Käre Lennart #4

Käre Lennart!

Jag är lite arg på dig just nu. Det är egentligen inte ditt fel men det känns bättre att fokusera min ilska på någon annan än mig själv eller mina nuvarande lärare.

Jag kämpar oerhört med min motivation just nu. Vi får uppgift på uppgift med motiveringen "det här är bra att kunna. Som blivande lärare måste du kunna det här." Jag får aldrig något svar på frågan "varför just det här?" och "varför just på det här sättet?".

Utan all kurslitteratur som jag fick läsa förra terminen så hade jag förmodligen tyckt att det var mer okej att göra alla uppgifter som ingen riktigt kan motivera varför. Nu tycker jag att det är oerhört jobbigt eftersom det bara känns så tröstlöst och onödigt att ens anstränga sig eftersom hela uppgiften går ut på att jag skriver något som ingen någonsin kommer att läsa förutom min lärare vars enda syfte är att betygssätta det jag skriver. Tidigare har det alltid känts som ett obstinat personlighetsdrag. Jag bara "vill inte" men nu känns det djupare än så. Det är mycket tjat om att det är en övning för framtiden då vi kommer att skriva C-uppsatser men då får man ju fortfarande välja och fler människor kommer att läsa. Så det är i alla fall inte samma sak.

Just nu gör jag mina uppgifter enbart för att jag ska få ett betyg. Inte för att jag tror att jag kommer att lära mig någonting.

Det enda positiva jag kan se med det här är att jag knappast kommer att göra samma sak mot mina framtida elever. Jag kommer att slita för att få fram meningen med att göra vissa saker och anstränga mig ännu mer för att alla uppgifter ska ha en större mening än "det är bra att kunna" eller "alla måste".

---

Ovan är ett av mina opublicerade brev till Lennart.  Jag läser ju igenom mina gamla opublicerade inlägg och hade glömt bort etiketten "Brev till Lennart" och hittade den igen. Jag läser och minns. Kommer ihåg frustrationen över liknande uppgifter och svor  redan då att jag aldrig skulle göra liknande när jag väl jobbade själv. Nu är jag ju där, där jag jobbar själv. Insikten jag har nu är att det inte är så enkelt att motivera för andra trots att det kanske är solklart för mig. Mina skäl behöver ju aldrig vara andras skäl.-

Att förstå hur frustrerande det kan vara är en otroligt värdefull lärdom och det i sig gör ju att all frustration fick ett värde. Men det tyckte jag nog inte då. Det är mycket som är enklare att se när det väl är över eftersom man kan höja blicken.

Så lätt att glömma bort vad alla intryck gör med oss

Just nu när det är inskolningar och uppstart efter semestern så märks det så tydligt vilken pärs det egentligen är att sortera massor med nya intryck.

För egen del så har det oftast handlat om att jag blir trött och behöver sova mycket när det har gällt nya rutiner som involverar nya platser och ansikten. Men jag har nog inte reflekterat över det speciellt mycket innan.

Nu med barnen så är det skillnad. Jag märker det på en gång och jag förstår dem! Det är så mycket som är nytt, nya lokaler, ny personal, nya barnansikten och nya sociala koder och kulturer. Det blir så mycket att det snurrar i huvudet på dem och det gör mig glad att min äldstas första skoldag enbart är 1 1/2 timme lång. Efter det ska vi nog äta glass eller något annat roligt så hennes hjärna får vila lite.
Det kan behövas!

Men hur ser det ut i alla andra människors vardag? Får ni någon paus att vila hjärnan på?

Saker jag funderar över #1

Hallå där alla människor där ute =) Jag vet ju att ni finns där fortfarande trots min tysthet som råder stundtals. Jag ser er allt på statistiken.
Nu söker jag svar på följande: Hur motiverar man alla dessa begåvade individer som tycker att skolan är för lätt?

Ger man dem högsta betyg på en gång för att man "vet" att de kan? Det kan ju knappast vara motiverande?
Ger man dem svårare uppgifter än alla andra som ska sporra dem? Det verkar lite orättvist. Det kanske inte heller är så motiverande i längden?
Hur tacklar man den kassa attityd som så många av dem verkar utveckla efter ett tag?

