Tjatigt och grötigt

Med risk för att bli tjatig så måste jag återigen ta upp något som jag har funderat över tidigare:

Det här med att bli betygssatt. Ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att det kräver mitt tänkande och reflekterande. Av rädsla för att göra fel så vill jag hellre göra allt för att tänka "rätt". Felet är naturligtvis inte mitt. Det är ett inlärt beteende. Lärare som kanske tidigare har bett mig att vara kritisk och som sedan har gett mig negativ respons när jag har gjort precis det men kanske inte har åstadkommit ett önskvärt resultat.

Fast det är klart att det samtidigt fodrar att jag kan skilja på negativ respons och respons som kanske helt enkelt inte håller med mig.

Jag funderar själv på hur jag kommer att agera i framtiden om någon av mina elever på min uppmaning ska granska något kritiskt och på egen hand kommer fram till något mindre önskvärt. Kommer jag då att reagera med att slå ut med hela handen i min iver att rätta till det jag själv upplever som fel eller kommer jag med mjuka uppmaningar försöka vägleda till det som låter mer rätt. Eller kommer jag acceptera att det jag själv uppfattar som rätt inte behöver vara samma i mina framtida elevers ögon?

Nu kommer tankarna inte helt osökt in på demokrati och sverigedemokraterna. Inte helt konstigt kan jag tycka eftersom jag trots allt är en blivande samhällskunskapslärare. Det är inte helt PK med att sympatisera med SD (vilket jag inte heller gör) men samtidigt så borde det inte heller vara PK att bara lägga locket på och kalla dem för alltigenom onda (vilket jag inte heller gör).

Men vad gör man sen om man efter bästa förmåga har förmedlat en demokratisk värdegrund och sen ändå står där med en klass som är främlingsfientlig?

Dessutom blir det ett bonusproblem om eleverna nu lever ett demokratiskt dubbelliv, mönsterelever som pratar sig varma för demokratin för att sedan leva rövare när skolan är över och roa sig med blodiga upplopp och demonstrationer.

Har man med det att göra som lärare, vad eleverna pysslar med på fritiden? Nej inte egentligen vill jag tycka - precis lika lite som eleverna inte har med med lärarens fritid att göra. Samtidigt så är det ändå problematiskt. För en (fiktiv)lärare som pratar om allas människor lika värde och som sen står och delar ut röstsedlar för Sverigedemokraterna naggar på något sätt bilden av just den läraren i kanten. Precis som en elev som kan allt om varför demokrati är positivt inte riktigt känns trovärdig om samma person senare kastar gatstenar på skyltfönster och beter sig på ett odemokratiskt sätt (som att exempelvis vara rasist)

På något sätt så tänker jag mig att betygen kommer ivägen för verkligheten. I stil med att vi uppmuntrar till kritiskt tänkande men bara om den utförs på "rätt sätt". "Fel" sorts kritiskt tänkande tycks mig mest besvaras med olika sorters straff i form av sänkta betyg eller verbala påhopp.

Nu handlar det hela egentligen om flera saker som du som läsare kanske har märkt. Dels min egen oförmåga att släppa taget och bara vara kritisk när jag får det som uppgift - jag tänker alltid på eventuella betyg och vill göra rätt. (Tänka kritiskt göra jag gärna när jag är säker på att jag har fått det där betyget)

Men även lite mer filosofiskt. - Vart går gränserna och vilka är dem? Är det mer rätt med elever som på papper gör "rätt" och i verkligheten "fel" och vem är det som ska besluta om det?

Men framförallt om betyg.

Att knyta näven i fickan

Ibland ångrar jag alla "Att bli lärare" föreläsningar. Just för att de har fått mig att fundera och reflektera alldeles för mycket över mina studier.

Just nu knyter jag näven i fickan och är arg och frustrerad över kursen jag läser. Arg för att läraren hela tiden ger olika anvisningar om hur uppgifter ska lösas och frustrerad eftersom de hela tiden verkar gå ut på att skriva korrekta referenser. Jag börjar smått misstänka att de uppgifter jag sliter som en hund med för att dels sätta mig in i och sen dels få ner i uppgiftsformatet.

