I once was blind but now I see.

Förra veckan såg jag det så tydligt. Vad erfarenhet och utbildning gör med en människa. Från människa till pedagog helt enkelt.

Jag skulle hämta ett av mina barn på dagis och fastnar lite med de vuxna. En pedagog och en vikarie. Vikarien som var ung tröttnade på att det var ett så lugnt tempo och ville få igång barnen. Barnen var fullt upptagna med sin lek. Vikarien tog upp det hela med pedagogen och föreslog någon rolig organiserad lek eftersom det "inte hände något".

Pedagogen, som naturligtvis var vis av erfarenhet, svarar att det behövdes inte eftersom barnen redan var fullt upptagna.

För mig blev det så tydligt där och då. Lekens betydelse och vikten av att inte störa den individ som är upptagen med något. Förvisso har jag varit med om det hela tidigare. Då har jag själv fått vara i vikariens skor. Dock inte helt på samma sätt för jag föreslog inga lekar där i klassrummet med alla gymnasieelever. Däremot drog min vfu-handledare mig lugnt åt sidan när jag ivrigt ville "hjälpa" alla elever. Hon visade mig det som jag själv inte hade sett. Just då behövdes jag inte och det var en skön känsla.

Men det är ju sådant som man inte vet från början.

Om att prata för någon annan

Det är egentligen helt otroligt. Efter att ha bytt förskola för ett av mina barn så har jag gått från att ständigt låta henne ha sina egna relationer och tala för sig själv till att vilja hjälpa henne och prata åt henne.

Det slog mig häromdagen när jag lämnade henne på morgonen att jag svarade på pedagogens fråga om hur helgen hade varit. Förmodligen för att jag tyckte att hon dröjde med svaret. - Snacka om att mikrostyra allt. Jag vet ärligt talat inte vad som flög i mig och varför det hände men jag är övertygad om att jag inte hade gjort så på hennes gamla förskola.

Jag funderar över om jag har sådana förväntningar på den nya förskolan att jag själv helt plötsligt ställer mycket högre krav på mina barn. Det är läskigt och tål att fundera på. Jag inser ju att det knappast leder till något bra i det långa loppet. Att få föra sina egna konversationer är ju ganska viktigt.

Skolstart.

Jag lever fortfarande.
Nu är det mycket i mitt liv som dessutom hänger ihop med skola, förskola och lärande.

Det är spännande men ack så stressande.

Bland annat så skolar jag just nu in M som precis har fyllt 4 år på en Montessoriförskola. Skillnaden i hur de arbetar på den nya förskolan mot hur de arbetar på den gamla är enorm.

Jag är glad att jag har något att jämföra med. T som är äldst ska börja i förskoleklass och det är så otroligt läskigt. Jag ser alla möjliga hemska scenarion men försöker trösta mig med att det förmodligen blir bra ändå. Vi har förberett oss med informationsmöten. Leka på skolgården innan den börjar, köpt skolväska och gymnastikgrejer.

Framförallt tror jag att det är nyttigt att uppleva den delen också som blivande lärare. Just det här att sätta sig in i hur det är att vara på föräldrasidan av skolan.

Matematikinlärning - om att lära sig allting på en gång innan man kan det från början?

I detta nu sitter jag som en tok och försöker på kort tid läsa in en massa material om matematikinlärning. Allt detta för en tenta som jag ska göra inom en snar framtid. Det tråkiga är att jag enbart läser för att klara tentan. Jag tvivlar på att jag kommer att komma ihåg det på grund av att jag pluggar det så snabbt som jag gör. MEN jag kommer att komma ihåg det eftersom det rör grundläggande matematikinlärning för barn i samma åldrar som mina egna barn är. Då blev det helt plötsligt jätteintressant.

Nu sitter jag och funderar en massa över vad mina barn får lära sig på sin förskola och hur viktigt det faktiskt är med korrekta termer. De kör med matematikpåsar vet jag men sen då? Förvisso har jag funderat över det här med saker och tings korrekta namn tidigare. På något sätt så känns det som att det spiller över i stil med - "De ska ändå lära sig att hantera ekvationer sen så vi kan ju lika gärna använda oss av det i förskolan så att det blir lättare sen" - fast enligt den logiken så blir det ju svårare först och hur smart är det egentligen?

En sak i taget. Först de lite lättare och sen de lite svårare. Så tänker jag. Just nu

Vad är viktigt att lära sig och vem bestämmer det?

Häromdagen fick jag en intressant tanke att fundera över. Vad är det som är viktigt att lära sig och vem bestämmer det? Eller hur det avgörs snarare.