Ständigt denna tävlan

08:30 Lämning på förskola. Jag hade ett litet samtal med en av pedagogerna. Hon har ett barnbarn som råkar vara i samma ålder som mitt yngsta. Detta barnbarn bor tydligen en bit bort så varje gång hon får besök av barnbarn och barn så utspelar sig ett liknande scenario.
Pedagog: Jahaja nu har jag mitt barnbarn hos mig igen.
Jag: Åhå va trevligt. Du måste vara jätteglad.
Pedagog: Ohja det är så trevligt.
Jag: Kul.
Pedagog: Kryper han runt nu?
Jag: Ja han tillåmed ställer sig upp mot saker.
Pedagog: Det gör mitt barnbarn också.

Tidigare har samma pedagog velat jämföra andra fysiska färdigheter och vill ständigt påpeka att hennes barnbarn är 3 veckor yngre. Det känns tydligt att hon vill tävla. Men jag har inte samma behov så jag låter henne vinna ;) Men samtidigt så funderar jag över varför man ständigt måste tävla. Det är två helt olika individer och deras fysiska framsteg är på inga sätt några mirakel. Jag tror knappast att hon tycker att barnen blir mer värda är bättre för att de kan mer snabbare. Förr eller senare lär de sig ju att gå allihopa.

Men det här tävlandet finns ju överallt och allting och alla ska jämföras mot något annat (som aldrig är likt)

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Sveriges placeringar på diverse olika rankinglistor vad gäller betyg och dylikt i olika ämnen. Måste vi tävla och jämföra? Med andra länder som gör helt olika? Kan vi inte bara rent ut sagt skita i jämförandet och fokusera på görandet? Är det viktigast att lära sig att gå eller att gå först?

Valkval

Nu sitter jag här i mitt varma sovrum och nojjar över framtiden. Antingen så väljer jag att plugga något jag verkligen vill och det med en lärare och föreläsare som är en utav jäkligt få hittills som jag faktiskt både inspirerar och får mig att anstränga mig eller så väljer jag att plugga på distans och få mer tid till mina barn.

Väljer jag kursen med läraren som är en skänk ifrån ovan så får jag på köpet en massa pendlingstimmar och alldeles för långa dagisdagar med mina barn.

Väljer jag att plugga på distans så är jag rädd att jag tappar det sociala men samtidigt känns det smått viktigt med en mjukstart på dagis för min minsta. Alltså inga 07.00 - 17.00 tider. (Tyvärr är det nog även det bästa scenariot) Jag kanske även missar det rent "sociala" som man så ofta gör på distansstudier. Det är svårt att få till bra diskussioner såvida det inte sker via mikrofon och högtalare och då kommer ofta tekniken ivägen istället.

Till saken hör ju även att jag inte är säker på att jag faktiskt får "rätt" lärare. Och även om jag får det så blir det inte hela terminen. Jag skulle ju självklart kunna maila och fråga men det känns på sätt och vis konstigt och dumt.

Ahh svårt svårt svårt. Men egentligen vet jag ju redan nu att jag kommer att välja mina barn. Så jag vet inte ens varför jag hetsar upp mig.

Pengabristens makt är stor

Ibland blir vi lite osams, min man och jag. Speciellt när vi diskuterar elever med särskilda behov. Min man, som har ett förflutet som elev-assistent, menar att det inte går att hjälpa alla. Efter mycket om och men så förstod jag äntligen att han menade att de ekonomiska resurserna saknades för att hjälpa alla.
Tur att det var det som han menade eftersom det annars hade lett till en skilsmässa. En som hade blivit svårförklarad i sociala sammanhang "Amen han hade ju en taskig människosyn..."

Jag kan ju inte göra annat än att hålla med honom. Så länge pengarna som kanske kan betala en specialpedagog eller ett par extra assistenter inte existerar så är det kört. Hur trist det än må vara.

Nu funderar jag över hur bitter jag hade varit om jag hade varit en utav dessa förlorade barn.

=(

Givande samtal

Lite här och där lyckas jag snappa upp samtal om pedagogik och värdegrund(ar - för hur många har egentligen helt identiska tankar om värdegrunden?)

Det är jag så jätteglad över för egentligen så är det ju det som är både viktigt och grundläggande. Interaktion med andra människor = en ganska stor del av läraryrket eller samhället i stort.

Oavsett så är det roligt eftersom det händer överallt - även på det minst tänkbara ställena. Alla jag träffar verkar ha en pedagogisk utbildning. Både formella eller informella (för nog borde väl det räknas som ett slags informell utbildning om man jobbar med barn eller ungdomar? För hur skulle man kunna undgå att lära sig något då?)