Jag känner inte att jag får ut något vettigt av det hela annat än frustration (som kan vara vettigt) och väldigt många tankar om att jag aldrig någonsin ska göra såhär mot mina framtida elever.
Samtidigt så lider jag alla helvetets kval av att bedöva mig själv med att göra något så repetativt. Okej. Referenser är viktiga. Jag förstod det första gången.

Men jag säger ingenting till läraren av rädsla för att vara den obstinata eleven och därmed ådra mig all negativ uppmärksamhet. För det har jag också erfarenhet av.

Vad är viktigt att lära sig och vem bestämmer det?

Häromdagen fick jag en intressant tanke att fundera över. Vad är det som är viktigt att lära sig och vem bestämmer det? Eller hur det avgörs snarare.

I alla fall så hämtade jag mina små kottar på förskolan. Där satt en av pedagogerna i full fart och övade sig på att rita en massa former såsom rektanglar och trianglar men även lite fler "avancerade". Såsom en sån här Pentagon som syns nedanför samt en hexagon. Innan jag hade hämtat klart mina barn så frågar pedagogen mig om jag vet vad de heter. Hon hade nämligen ingen aning. Det fick mig verkligen att fundera varför de inte kunde fokusera på lite enklare former och koncentrera sig på vad de heter. Hellre det än att göra det för svårt redan från början.

Saknad

Jag saknar att studera men uppskattar att få en paus och samla tankarna. Jag behöver mer tid för reflektion men hur schemalägger man sånt egentligen? Skulle dagis acceptera att jag hämtar barnen senare än vanligt eftersom "jag har en sån jäkla bra reflektion på gång just nu." ?

Det är klart att man kan reflektera när man gör annat också. Oftast gör jag det när jag samtidigt lagar mat men hur enkelt är det att få ner det på papper just då för att bevisa att det har hänt? Ofta är det ju så med lärarstudierna. Man ska reflektera över saker i uppsatser. "Först tänkte jag såhär men sen så kom jag på andra tankar..."

Jag har svårt för att skriva på det sättet eller att ens tänka på det sättet. Det tar emot helt enkelt. Jag är ju samtidigt som jag tänker och reflekterandet sker automatiskt hela tiden. Då är det bra svårt att först stänga av automatiken för att sen få ner det på papper.

Hur jag än gör så blir det alldeles förenklat. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till olika saker jag har sett i "verkligheten" vad gäller prov och allt annat som rör individernas försök till att visa att de besitter en viss kunskap. Andra grejer kommer helt enkelt ivägen för visandet och allting är för förenklat.

En fundering

Jag har funderat en hel del på det här med arbetsskador som man kan få som lärare.
Att pedagoger som jobbar med mindre barn ofta får hörselskador verkar ju vara mer regel än undantag och tyvärr har nog varenda "fröken" på mina barns förskola nedsatt hörsel med minst 15%.

Men jag funderar mer över andra sorters arbetsskador. Som det här med att bli totalt insnöad på gamla tankegångar. Gammal kunskap ändras inte och det är svårt att lära gamla hundar att sitta (eller lärare att tänka om).


Det är klart att det blir enklare för läraren om man slipper omarbeta allting man har "lärt" sig genom åren men saker och ting förändras ju ständigt. Med andra ord så riskerar man snarare att bli en slags cementerande kraft i samhället om man nu drabbas av den här arbetsskadan snarare än att föra samhället framåt.

Men hur undviker man det? Vissa saker förändras ju inte speciellt ofta - staters gränser ligger ju oftast där de ligger men det finns ju så mycket andra saker. Där är ju dagens elever en ganska stor resurs om man nu "vågar" lyssna på dem. De är inte lika förstörda rent tankemässigt och har ju inte alls samma hjulspår som de inte kommer undan

En rubriks kub

Lite så ser jag just nu på min lärarutbildning. Det liknar en rubriks kub fast med en massa olika småproblem som är ihopkopplade med varandra.

