Planering planering

Så nu sitter jag här och lektionsplanerar. Jag har lektion.se och Flod.nu upp till armbågarna. Och youtube. Jag bara älskar användargenererat innehåll.

Däremot så undrar jag hur jag ska hantera obekväma frågor. Frågor som jag inte måste ställa för min utbildning utan snarare för min egen sinnesfrid. Det kommer nog att göra mig impopulär på min nya partnerskola. Jag får hoppas på att det inte är så. Eller så får jag väl ta med mig tårta.

Jag undrar bland annat varför min handledare presenterade en elev som klassens ständiga sengångare. Den enda eleven han presenterade vid namn. Trots att det var minst en som kom efter just den eleven. (Fast nej det gör jag ju inte alls. Det jag undrar över är inte alls varför. Jag förstår att han var nervös och kände sig granskad av mig och kanske blev frustrerad över att inte kunna visa upp en klass med "perfekta elever" men jag undrar över om han var med på att han kanske kränkte sin elev i processen.)


Jag undrar även en massa andra saker som också kan vara känsliga att fråga om. Bland annat om den "nya" socialtjänstlagen. Den hade jag planerat att ta mig an härnäst!

Skjut mig hellre än att ge mig en handledare som inte vill handleda mig.

Dåligt förberedd.

Haha jag trodde att jag var dåligt förberedd på att få lämna min lilla distanspluggsbubbla. Jag har oroat mig för både pendling, barnens tider på dagis och huuuur det ska gå med näringsintaget.
Hade jag vetat att både högskolan och min partnerskola där jag ska gå på VFU var sämre beredda än jag så hade jag naturligtvis sparat på energin. För det är inget problem att pendla, barnen överlever någon sen dag i veckan på dagis och det är okej med hämtpizza om man nu måste.

Men här står jag en vecka innan kursstart (och VFU-start) och vet inte om jag ens har en handledare eller vilken kurslitteratur jag ska ha. Det rimmar illa med tanke på att jag har ett seminarium om mindre än en vecka och ska ut på VFU mindre än en vecka. Tack för den!

Nu hoppas jag att det hela löser sig. Jag har en acceptabel lösning skissad framför mig. Men den kan skita sig av olika anledningar. Eventuella intressekonflikter är en utav dem. Oh well. Vad gör man inte för att få lära sig saker? Att man inte kan få allt är så otroligt tydligt just nu. Men ärligt talat ska jag verkligen behöva kompromissa bort att få en handledare som vill handleda och som brinner för sitt ämne för att jag råkar känna någon som jobbar på skolan som kan fungera som en perfekt backupplan?

En konstig sak som jag har funderat över är det här med olika lärare och samarbeten mellan dem. Mest för att på min egen högskola så skiljer det så otroligt mycket mellan olika ämnen och institutioner men även i samma ämne mellan olika lärare. För mig som är vuxen är det förvirrande när en lärare har en klassrumsstil och en annan lärare är totalt annorlunda. Jag tvivlar på att mina lärare har haft mer djupgående diskussioner om sina ämnen och kursplaner och hur de ska göra för att så många som möjligt ska uppfylla de lärandemål som finns.

Det får mig att undra hur det är för de elever som inte är vuxna. Under min senaste VFU-period så fick jag chansen att följa en klass under en hel dag. Det var nog något utav det mest kaotiska jag någonsin har fått utstå. Alla dessa elever som fick stressa runt mellan olika klassrum och ställa in sig på hur olika lärare arbetade och dessa lärares förväntningar. Hur ska man få ro att lära sig något om man som elev ständigt måste komma ihåg alla sina lärares olika nycker och tics?

Exempel: Om en lärare tycker att det är helt okej att ordet används fritt i ett klassrum och förväntar sig att eleverna ska slänga ur sig alla frågor och kommentarer de har så blir det väldigt stor kontrast till lärare 2 som kräver att eleverna ska räcka upp handen innan de yttrar sig.

Det kan lätt bli så fel men samtidigt blir det ju inte bra om alla lärare är exakt likadana heller men jättestora skillnader - kan det vara positivt på något sätt?