Elevdemokrati

En sak som ligger mig varmt om hjärtat är det här med elevdemokrati. Jag minns några få detaljer om elevrådsrepresentanter och möten i skolan men inget ytterligare. På studiebesök i verkligheten så ser det ofta (tyvärr) precis ut på samma sätt som när jag gick i skolan. Eleverna ska få lära sig om demokrati under ytterst begränsade (kontrollerade?) former. Jag förstår naturligtvis att det kanske inte är så lätt att genomföra total demokrati men vad är det då som lärs ut?

Tar man verkligen tillvara på elevernas vilja om man fokuserar enbart på elevråd och liknande? Någonstans så tänker jag mig att dessa råd och grupper blir alldeles för abstrakta och representativa för de flesta. Får man chansen att välja en representant så får man samtidigt chansen att välja bort att själv vara aktiv. Det finns ju aldrig plats för alla elever som är intresserade i ett elevråd.

Då känns det lite som en miss.

Två steg framåt, ett tillbaka

Nu är det lite motigt med studierna. Det kanske är dumt att göra för många saker samtidigt ... samtidigt så känns det lite som att det är vad jag förväntas göra i framtiden.

Jag känner nog ingen lärare (och jag känner ett flertal) som hinner med alla sina arbetsuppgifter på arbetstid. Finns det någon där ute som vet om någon? I så fall vill jag gärna ha tips om hur man gör

Böcker

Litteratur är viktigt. Skitviktigt. Min svägerska har precis hittat en bokserie som hon sträckläser. Jag är avundsjuk men glad eftersom hon hittade den i våra bokhyllor.

Hah och sen finns de dem som säger att böcker är fula och onödiga att ha framme. Vilka idioter...


Vilken lycka det måste vara att få föreslå böcker för individer och se dem läsa OCH uppskatta böcker och samtidigt få betalt för det.


För det är väl en del av arbetsbeskrivningen för en Engelskalärare?

Barn är så logiska

Imorse så ville min 4-åring imponera på mig genom att visa hur många siffror hon kunde och hur långt hon kunde räkna. Hon slutade vid tjugosjutton. För det är klart att för henne så kommer tjugotio efter tjugonio och det är rätt så logiskt när man tänker efter. Vissa språk kör ju liknande saker.

Ta fransmännen med talet 97 till exempel - quatre-vingt-dix-sept Alltså quatre=4 vingt=20 dix=10 och sept=7 . Liknande på svenska skulle alltså bli 4 * 20 + 10 + 7. Jag undrar hur bra de där fransmännen är på huvudräkning egentligen ;)

Det är inte undra på att barn blir förvirrade av allt som är ologiskt. Inte heller undra på att äldre människor som har lärt sig hur det ska vara har svårt att lära om när utvecklingen går framåt.

Läromedelsslavar

Idag har det diskuterats. Jag och grannfrun som råkar vara lärare pratade om allt möjligt och gled in på läromedel och det faktum att vissa lärare följer dessa slaviskt. Grannfrun har en kollega som verkligen känner sig trygg i att låta eleverna göra en sida på matematik lektionen och sen ge efterföljande sida i läxa.

Min första tanke var att hennes kollega förmodligen var riktigt lat men under dagen har jag funderat över det hela. Är det verkligen så enkelt att det är lathet som gör det?

Kan det kanske handla om en viss övertro till böcker? "Någon annan har skrivit det hela och eftersom det är ett utgivet material så måste det vara bra att göra precis såhär." Som en slags mall att följa och gör man det till punkt och pricka så kommer alla elever att lära sig precis som de ska enligt läroplanen.

Jag tror tyvärr inte på mallar. Jag kan med nöd och näppe använda mallar eller schabloner till att stöppla färg i men oftast blir inte ens det okej. Ibland är det fel på själva mallen och ibland är det jag själv som gör att allting blir fel. Samma sak tror jag är applicerbart på individerna. För det är ju just det de är, eleverna. Individer. Ingen helt lik den andra. Eller som det sas i julkalendern 09 "Inte samma lika alla är unika."

Fast det är klart. Om man nu inte har en mall att följa så måste man själv ta ansvar för vad som händer och det i sig kanske är läskigt om man nu inte tror på sin egen förmåga som pedagog. Vad händer egentligen om eller när resultatet inte blir det förväntade?