Jag funderar över en massa saker såsom - hur får man sina elever engagerade i sitt eget lärande? Den bästa motivationen hänger ju ihop med ett engagemang och ett sätt att bli engagerad är att få chansen att vara med och påverka. Men för att verkligen vara med och påverka så måste man bry sig och det gör man ju inte om man inte är motiverad.

Cirkelresonemang som gör mig mest frustrerad. Då snurrar jag lite på kuben och tittar på något annat. Prov och betygssättning. De flesta barn och ungdomar jag kommer i kontakt med har en hangup på att man blir betygssatt efter vad man presterar på ett skriftligt prov efter vissa normer och regler. - Det känns lite som att en hel generation (minst) är förlorad och har ett trist förhållningssätt till lärande och kunskap. Å andra sidan kan man inte undgå att se varför när man funderar över hur läroplaner ställer sig till betyg och uppvisad kunskap.
Andelen rätt svar på ett skriftligt prov är mätbart på det enklaste sätt och går inte att argumentera om oftast.

Tyvärr =/

Att lära sig hitta ...

Är en del av kunskapen.

Idag har jag förmodligen lyckats med att idiotförklara mig själv i den nuvarande föreläsarens ögon. (om jag nu inte redan har gjort det dvs) efter idogt sökande av en specifik artikel i tidskriftsdatabasen på min högskolas hemsida så gav jag upp efter en timme.
Jag som annars alltid hittar allt!

Jag gav upp och mailade till min lärare i hopp om att han skulle ha någon smart kommentar om hur jag borde gå tillväga.

Svaret jag fick var föga upplyftande men jag antar att jag får skylla mig själv när jag i ett uppenbarligen misslyckat försök till att kommunicera mer eller mindre påstår att jag använde google för att hitta - Behöver jag tillägga att det måste ha varit en lång dag och att jag var väldigt trött?

Valen måste betyda något!

Jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan kurslitteraturen och mina tidigare auskulteringar och "det här bör du reflektera över när du studerar för att bli lärare-kurser"
Den kurs jag menar handlar om datorspel och riktar sig till lärare. Vi kan lära oss massor av spel och den största frågan för mig just nu handlar om hur jag ska använda mig av det i mitt framtida yrke. Men nog om detta. Det jag mest reflekterar över just nu är att livet och datorspel är rätt lika. En spelare måste få välja att göra beslut som faktiskt spelar roll för att ett spel ska vara roligt. Detsamma gäller ju egentligen för eleven också. Det ska spela roll. Det som inte spelar roll är värdelöst och menlöst. Oavsett om det gäller en uppsats eller ett prov.

Sen en fråga till er lärare - när det kommer till uppgifter, är kvantitet viktigt? Alltså måste man skriva många uppsatser för att det ska finnas ett ordentligt betygsunderlag eller funkar det att jobba en längre tid med en och samma text?

Jag lär mig med spel

Jag gillar mina sommarkurser - speciellt den som jag läser som inte har något alls att göra med min framtida roll som lärare. Trodde jag i alla fall. Det visade sig att jag hade helt fel och att kursen är designad med lärare (bland andra) i åtanke. Spel är förmodligen lika viktigt som den fria leken. Att den fria leken är viktig är det en mängd förskolelärare som berättar för mig men när jag frågar varför verkar de aldrig veta. Jag misstänker att barn tillskansar sig en rad olika färdigheter tillsammans med sina jämlikar när de leker.

Lek är något som de flesta däggdjur håller på med och ofta för att lära sig nya eller att öva på befintliga färdigheter. Skillnaden mellan lek och spel är på sätt och vis hårfin men jag funderar mest på hur jag ska få in det i min lärarroll. Många är rösterna som oroar sig högljutt över tv och datorspel men jag börjar bli mer och mer övertygad om att de fyller en funktion som blir allt viktigare. Logiskt tänkande, lateralt tänkande och hand och öga kordination. Nu tror jag knappast att den fria leken någonsin kommer att försvinna och jag tror inte heller att det någonsin är dumt att vara utomhus men jag är inte heller övertygad om att spel skulle vara av ondo. Det har jag i och för sig aldrig heller varit.

