor är någons Lennart. Någon som spelar en stor roll för någon annan. Nu när jag faktiskt står här framme (Fast man står ju inte alltid framför en klass och inte alltid framme i ett klassrum. Hjälp, det är ju inte ens alltid som man står. Med andra ögon så speglar den här tidigare texten ganska intressanta tankar jag hade tidigare om undervisning och lärande.) så vet jag att det här med att störa framtidsplaner och förstöra inte riktigt är på det sätt som jag trodde då.  Dels så handlar det om ansvar. Det egna ansvaret har jag tänkt på mycket när jag har undervisat vuxna. Det gäller ju så klart även när man undervisar barn och ungdomar men i mina tankar just nu så handlar det om en gradskillnad.

Oavsett så kan jag säga att när det blir fel så blir det fel och då tar jag det därifrån. Äg felet och gå vidare. Ibland är dessutom inte ens ett fel ett fel. Det beror på perspektiv.

Var inte rädd för att göra fel. Det riskerar att göra dig handlingsförlamad.

Sjukt omotiverad

Vi har ytterligare en uppsats som ska skrivas. Vi har en massa litteratur som ska läsas. Det är inte det att jag har svårt att läsa men just nu skriker allting nej. Jag misstänker att det är för att min hjärna inte är med på att ta in nya saker eftersom den fortfarande behöver bearbeta en
massa information. Reflektion tar ju sin lilla tid som bekant. Tyvärr känns det inte som att jag har råd rent tidsmässigt att vänta på att jag ska ha reflekterat klart.

Jag tror att mitt undermedvetna försöker skydda mig genom att tvinga mig till prokrastination. För jag vill ju lära mig saker. Jag tycker att det är intressant men trots det så har jag svårt att ens sätta mig ner med mina böcker och ta tag i allt. Jag undrar om jag egentligen borde sluta tvinga mig själv och lägga ner böckerna och göra annat ett tag. Svåra val.
Fast jag lär mig ju något på det också.
=)

Hermeneutisk spiral

Jag har fått ett ord på det jag tycker händer hela tiden.
Jag har den senaste tiden förstått materialet, luften känns klar och krispig ungefär som när man befinner sig väldigt högt upp och känslan av att kunna se milslångt infinner sig.
Sen är mitt nästa steg att se alla nya problem och då blir jag så oerhört frustrerad. Jag som var så säker att jag precis hade förstått och var "klar". Istället är det som en ny platå av förvirring och problem som ska lösas. Då arbetar den lilla hjärnan på och jag reflekterar hela tiden. Sover inte mycket alls osv. Sen blir allting klart och härligt igen.

Tydligen är det här inte något ovanligt har jag förstått. Wikipedia säger såhär:

Ett viktigt begrepp inom hermeneutiken är "den hermeneutiska cirkeln" eller "den hermeneutiska spiralen", vilken syftar på att tolkningen växer fram i en cirkulär rörelse mellan individens förförståelse och möten med nya erfarenheter och idéer, vilket leder till ny förståelse som i sin tur blir förförståelse i kommande tolkningsansatser. Cirkelmetaforen kan vara missledande då den är sluten, dvs förståelseprocessen synes leda tillbaka till samma punkt där den började. Spiralmetaforen visar istället på att förståelsen ständigt förändras och aldrig kan återgå till en tidigare punkt, däremot kan förståelsen antingen bli djupare (spiralen går nedåt) eller nå nya höjder (spiralen går uppåt). Denna process kan också ses som en pulserande rörelse mellan en inre reflekterande och yttre prövande dialog i utvecklingen av den individuella förståelsehorisonten.

När man tolkar en text, är helhetsbilden man får beroende av den mening man finner i textens enskilda delar. För att motivera tolkningen av texten som helhet, måste man hänvisa till tolkningarna av olika avsnitt i texten, som meningar eller kapitel. Meningen uttolkaren tillskriver dessa mindre element är också beroende av den helhetsbild eller större mening som han/hon ger till texten som helhet. Begreppet hermeneutisk cirkel handlar om dessa samband mellan helhet och delar; tolkningar bygger alltid på andra tolkningar.

Jaja just nu befinner jag mig vid foten av ett nytt berg. Här ska klättras på.