Feedback #2

Nu har jag fått svar på den feedback jag skickade till min lärare. Han verkade i alla fall uppskatta det men jag vet inte direkt om jag tyckte att han svarade på mina frågor gällandes just undervisningen. Fast det kanske är svårt att svara på bara rätt upp och ner. Förhoppningsvis så tog han inte illa vid sig på något sätt utan snarare hjälp att börja reflektera över sin undervisning om han nu inte redan gör det.

För reflektion är nog bra mycket viktigare än vad man själv tror. Om man bara gör utan att fundera över varför så kan man ju göra hur bra eller dåligt som helst utan att kunna dela med sig till andra eller utan att kunna förbättra. Oavsett så vinner ju andra människor på det och det är väl på sätt och vis något som går ganska bra ihop med lärarrollen ? Just det här att man inte bara gör jobbet för sin egen del. Det känns lite som slöseri med tid om man nu undervisar utan att någon blir undervisad helt enkelt.

Svårt svårt

Just nu sitter jag ensam och studerar/läser kurslitteratur. Mycket kunskap ska in på en liten kurs på 7.5p. Det är synd att den inte är över en längre tid eftersom det inte känns som att någonting hinner diskuteras ordentligt.
Det handlar mest om att läsa.
Svara på frågor
Ha seminarium som är alldeles för korta
Svara på seminariefrågor som är alldeles för enkla
Känner inte folk tillräckligt än för att få till djupare diskussioner kring litteraturen - något jag verkligen saknar men samtidigt så är det gravidtrötthet, småbarn som ska hämtas på dagis och pendlingstider som inte riktigt motiverar att stanna hur länge som helst. Tack och lov att jag och maken kan samåka.


Frustration kort sagt.

Seminariedag

Kan man egentligen sitta på två stolar som lärare?


Igår hade vi ett seminarium, dvs diskussionslektion. Vi har diskuterat, stött och blött, gjort allt tänkbart som man kan göra med kurslitteraturen som vi har hunnit läsa hittills. Alla hade inte läst den. Vissa har inte fått tag i böcker såhär i början av kursen och andra är rent slöa.
Det känns hemskt på sätt och vis eftersom jag hoppas på andras tankar för att föra mina egna framåt. En slags självisk proximal utvecklingszon.
Inte för att man kan tvinga någon till att bidra till diskussionen men ändå. Det är inte de bästa förutsättningarna. Fast å andra sidan kan man ju fundera över om man någonsin har bäst förutsättningar för något egentligen?

Okej nog med mina tankar. Huvudtanken är följande:
Vår lärare tyckte att han kunde vara både diskussionsdeltagare och seminarieledare samtidigt. Det blir för mig helt fel eftersom han valde att sätta sig ensam på en kant vilket gav en viss "kateder" känsla. Sånna saker är viktiga trots att det kan verka oviktigt. Det blir mer fokus på läraren än vad det blir på resten av seminariedeltagarna. Det är synd eftersom en del av min lärares jobb är att bedömma oss under seminariet för att sedan kunna betygssätta. Dessutom gör det honom knappast till en jämlik diskussionsdeltagare. Det hjälpte inte heller med att han delade ut ordet till de individer som räckte upp handen.
Okej att det var första seminariet för just den här gruppen men jag tror att han på sätt och vis skadesköt vårat lärande genom att dels envisas med att dela ut ordet vilket gav en konstlad diskussion och dels komma med inlägg som var lite över våra huvuden. Det hela blev snett på något sätt. Att sitta på två stolar är svårt men kanske inte helt omöjligt. Undrar om man ska försöka ens bara för att man kan eller om det är bättre att nöja sig med en? Jag hade i alla fall föredragit om min lärare hade valt att sitta på en stol.

Läs även andra bloggares åsikter om proximal utvecklingszon, seminarium, kunskapssyn,

Ytan räknas också!

Yta är förbannat viktigt. Så även innehåll. Om inte ytan är presentabel så attraherar den inget vidare intresse. Om ytan inte speglar innehållet är det falsk marknadsföring. Något som är sant inom ett flertal kategorier. (Tyvärr?)

Frågan är hur man gör det tråkiga mer intressant och spännande utan att för den sakens skull förlora lite av allvaret och seriositeten. (Anglicism? någon?)