Det här med PZD - Den proximala utveckling zonen

Det enda som egentligen är negativt med distanskurser är att kontakten med medstudenterna är inte lika lätt att uppnå och då blir det inte heller några direkta diskussioner. Kort sagt så lär vi oss inte av varandra utan blir helt beroende av lärarens inlästa föreläsningar. Enligt Wikipedia så räcker det med att det finns någon stödstruktur för att man ska ta sig längre än vad man kan göra på egen hand men det måste ju rimligtvis i så fall vara något som är interaktivt eftersom de inlästa föreläsningarna är lika statiska som en bok.

Det är synd eftersom jag i en av mina kurser, Nazism och Fascism, nu har kört fast lite och ingen i min direkta närhet är inläst eller påläst på samma saker och kan på det sättet diskutera uppgiften med mig.

Å vad jag lider i värmen ;)

Om att äga sitt lärande

Ju högre upp jag kommer rent utbildningsmässigt så märker jag mer och mer om att folk runtomkring mig, både lärare och elever pratar om att man ska äga sitt lärande. Nu vet jag inte riktigt om jag kanske har missuppfattat det hela men jag funderar alltid på det när jag hör det.

Om eleven ifråga ska äga sitt lärande - hur kan man då bedömma det? Tar inte själva betyget bort det här med ägandet? Eleven i fråga ska väl förhoppningsvis läsa sig saker för sin egen skull och är det då lämpligt att betygssätta resultatet? Hur kan man äga sitt lärande om man förväntas att lära sig speciella saker? Tänk om eleven rent tankemässigt kommer på helt nya tankar som läroplanen inte säger något om?

Jag förstår att lärare väljer att ge prov där man enkelt kan mäta antalet rätta svar. Men är det verkligen kunskap?

Jag blir lite rädd och skeptisk numera när mina lärare pratar om att jag ska äga mitt eget lärande eftersom de samtidigt är mina examinatorer. Just nu läser jag 30poäng språk och då pratas det mycket om att vi ska äga både vårt lärande och vårt skrivande. Men bara efter en viss mall. Skriver vi utanför de strikta ramar som anges så räknas det helt enkelt som fel.


Vad har jag lärt mig på det? Äger jag verkligen det jag lär mig? Är det kunskap att kunna foga sig i mallen och är det isåfall kunskap jag behöver ha för mina blivande elever?

Kom ihåg!

Det är inte mig det handlar om utan dem! Alltid dem och aldrig mig. Förutom kanske den härliga känslan man får av .. ja vad gör en lärare egentligen?

Lär ut? Nja om kunskap är en sak man kan ge bort?
Lär in? Nja kanske om eleverna går att träna lite ungefär som en hund?
Föreläser? Mja kanske - om man tror att eleverna lyssnar.
Betygsätter och bedömmer? Hmmja det beror nog lite på hur man ser på sitt yrke?

Hålla handen? Det beror kanske på hur gamla eleverna är eller vad de behöver just då?
Lyssna massor? Ställa frågor? Vem är det som är läraren här egentligen?

Mattehjälp

Jag brukar få hjälpa min mans lillasyster med bland annat matematiken ibland.
Hon går just nu i andra ring på gymnasiet och de läser fortfarande A-matten på hennes program. Det är inte direkt svåra saker OM man har en okej förförståelse.
Det är jag inte helt säker på att hon har.

Inte heller tror jag att hon har någon tur med sin mattelärare.
Ofta klagar hon på att hon inte förstår det han säger och att han aldrig förklarar varför saker blir som de blir. Framförallt så brukar hon säga att hon själv är dum. Det gör mig ledsen.

Mest för att jag vet att matten är viktig. För att jag inte vill att hon ska tycka att hon själv är korkad. För att det sabbar hennes framtid. För att hon aldrig kommer att släppa ner garden och verkligen förstå matte på riktigt eftersom hon redan har satt etiketter på matten(svår) och sig själv(korkad.