VFU-tanke

Under min senaste VFU(praktik) så fick jag chansen att följa med en klass under en hel dag. Flera saker slog mig:

Olika lärare behandlar klassen väldigt olika. Inte så konstigt eftersom det handlar om möten mellan olika människor men jag tyckte mig ändå se rätt varierande människosyner från lärarnas sida. Bland annat då mentorn som lyckades komma så försent till sina elevers klassråd att halva tiden hade gått.

Dagens gymnasieelever har väldigt upphackade dagar. Jag blev alldeles kollrig i huvudet av alla byten av salar och ämnen och jag var bara med under en dag. Det var nästan plågsamt att ta sig igenom hela dagen. Att dela upp varje ämne för sig har säkert sina fördelar men här började jag på allvar fundera på varför inte skolan är mer ämnesintegrerad. Det är ju ett sånt sjukt slöseri med tid att göra allting för sig. Enklare att kontrollera kanske men är det lika effektivt och "smart"? Att lära sig om måttenheter är ju enklare om man håller på med något som är mindre abstrakt än som det ser ut nu.

Min slutsats är att få vuxna skulle finna sig i samma saker som skolelever måste finna sig i. Samtidigt verkar det finnas få vuxna som är villiga att faktiskt försöka ge dessa individer en dräglig tillvaro trots att de faktiskt har all möjlighet i världen. Det som gör mig mest frustrerad är att det egentligen är så enkelt att bete sig "rätt". Att det dessutom finns en massa styrdokument och liknande som talar om att "gestalta värdegrunden och demokratiska värderingar" gör det dessutom till en nödvändighet - eller har jag fel?

Läs även andra bloggares åsikter om människosyn, värdegrund, den svenska skolan, vfu, skolan,

Tojjan tycker till

En annan blogg som jag faktiskt har glömt att tipsa om är Tojjan tycker till.
Viktoria som skriver bloggen är en flitig kommenterare, kommentatör, kommentator person som skriver många kommentarer i den här bloggen. Det är jag väldigt tacksam över eftersom det oftast är kloka kommentarer som denna:

En lärare med ett halvTOMT glas hade svarat: "Jag tror att några bakomliggande förklaringar till trötta lärare kan vara nya reformer, återkommande förbättringar, ekonomiska omstruktureringar, kommunala arbetsgrupper, nya skolchefer, politiska vindar (skolan är ju de facto en politiskt styrd verksamhet), administrativa uppgifter och förändrade ramtider...Det i kombination med fler elever och färre pengar får att bli trött.

Jag säger inte så mycket i det läget. Vet ju att det är en förändrad skola idag jmfrt med ... igår... Men vad då då? O R K A vill man ju skrika ibland när gnällparaden marscherar fram i personalrummet...

Jag är så glad över din sajt, eftersom här kan jag gnälla av mig på de gnälliga och mkt annat som jag tycker om skolan. Känns mer låst läge på min egen blogg...Om du tänker som jag...

Det är så bra eftersom det leder till nya reflektioner. Som till exempel - varför gnälls det mer än vad det görs något åt det? Vad vinner man på att gnälla? Jag har sett många exempel på gnällande de senaste 2 veckorna men väldigt lite aktion. Det är inte bra alls. Hur påverkar känslan av maktlöshet en persons liv? Eller hur påverkar negativiteten elevernas liv?

Hissa eller dissa

Igår blev det extra tydligt vilken hemsk makt en lärare har.
Jag fick sitta med min handledare när hon berättade för sina elever hur de låg till rent betygsmässigt. Eftersom min handledare jobbar väldigt mycket med reflektioner och nästan lite portfolio mässigt skrivande i loggböcker så var det ingen överraskning för hennes elever.
Däremot kom det fram en hel del saker om andra lärare.
En tjej var helt knäckt över vad hon hade fått höra av sin egen mentor.
Hon kände inget förtroende för sin mentor och vågade knappt berätta om någonting för sin mentor eftersom hon var rädd att mentorn skulle döma henne.

Mentorn hade till och med föreslagit att min handledare skulle ge henne ett sämre omdöme än det hon hade eftersom hon inte vill ha kvar eleven på programmet. En spännande sak är att denna mentor och min handledare inte undervisar i samma ämne.

