Läromedelsslavar

Idag har det diskuterats. Jag och grannfrun som råkar vara lärare pratade om allt möjligt och gled in på läromedel och det faktum att vissa lärare följer dessa slaviskt. Grannfrun har en kollega som verkligen känner sig trygg i att låta eleverna göra en sida på matematik lektionen och sen ge efterföljande sida i läxa.

Min första tanke var att hennes kollega förmodligen var riktigt lat men under dagen har jag funderat över det hela. Är det verkligen så enkelt att det är lathet som gör det?

Kan det kanske handla om en viss övertro till böcker? "Någon annan har skrivit det hela och eftersom det är ett utgivet material så måste det vara bra att göra precis såhär." Som en slags mall att följa och gör man det till punkt och pricka så kommer alla elever att lära sig precis som de ska enligt läroplanen.

Jag tror tyvärr inte på mallar. Jag kan med nöd och näppe använda mallar eller schabloner till att stöppla färg i men oftast blir inte ens det okej. Ibland är det fel på själva mallen och ibland är det jag själv som gör att allting blir fel. Samma sak tror jag är applicerbart på individerna. För det är ju just det de är, eleverna. Individer. Ingen helt lik den andra. Eller som det sas i julkalendern 09 "Inte samma lika alla är unika."

Fast det är klart. Om man nu inte har en mall att följa så måste man själv ta ansvar för vad som händer och det i sig kanske är läskigt om man nu inte tror på sin egen förmåga som pedagog. Vad händer egentligen om eller när resultatet inte blir det förväntade?

Vissa saker är så känsliga

Har tillbringat ett par dagar och lekstunder ihop med en granne som vi kan kalla S. Vi har tillsammans funderat över fenomenet att ryta säga till andras barn. Det är alltid känsligt verkar det som, det här med vad man får eller inte får säga till någon annans barn eftersom allas gränser är så olika.

Just nu funderar jag på om det är mer okej när det kommer ifrån en anställd pedagog än från en granne eller vän eller bara en främling på lekplatsen som ber ditt/mitt barn att inte kasta sand på ett annat barn.

Å ena sidan så är pedagogerna betalda och utbildade men varför skulle det vara mer okej och mindre tabu om exakt samma ord kommer från exempelvis en granne?

Både jag och S var rörande överens om att man nästan måste få säga åt andras barn när det gäller saker som är farliga både för sig själva och för andra men gränsen där kan ju vara väldigt rörlig. Alla uppfattar inte fara på samma sätt.

Jag undrar om det hela har att göra med att samhället är så uppdelat i mitt och ditt. Ert och vårt. Kan det ha något att göra med att det finns ungdomsgäng som driver runt och bara förstör? Brist på grannar som har sagt till eller snarare den allmänna oviljan att säga till eftersom man inte vill trampa på någons fötter?

Hur ska detta gå för mig när jag är utbildad? Kommer jag att a) säga till alla oavsett om jag jobbar eller inte och bli helt förnärmad när folk ber mig dra åt helvete för att jag lägger mig överhuvudtaget eller b) tycka att jag inte jobbar när jag inte är "i tjänst" ?

Borde människor i stort bry sig mer om varandra och lägga sig i mer i varandras liv och barns uppfostran?

Värdering

En av mina grannar som råkar vara både lärare och vän kallade mig för samordnaren härom dagen. Allt detta eftersom jag helt plötsligt fick ett ryck och föreslog för alla mammor som brukar hänga på samma lekplats att vi kanske kunde göra en gemensam utflykt. Det blir inte egentligen enklare så förutom att man kan hjälpas åt att hålla koll på varandras barn och det kan ju vara ganska trevligt.

Annars är det egentligen bara rätt mycket meck med att bestämma tider å packa fika som räcker till massor med barn osv.

Samtidigt har jag verkligen tagit till mig det som har stått i kurslitteraturen: att man måste föregå som gott exempel och jag kan ju knappast förvänta mig att mina barn lär sig att inkludera människor om jag själv exkluderar någon.

Oavsett vad resultatet blir så var det en trevlig utflykt som blev väldigt lyckad. Alla barn var nog lika slut som sina föräldrar och förhoppningsvis så kommer de leka bra och kanske även bättre när de ser sina föräldrar komma överens med andra.