Samtidigt så består det mesta av mekanisk läsning i hennes fall. Med konstiga exempel som hon inte kan relatera till. Jag undrar hur skaparna av matteböckerna tänker när uppgifterna går ut på att räkna ut enskilda spikars vikt och pris eller hur stor gräsmatta någon ska klippa.

Det är så trist eftersom man skulle kunna göra så mycket mer med matematiken. Jag undrar hur alla andra matematiklärare gör - mekanisk räkning för att nöta in eller mer problemlösning för en ökad förståelse?

Världen går inte under för 31 sekunder

Igår hade vi en spännande föreläsning. Tag en nypa vygotskij och lite teorier om lärande och kunskap och släng ner i en mixer. Ut kommer en massa spännande begrepp som kontextuellt lärande och situerat lärande. De spännande termerna chefen, handledaren och coachen dök också upp.

Idag hade vi ett mindre spännande examinerande kursmoment: Att prata 5 minuter inför en kamera och några klasskamrater. Vi hade fått gott om tid på oss att skriva manus och öva öva öva. Tanken var att vi skulle få se oss själva och då ge varandra respons på kroppsspråk och liknande. De enda krav vi hade att gå efter var att det inte fick skilja mer än 30 sekunder rent tidsmässigt från de angivna 5 minutrarna och att ämnet skulle beröra skolan på något sätt.

Världens bullshituppgift. Läraren (som i det här fallet var för lite coach och för mycket handledare) var inte tillräckligt tydlig från början. Vissa hade uppfattat uppgiften som ett monologiskt anförande och andra som ett dialogiskt framförande.

Själv blev jag sjukt omotiverad eftersom jag tyckte att hela grejen var konstlad. Situationen blev absurd och förbereder oss på framtiden mycket lite.
Det är två helt olika saker att stå framför en klass med elever och sina "jämnåriga" studentkamrater. Det är sällan i skolvärlden som man måste hålla tal på ett sådant formellt sätt med sådana specifika krav som 5 minuter +/- 30 sekunder.

Det fanns förvisso vissa pluspoänger med uppgiften: Det är inte speciellt troligt att jag kommer att tvinga mina framtida elever att hålla muntliga föredrag under lika bestämda absurda former. Jag har även vidgat mina vyer tack vare mina klasskamraters ämnen. Det känns inte värdelöst.

Jag ser fram emot att få göra en utvärdering av den här kursen.

Kunskapssynen

I torsdags så hade vi en sån där heldag.
En temadag med tema kunskap.
Mest för att diskutera och problematisera vad kunskap är.
3 Klasser skulle delta.
40 stycken människor saknades.
40!
Det var nästan hälften.

Säger det något om hur trivialt en hel del individer tyckte att det var att ens diskutera kunskap?
Tyvärr tror jag att de som valde att göra annat hade fått ut en hel del av det.
Det brukar ju vara så att när man är som mest inställd på något så har man som mest att lära.
Jag kan villigt erkänna själv att min egen syn på kunskap var ganska linjär och vertikal i början av utbildningen. "Läraren var den stora frälsaren i klassrummet som skulle dela ut kunskap till oss hungriga studenter. (Sen skulle ju även vi lärarstudenter bli liknande frälsare och dela ut ny/samma kunskap till andra hungriga individer)"

Nu har jag lärt mig att det finns flera sätt att se på just kunskap.
Kunskap kan vara så mycket mer än bara fakta. Det är inte något som någon äger såvida vi inte äger det tillsammans. Kunskap är inte någon annans att ge bort till den som anses värdig. Den som vill ha kunskap (eller egentligen mera kunskap) har all chans i världen att hitta eller att komma över kunskap själv. Alla människor besitter kunskap.

Det är ju bara det att i ett formellt lärande så kan det gå så mycket snabbare. Snabbt kan vara bra eftersom vi trots allt har en ganska begränsad livslängd. Men samtidigt så får man ju inte glömma bort att alla kan och oftast vill.