Två exempel som för mig är så tydliga är Skolvärlden och Lärarnas tidning. Den ena har en yta som är lika intressant som otuggat papper. Oftast öppnar jag den inte ens eftersom läsningen känns tung och svårtuggad och alldeles för allvarlig. Den andra är glad och glossig, jag läser alla artiklar men ingenting känns speciellt viktigt och stannar kvar i minnet länge efteråt.

Ett annat exempel där man har försökt att göra historia mer lätttillgängligt är Bobsters "Sagan om Sverige". Jag kunde inte bestämma mig om det var dumt eller bra med alla små avbrott som skulle göra den första historian om vasaloppet lite roligare.

Samma sak måste ju dessutom gälla alla sorters läromedel. Hur gör man (mina) tråkämnen som Fysik och syslöjd roliga? Eller det som jag själv tycker är roligt - kommer jag kunna göra dem roliga för mina framtida elever som kanske tycker att Engelska och Samhällskunskap är det tråkigaste som finns? Hur gör man det hela roligt utan att förlora de djupare delarna? Det är ju knappast bra om allt krut läggs på ytan.. eller?

Dagisfundering

Min 4:åring har haft falsk krupp i helgen. Det var en upplevelse. Inte speciellt farligt eller otäckt men å andra sidan så visste vi var det var och slapp bli panikslagna.

Vid dagislämningen idag däremot så uppstod det lite funderingar. Den ena personalen B tyckte att jag var konstig som överhuvudtaget frågade min 4:åring om hon ville gå till dagis. Enligt B så borde det inte vara upp till min 4:åring överhuvudtaget. Det har malt hela dagen. Hur tänker hon då? Ska min 4:åring inte alls få vara med och påverka sin situation överhuvudtaget eller trodde hon att jag skulle låta min 4:åring gå till dagis för att hon ville trots att jag trodde att hon inte mådde bra?

Det kommer jag försöka hinna med och fråga B om vid dagislämningen idag. Det ska bli intressant att höra svaret. Förhoppningsvis är det ett missförstånd. För hur ska min 4:åring lära sig att lita på att andra lyssnar på vad hon själv vill och lära sig att lyssna på vad andra vill om det inte är något som hon möter i sin vardag?

Valen måste betyda något!

Jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan kurslitteraturen och mina tidigare auskulteringar och "det här bör du reflektera över när du studerar för att bli lärare-kurser"
Den kurs jag menar handlar om datorspel och riktar sig till lärare. Vi kan lära oss massor av spel och den största frågan för mig just nu handlar om hur jag ska använda mig av det i mitt framtida yrke. Men nog om detta. Det jag mest reflekterar över just nu är att livet och datorspel är rätt lika. En spelare måste få välja att göra beslut som faktiskt spelar roll för att ett spel ska vara roligt. Detsamma gäller ju egentligen för eleven också. Det ska spela roll. Det som inte spelar roll är värdelöst och menlöst. Oavsett om det gäller en uppsats eller ett prov.

Sen en fråga till er lärare - när det kommer till uppgifter, är kvantitet viktigt? Alltså måste man skriva många uppsatser för att det ska finnas ett ordentligt betygsunderlag eller funkar det att jobba en längre tid med en och samma text?

Tanke

Vad ska jag tro när jag hela tiden läser fel på texten Doctrine of Fascism och får det till Doctrine of fashion. Samma händer när jag skriver. Är jag överdrivet negativt inställd till mode eller har mode en större roll i mitt undermedvetna som mitt medvetande inte vill erkänna?c

Ansvar

Hade en diskussion med en av mina kurskamrater igår om ansvar. Det blev lite närmare filosofiskt då hon menade att en människa med barn är mer ansvarig än någon utan. Men kan man verkligen ta mer ansvar än vad man har? Om alla nu ska vara individer och unika så måste väl rimligtvis alla jämföras på sina egna villkor?

Kort sagt - har man inga barn så kan man ju knappast ta ansvar för några men gör det att man är mindre ansvarsfull?

Eller: Har vi inte alla ett delat ansvar på sätt och vis? För killen som sitter i ett hörn och är ledsen eller tjejen som saknar en krona till bussen och riskerar att inte få åka med.

Räcker det med ansvar för den egna inre kretsen eller har människor i ett samhälle delat ansvar för samhället?