I alla fall så hämtade jag mina små kottar på förskolan. Där satt en av pedagogerna i full fart och övade sig på att rita en massa former såsom rektanglar och trianglar men även lite fler "avancerade". Såsom en sån här Pentagon som syns nedanför samt en hexagon. Innan jag hade hämtat klart mina barn så frågar pedagogen mig om jag vet vad de heter. Hon hade nämligen ingen aning. Det fick mig verkligen att fundera varför de inte kunde fokusera på lite enklare former och koncentrera sig på vad de heter. Hellre det än att göra det för svårt redan från början.

Det här med kunskapssyn -

På föräldraföreningsmötet för dagis så uppdagades det att de två lärarföräldrarna var lite oroade. De hade båda haft förskoleklasser nyligen och upplevde det som att barnen från just de 2 andra privata närliggande förskolorna hade ju barn som kunde så mycket mer. De var helt klart stressade över det här och verkade båda ångra sitt val av kommunal förskola till sina barn. En annan förälder sa något om att hon inte ville att just hennes barn skulle hamna efter. Då började hela gruppen prata om att det skulle ställas krav hit och dit på exakt vad de hade för sig där på förskolan och speciellt samlingarna.

Det fick mig att fundera en hel del.

Då tänker jag dels på det här med mätbar kunskap. All kunskap går ju faktiskt inte att mäta. Räknas den kunskapen inte alls eller glöms den bara bort?

Dessutom funderar jag ganska mycket om de tror att lärandet följer en specifik bana. Först lär man sig att skriva bokstäverna och sen göra alla geometriska figurer. Det är något jag personligen tvivlar starkt på. Alla är ju olika och tur är väl det =)

För det tredje så hamnar man väl knappast efter i klassen eller i skolan för att man har saker att lära sig. Alla lär ju i olika takt och inte heller samma saker samtidigt. I vissa lägen kan en hel del "kunskapsluckor" fyllas i på samma gång samtidigt som det kanske är någon annan mindre eller större "lucka" för någon annan.


(Någon gång ska jag verkligen ta mig tiden att skriva ner alla sätt jag tycker att det går att se på kunskap. Jag tror att det kan vara roligt)

Lärare är roliga människor

Just nu håller jag på att starta upp en föräldraförening på dagis. Av någon anledning som jag inte alls behöver gissa mig till så är 2 av 9 intresserade just lärare till yrket. Arbetsskada på ett positivt sätt antar jag eftersom de förstår att det är viktigt att engagera sig för sina barns skull.

Men oj så svårt de har att bara vara föräldrar och inte pedagoger samtidigt. Allt ska tittas på ur läroplanssynpunkt. Det pratas mycket om kunskapsmål och lärandet för nästa steg - dvs förskoleklassen. Allt behöver ha ett tydligt pedagogiskt mål och sen vikten av samlingar.

Just det här med vikten av samlingar och att allting måste vara så styrt och pedagogiskt har jag missat. Varför har man egentligen samling på förskolan och varför verkar det vara så mycket viktigare med pedagogstyrd verksamhet än fri lek i just dessa människors ögon? Det senare måste jag fråga om nästa gång vi möts.

Ständigt denna tävlan

08:30 Lämning på förskola. Jag hade ett litet samtal med en av pedagogerna. Hon har ett barnbarn som råkar vara i samma ålder som mitt yngsta. Detta barnbarn bor tydligen en bit bort så varje gång hon får besök av barnbarn och barn så utspelar sig ett liknande scenario.
Pedagog: Jahaja nu har jag mitt barnbarn hos mig igen.
Jag: Åhå va trevligt. Du måste vara jätteglad.
Pedagog: Ohja det är så trevligt.
Jag: Kul.
Pedagog: Kryper han runt nu?
Jag: Ja han tillåmed ställer sig upp mot saker.
Pedagog: Det gör mitt barnbarn också.

Tidigare har samma pedagog velat jämföra andra fysiska färdigheter och vill ständigt påpeka att hennes barnbarn är 3 veckor yngre. Det känns tydligt att hon vill tävla. Men jag har inte samma behov så jag låter henne vinna ;) Men samtidigt så funderar jag över varför man ständigt måste tävla. Det är två helt olika individer och deras fysiska framsteg är på inga sätt några mirakel. Jag tror knappast att hon tycker att barnen blir mer värda är bättre för att de kan mer snabbare. Förr eller senare lär de sig ju att gå allihopa.