Den stackars eleven är 16 år. Lite jobbigt att bli sviken såpass av den människa som har som roll att coacha och puffa för hennes skolgång.

Läs även andra bloggares åsikter om skolan, lärare, den svenska skolan,

Mer respekt

Lärare blir trötta på sina jobb. Vissa borde inte jobba kvar längre. De verkar utveckla något som liknar allergier mot sina elever. Min handledare IB har varnat mig indirekt för en lärare, utan att nämna några namn, och berättat om hur trött hon är på att komma in i klassrummet efter denna lärare. IB är noga med hur att fixa till klassrummet när lektionen är slut eftersom ett rörigt klassrum ger dåliga förutsättningar för lärande enligt henne. Tillfixandet sker inte av den trötta läraren. Hon har gett upp på allt. Jag trodde inte att det var så illa som min handledare ville få det till. Sen så talade jag lite med den trötta läraren i kafferummet.
Hon sa något som verkligen chockerade mig och gjorde mig ledsen.
Enligt egen utsago är hon så trött på sitt jobb att hon inte längre bryr sig om att lära sig namnet på sina elever längre.
Hon har flera år kvar till pensionen och kommer att träffa på flera klasser och beröra deras liv och framtid innan hon slutar. Det är så sorligt att jag inte riktigt vet vem jag tycker mest synd om.

Det får mig även att undra vad alternativet är för (gamla och) trötta lärare. Det är ju helt klart en fälla för dem att stanna kvar i ett yrke de inte längre trivs med och det är grymt mot deras elever. Men ska man kräva att de utbildar sig på nytt? För vilka pengar då?
I ett perfekt samhälle hade man tänkt på sånna här saker.

Läs även andra bloggares åsikter om den svenska skolan, lärare, skolan,

Tenta

Jag är minst godkänd på tentan.
Idag på lunchen sprang jag från min verkligheten partnerskola där jag gör min praktik till min riktiga skola där jag lär mig saker. som är på låtsas?
Jag tycker att mötet med verkligheten helt klart är det bästa på hela utbildningen. Det tråkiga är alla tentor som förvisso är nyttiga eftersom vi får reflektera en massa och analysera osv osv.

Kunskapssynen

Det är så konstigt.
Hela mitt liv har mer eller mindre gått åt till att tro att andra människor har kunskap och att deras uppgift mer eller mindre är att kolla att jag svarar rätt. Kanske inte helt så och inte hela mitt liv. Men fortfarande. Jag känner mig så grundlurad.

Om jag hade haft lärare som förklarat för mig att det finns flera sätt att se på kunskap och att den inte alltid måste vara faktabaserad så hade jag mest troligt inte haft en sån prestationsbaserad självkänsla.

Dagens ungdomar är dessutom fantastiska och alla föräldrar som inte inser vilka skatter de har borde .... tvingas få sina ögon öppnade.
Eller något. Ta vara på era barn!
De är våran framtid!

Ja just det, jag har praktik nu och får vara i verkligheten. Den del av livet jag trivs bäst i. Så himla underbart samtidigt som jag blir så otroligt rädd för framtiden. Alla stackars ungdomar jag kommer att forma. Tänk om jag sabbar det totalt för dem?
Tungt.

Så trött

Aldrig någon vila eller ro. Allt ska reflekteras över eller göras eller presenteras eller donas med osv.
Vi sitter i en knasig sits på VFUn, jag och mina kurskamrater. Någon slags mitt i sits. Vi är varken eller. Vi är inte elever samtidigt som vi är studenter och ska lära oss en massa av de handledare vi följer. Dessa vill gärna dessutom att vi ställer en massa frågor som får deras hjärnhjul att snurra. Inte nog med det. Vi ska visa att vi förstår och kan reflektera genom att ställa en massa frågor. Bedömingskriterierna för våran praktik är otroligt luddiga. Inte ens våran examinerande lärare på högskolan verkar fatta vad det handlar om och han har ändå varit med och formulerat frågorna.

Samtidigt som vi är studenter som är där för att lära så ser de riktiga eleverna oss som lärare. Vi får inte göra fel för då är det kört. Helst ska vi kunna allt redan innan och samtidigt ställa en massa grundläggande frågor för att visa att vi lär oss saker. "Jasså, så du ropar upp alla elever för att se att de är här? Guuuud så smart..."

