Dagis – en ulv i fårakläder?

Det är först när ledigheten börjar lägga sig som man inser hur pass mycket som faktiskt sker på dagis. Mina barn lär sig massor av pedagogerna på förskolan. Saker som man annars kanske tar för givet. Jäkla dagis är både så bra och dåligt på samma gång.
Hur man beter sig vid ett matbord - visst vi äter ihop hemma också men vi har vissa logistikproblem. Dagis har dessutom scaffolding-fördelen. Det vill säga en mäng små stödpersoner som visar hur det hela ska gå till. Det väger tyngre än mossiga mamma och pappa. I alla fall hos mina barn.
Hur man klär på sig -I sig kanske inte världens svåraste uppgift men alla som har en trotsig treåring som kan allting själv förstår ju att man måste ha en ängels tålamod för att klara av att inte hjälpa till när barnet för n:te gången i rad försöker sig på att ta på sig strumpan och skriker av ren frustration.
Hur man beter sig socialt i en grupp - Dagis är det magiska stället där alla barn ber om ursäkt när de har gjort varandra illa. Hemma upprepar 3-åringen "Jag får putta lillasyster" precis innan hon utför dådet.
Att barnen får vistas utomhus i timmar - Alla som någonsin har stått ute i kylan på en lekplats och tittat på lekande barn och förfrysit både fingrar och tår inser att dagispersonal behöver betalda arbetskläder.

Vi hinner dessutom knappt komma in i nya rutiner innan det är dags att påbörja ekorrhjulet igen. Jag önskar numera att jag hade en pedagogisk utbildning redan innan jag skaffade barn. Samt ett magiskt tålamod. Varmare skor och vantar. Då hade jag kanske känt mig mindre otillräcklig och mindre tacksam. Jag är otroligt tacksam över dagis. Tacksam och otillräcklig. ;)

Läs även andra bloggares åsikter om dagis