Men det här tävlandet finns ju överallt och allting och alla ska jämföras mot något annat (som aldrig är likt)

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Sveriges placeringar på diverse olika rankinglistor vad gäller betyg och dylikt i olika ämnen. Måste vi tävla och jämföra? Med andra länder som gör helt olika? Kan vi inte bara rent ut sagt skita i jämförandet och fokusera på görandet? Är det viktigast att lära sig att gå eller att gå först?

Dagisfundering

Min 4:åring har haft falsk krupp i helgen. Det var en upplevelse. Inte speciellt farligt eller otäckt men å andra sidan så visste vi var det var och slapp bli panikslagna.

Vid dagislämningen idag däremot så uppstod det lite funderingar. Den ena personalen B tyckte att jag var konstig som överhuvudtaget frågade min 4:åring om hon ville gå till dagis. Enligt B så borde det inte vara upp till min 4:åring överhuvudtaget. Det har malt hela dagen. Hur tänker hon då? Ska min 4:åring inte alls få vara med och påverka sin situation överhuvudtaget eller trodde hon att jag skulle låta min 4:åring gå till dagis för att hon ville trots att jag trodde att hon inte mådde bra?

Det kommer jag försöka hinna med och fråga B om vid dagislämningen idag. Det ska bli intressant att höra svaret. Förhoppningsvis är det ett missförstånd. För hur ska min 4:åring lära sig att lita på att andra lyssnar på vad hon själv vill och lära sig att lyssna på vad andra vill om det inte är något som hon möter i sin vardag?

Internet är fantastiskt

Mina barns förskola har sedan ett par månader skickat ut information även med E-post. Jättebra tycker jag eftersom jag är en såndär förälder som ofta glömmer bort att kolla i alla extra små fack och på anslagstavlor.

Jag märker att mina barns pedagoger inte är helt IT-säkra ännu för det händer att de missar att bifoga dokument och liknande. Det stör inte alls utan är bara charmigt att se att även pedagogerna får lära sig nya saker.

Imorse när jag fick det senaste brevet blev jag dessutom extra glad eftersom det var en bild bifogad.

Dubbla roller

Jag tror på det här med dubbla roller. Om inte annat så för min egen utveckling. Jag får liksom se fler än en sida helt gratis. Som när jag läser om dagis och samtidigt har mina barn på ett. Jag får en sån bra överblick över båda rollerna. Hur pedagogerna arbetar på ett rent teoretiskt plan samtidigt som jag får se hur mina barn har det på dagis rent pedagogiskt.

De arbetar med matte och läsning redan på småbarnsavdelningen. Helambitiöst och "stackars barn" tyckte jag innan jag förstod varför. Man behöver inte göra det svårt men bara tack vare att pedagogerna använder vissa begrepp så blir de ju bekanta för barnen. Så enkelt och samtidigt har jag som förälder inte riktigt kommit på det hemma än annat än när jag på morgonen lagom flåshurtigt försöker få barnen att räkna vällingmått med mig. Det vill säga de få gånger då det är jag som gör vällingen.
De vägrar fortfarande och ser lagom sura ut över att deras mamma inte har fattat att det varken är rätt tid eller plats. De vill bara ha sin välling.

Ridå!

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, studera med småbarn

Min treåring lär sig att läsa

I skolan har jag tidigare fått studera grundläggande läs och skrivinlärning. Jag har till och med skrivit en väldigt bra tenta i ämnet. Därför är det extra speciellt att dessutom få uppleva det i verkligheten.

Idag när jag lämnade barnen på dagis förskolan så berättar en av fröknarna pedagogerna att min treåring är mer än väldigt intresserad av bokstäver.
De har en liten läsgrupp för de äldsta barnen(5-6 år) på avdelningen som tillsammans med en pedagog sitter och ljudar bokstäver och tittar mycket på ordbilder. Med dem hänger min treåring. Hon har lyckats att knyta ihop sitt första ord efter att hennes pedagog R har ljudat bokstäverna s-o-l.

I skolan har vi fått lära oss vikten av att uppmuntra barns försök med låtsasskrivande och läsning eftersom en positiv attityd till det hela skapar en bättre grogrund.

Mammahjärtat är mäkta stolt och studenten i mig är fascinerad.

Genus och människosyn

Nu är jag lite besviken på mitt dagis. De (pedagogerna) har så olika förväntningar på mig och min man. Vi hämtar och lämnar lika mycket, vabbar lika mycket. Kanske inte 50/50 men vi har båda scheman som tillåter att vi kan dela på det i största möjliga mån. Vi har även lyxen att kunna göra det tillsammans ibland. Trots detta stöter vi ibland på en förlegad människosyn.

