Hur tar vi hand om varandra egentligen?

Hallå där!
Det är en sak som jag har funderat över. Hur tar vi egentligen hand om varandra? På min nuvarande arbetsplats har jag upptäckt att det finns folk som klagar på kollegor för att de tycker att de inte gör sitt jobb. Det leder till att många gärna pratar om allt de gör och ingen pratar om vad de inte hinner med av rädsla för att alla andra ska börja prata om dem.

Problemet är ju att man aldrig har full inblick i vad andra gör eller måste hinna med. Det som ser fullt rimligt ut i mina ögon kanske är helt orimligt för någon annan att utföra i arbetsväg och det hela leder till att det blir ett synsätt där man inte tror gott om sina kollegor och inte heller tror att de faktiskt gör sitt bästa efter förutsättningarna de har.

Jag tror inte att man gör det av ren illvilja utan att det snarare bottnar i en frustration över att man själv inte räcker till. Men det är så skadligt! I värsta fall driver man bort kollegor som faktiskt gör sitt bästa och det har vi ju inte råd med i ett skolsverige där vi inte har tillräckligt med lärare.

Det är ju inte heller en sund plats att jobba på och utvecklas i sin profession och inte heller är det något som vi vill att eleverna ska ta med sig.

Imorgon hoppas jag att jag har dessa tankar med mig och börjar säga ifrån! 

Ny termin,

NU ser jag ljuset i tunneln. Jag har 3 terminer kvar inkluderat den nuvarande.
Just nu läser jag artikeln "Ett månghövdat vidunder" från Pedagogiska Magasinet som är skriven av Kjell Granström som är professor i pedagogik vid linköpings universitet.
Artikeln handlar om olika förklaringsmodeller till varför mobbning uppstår och vilka åtgärder som blir till följd av den förklaringsmodell man anammar.

När jag läser artikeln så funderar jag väldigt mycket på om människor pedagoger faktiskt enbart har ett synsätt när det kommer till mobbning men kommer snabbt fram till att det kan ju faktiskt vara så att någon tänker sig att en förklaringsmodell kan förklara allt.

Det får mig att ogilla förklaringsmodeller just för att de på grund av sin förenklande natur samtidigt kan försvåra så mycket. Man riskerar att göra något dumt på grund av något smart helt enkelt och det är ju så onödigt.

Dröm om Björklund

Inatt så hade jag ytterligare en spännande dröm. Bland annat drömde jag att jag skrev ett brev till Jan Björklund. Det var inget argt brev utan snarare ett brev som förklarade min syn hur skolan borde vara och varför. Jag tror till och med att jag var väldigt personlig i min inledning. Det var något i stil med "Käre Jan eller får jag kalla dig Janne?"

I ärlighetens namn - bara för att någon har idéer som inte verkar så genomtänka - får eller bör man verkligen skriva en massa elakheter? Hur stor är chansen att den personen lyssnar på ens tankar och åsikter och inte går i någon slags mental försvarsställning?
Janne är väl också människa? Trots att han är en offentlig person. Det är nog svårt både för honom och för alla oss andra att skilja de två delarna åt. Frågan är om de två delarna faktiskt borde vara så åtskiljda egentligen? Det kanske är riktigt dumt att tänka på dem som två delar istället för en.

Någon gång, förhoppningsvis snart, så ska jag skriva ett brev till Janne. Ett riktigt brev där jag förklarar min syn på hur skolan borde vara. Det är en skrivuppgift på riktigt. En som har både en genomtänkt mottagare och ett genomtänkt budskap. Då blir inte heller själva tanken på struktur så främmande och dum. Jag undrar om han kommer att svara ;)

Läs även andra bloggares åsikter om den svenska skolan, mobbning, människosyn, Jan Björklund

Tankar om mobbning

Sitter och läser i texten "Skolan - en arena för mobbning" från Skolverket. Funderar återigen på varför det ska vara så svårt. Barn är inte onda från början. Barn gör som vuxna runtomkring gör.
Alltså måste man gå till källan för beteendet.
Sen funderar jag över mig själv - hur ofta beter jag mig dåligt mot andra människor? Vad kommer jag att lära mina egna barn och vad vill jag att de ska lära sig?

Som lärare kan man tjata sig blå i ansiktet om alla människors lika värde men det spelar ingen roll om man i slutändan inte kan sitta och äta sin medhavda lunchlåda tillsammans med städaren och vaktmästaren. Den konstiga grupperingsviljan vi människor har är så otroligt destruktiv om vi alla ska leva så tätt ihop. Man kan inte bara prata om jämlikhet och demokratiska värderingar. Man måste verkligen visa hur det ska fungera också. Där tror jag att jag personligen kommer få kämpa med och mot mina egna invanda mönster. Kommer jag att ge killar mer uppmärksamhet än flickor? Kommer tysta personer få mindre uppmärksamhet än de som pratar mycket? Vilka omedvetna värderingar kommer jag att göra och hur kommer det att påverka mina barn och även mina framtida elever?

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, skolan, värdegrund