För någon dag sen så hörde jag en pedagog och en fröken som satt och suckade över mäns förmåga att matcha kläder. Pedagogen (som var en kvinna) berättade att hon valde att lägga fram kläder åt sin man för att han inte skulle gör "fel". Föräldern (som också var en kvinna) berättade att hon helt enkelt hade förbjudit pappan att klä på barnen. Hon hade inga problem med att kläa på dem båda eftersom hon var föräldraledig just nu.

Jag undrade i mitt stilla sinne varför just matchade kläder var så viktigt. Så viktigt att man väljer att begränsa pappans relation till barnen (för det är väl en begränsning det handlar om i längden?)

Jag kom hem med malande tankar den dagen och pratade med min man om det hela. Han berättade en massa hemska historier för mig om hur flera av hans jobbarkompisar(ännu flera pedagoger) har berättat samma sak.
Män. Får. Inte. Klä. På. Barnen.

Så viktigt är det tydligen att kläder matchar. Undrar med vilken människosyn barnen kommer att växa upp med. "Stackars Lisa, hon är alltid så omatchad, det är säkert hennes pappa som klär på henne."

Dagis – en ulv i fårakläder?

Det är först när ledigheten börjar lägga sig som man inser hur pass mycket som faktiskt sker på dagis. Mina barn lär sig massor av pedagogerna på förskolan. Saker som man annars kanske tar för givet. Jäkla dagis är både så bra och dåligt på samma gång.
Hur man beter sig vid ett matbord - visst vi äter ihop hemma också men vi har vissa logistikproblem. Dagis har dessutom scaffolding-fördelen. Det vill säga en mäng små stödpersoner som visar hur det hela ska gå till. Det väger tyngre än mossiga mamma och pappa. I alla fall hos mina barn.
Hur man klär på sig -I sig kanske inte världens svåraste uppgift men alla som har en trotsig treåring som kan allting själv förstår ju att man måste ha en ängels tålamod för att klara av att inte hjälpa till när barnet för n:te gången i rad försöker sig på att ta på sig strumpan och skriker av ren frustration.
Hur man beter sig socialt i en grupp - Dagis är det magiska stället där alla barn ber om ursäkt när de har gjort varandra illa. Hemma upprepar 3-åringen "Jag får putta lillasyster" precis innan hon utför dådet.
Att barnen får vistas utomhus i timmar - Alla som någonsin har stått ute i kylan på en lekplats och tittat på lekande barn och förfrysit både fingrar och tår inser att dagispersonal behöver betalda arbetskläder.

Vi hinner dessutom knappt komma in i nya rutiner innan det är dags att påbörja ekorrhjulet igen. Jag önskar numera att jag hade en pedagogisk utbildning redan innan jag skaffade barn. Samt ett magiskt tålamod. Varmare skor och vantar. Då hade jag kanske känt mig mindre otillräcklig och mindre tacksam. Jag är otroligt tacksam över dagis. Tacksam och otillräcklig. ;)

Läs även andra bloggares åsikter om dagis

Läraryrketskomplexitet 1

Disclaimer: Det här inlägget kan innehålla grova generaliseringar som kan uppfattas stötande för vissa individer. Om du är en av dessa - ta ett djupt andetag och fundera på vad som verkligen betyder något här i livet. Om det här är en av de sakerna så förstår jag dig. Generaliseringar brukar oftast vara fel.

En sak som gör läraryrket komplext är att det innebär möten med olika individer. En sak som gör just mötet med individerna så komplext är att de är just individer. Ingen vill idag vara en i mängden. Alla vill vara idolstjärnor eller utviksbrudar eller bara helt enkelt få sitt uppmärksamhetsbehov tillgodosett. Att vara en i mängden är boring och ingen vill vara Svensson. Eftersom det finns så otroligt många sätt att synas på dessutom så verkar det som om sätten att försöka synas på blir allt mer desperata. Tonåringar som visar sig avklädda på nätet. Ungdomsgäng som slår ner andra ungdomsgäng eller varför inte alla som sysslar med självdestruktiva grejer. Det blir ganska mycket att ta hänsyn till som lärare. Fast det får ju inte sluta där. Lärare i skolan kan inte vara de enda som ser individerna i skolan. Deras behov verkar vara mycket större än att några "futtiga" lärare ska lyckas med att tillfredsställa det.

Det jag egentligen menar är att "it takes a village..." och att skolan verkligen är en del av samhället. Ett barn växer inte upp på egen hand. Skolan är inte barnets enda möte med omvärlden. Därför kan inte skolan fixa alla "problem" som dagens ungdomar har. "Problemen" är enbart ett resultat av att något inte fungerar som det ska någonstans i samhället och inte att det är skolan specifikt som har misslyckats.


Läs även andra bloggares åsikter om skolan, den mångtydiga skolan, den svenska skolan, dagis, människosyn, lärdomar, lärare, värdegrund,

Att studera med småbarn

Folk frågar hela tiden hur det är att studera med småbarn och verkar helt amazed av att jag och min man klarar av det.

Det är klart att det går men det är samtidigt inte lätt. Speciellt med tanke på att vi bor inte i samma stad som vi pluggar i. Det är förmodligen det mest osmidiga av allt. Det är inte roligt när dagis ringer och berättar om sjuka barn och man inser när man tittar på klockan att tåget precis har gått. Nu har det inte hänt ofta men man vet ju aldrig. Barn blir ju sjuka hela tiden. Vi har inte heller turen att ha släkt som kan hjälpa till och sitta barnvakt speciellt ofta. Det är väldigt trist.

Vi har även gjort vissa uppoffringar. Vi städar inte alls lika mycket som vi borde och vi är inte heller ute och leker med våra barn så mycket som vi skulle vilja. Att vi har en tvättmaskin i lägenheten underlättar oerhört. Vi pluggar inte heller när barnen är vakna - vilket är skitsvårt eftersom det är lätt att vara seg på kvällarna och inte orka plugga.

Planering är A och O. Matlistor, lunchlådor, vem som hämtar när och så stora försök till rutiner så att dagarna inte diffar alldeles för mycket. Sen hjälper det med ett väldigt förstående dagis som accepterar virrighet och som jobbar tillsammans med oss för våra barns bästa.
Läs även andra bloggares åsikter om dagis, studera med småbarn

Lucia

Efter att ha upplevt mina barns första luciafirande på dagis där båda har deltagit aktivt så har jag följande reflektioner.

Det är mer till för de vuxna än för barnen. Vissa saker görs av för mycket av traditionshävd än för att det är dden bästa lösningen. Undrar hur många fler sådana saker som finns i resten av skolvärlden. "Jamen såhär har vi alltid gjort, det är ju tradition och går ej att ändra på."

Hela dagiset släcktes ner och mysbelysning aktiverades.
Massor av vuxna människor.
Blixtrande kameror.
Pressen att uppträda.
Konstiga dräkter.
Allt fokus på barnen.

Jag är inte så förvånad att det var flera barn som reagerade på den konstlade situationen och helt sonika vägrade att sjunga. Den är ju långt ifrån naturlig. Att helt plötsligt dessutom få allas uppmärksamhet riktad mot sig är nog inte lätt det heller. Tack och lov var det inga barn som tvingades stanna kvar och sjunga när de "bröt" ihop.
Man kan nog göra mycket annorlunda. Men ärligt talat - är traditioner verkligen mål nog att stressa barnen så mycket?

Jag tvivlar på det. Vi behöver nya traditioner pronto!

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, lucia, traditioner

Föräldramöte

Jag har varit på ett föräldramöte på mina barns dagis. De ville informera lite om verksamheten och ge föräldrarna en chans att träffa varandra.
Jag är glad eftersom jag dels fick chansen att faktiskt förstå hur mycket de gör och hur viktigt det är och dels även sa det till dem.

De lägger ju trots allt grunden för mina barns fortsatta lärande och det är viktiga saker. Det är som att bygga ett litet kunskapshus mina vänner och utan en bra grund så står huset inte stadigt.

De är värda mycket mer pengar än vad de får idag. De lägger ju dessutom grunden för de människor som ingår i det samhälle som du och jag ingår i. Tyvärr tror jag inte att man kan höja statusen på yrket genom att få folk att kalla fröknarna för pedagoger och dagis för förskola.
Money talks mina vänner. Vi lever (tyvärr) i sen sån värld men det är även upp till oss alla att förändra det.
Själv har jag inte förstått hur viktigt det är med bra pedagoger/fröknar och hur viktigt dagis är. Det gör jag nu, en bra bit in på den första terminen på lärarprogrammet. Tänk att det ska ta en tur till högskolan för vissa. Men om det nu tar en tur till högskolan för mig, vad kan det då ta för andra?

Läs även andra bloggares åsikter om dagis, den svenska skolan, lärare,