VFU-genomgång

Efter att ha haft en veckas praktik så skulle allas erfarenheter delas. Då fick vi några gemensamma funderingar som får mig att undra hur vissa människor är funtade men även hur skolan kan få så otroligt dåliga resultat vissa gånger.
Ett flertal av mina klasskamrater har stött på lärare som med allvar har tyckt att man inte får le eller vara trevlig de 2 första månaderna. "Man ska vara hård och visa dem vart skåpet ska stå" och sen ska man då kunna slappna av på det hela. Det låter helt i mina ögon och som ett väldigt auktoritärt beteende. Det brukar aldrig vara bra och lär inte individerna att ta sitt samhällsansvar i slutänden. Jag hoppas verkligen att mina barn ska få ha lärare som kan le och skapa bra relationer till mina barn och ser dem som individer. Jag ska dessutom ta med det själv i mitt lärande.

Nu har jag dessutom lämnat in den del som ska examineras för min praktik och jag är så nervös. Både jag och min handledare har skrivit väldigt kort. Tänk om det blir några frågetecken?
Nej det borde nog gå bra.

Wow jag ska bli lärare

Nu är vfu-veckan slut. Jag har lärt mig massor:
Bland annat så vet jag nu att lärare skvallrar massor i fikarummet men inte om sina elever.
Det finns lärare som inte tror på värdegrunden som läroplanen gör gällande. Alltså grundläggande demokratiska värderingar.
Många elever mår otroligt dåligt.
Fler och fler elever med läs och skriv problematik upptäcks och lärarna får inte mycket till fortbildning.
Det finns lärare som borde ha slutat för 20 år sen för att de har blivit bittra och tappat gläjen.
Det finns lärare som borde ha slutat för fem år sen men som fortfarande fortsätter för att de tycker om vad de gör och är så otroligt bra på det.
Vissa lärare är oerhört progressiva (ofta de som är lite äldre) och de som är tvärt emot. Det tycker jag är lite konstigt. För mig vore det mera logiskt om de nyblivna lärarna vore mer progressiva eftersom deras utbildning är nyare.

Jag har även lärt mig att:
Jag har en oerhört lång väg kvar att gå.
Att bara vara runt tonåringar ger mig energi.
Jag kan prata samma "språk" som dem.
Jag är faktiskt bra på det här.

Wow jag ska bli lärare.

Läs även andra bloggares åsikter om skolan, lärare

Under dagen

Det är ganska bökigt med VFU. Lärarna själva verkar vara lite lost med vad det är vi ska göra egentligen och olika bud gäller från olika lärare.

Min handledare är helt underbar men känslan av att jag inte riktigt duger till under hennes lupp kvarstår. Hon frågar hela tiden om jag har fler frågor och undrar vad jag har observerat och vilka slutsatser jag har dragit. Eftersom hon fortsätter på samma sätt hela tiden så blir jag smått nervös över mina svar.

Hittils har jag observerat att det är en otroligt stor skillnad mellan både lärare och elever. Alla är verkligen individer och den slutsats jag drar är därför är det viktigt med att respektera varandra.

Jag har även sett och hört talas om hur många av ungdomarna idag i skolan som mår riktigt dåligt. Teorierna i fikarummet är entydiga. Ungdomarna idag saknar fasta ramar i sina liv. Inga regler och konsekvenser ger inga fasta förhållningspunkter och då blir de otrygga. "Att vara lärare idag är att vara barfota psykolog och man måste ofta uppfostra." säger min handledare som jag av sekretess-skäl kallar för Kerstin.

Det börjar gå upp för mig vilka krav som ställs på lärare idag och vilket stort ansvar det faktiskt är. På sätt och vis så formar vi ju morgondagens medborgare och beslutsfattare. Om dessa fortsätter att vara otrygga kommer världen att vara ett ganska mörkt ställe.

Kerstin berättade att de ser fler och fler ungdomar med olika bokstavsdiagnoser idag men att de saknar någon reell fortbildning för att kunna hantera detta bättre. Hon berättade att både hennes egna kollegor och även ledningen är tveksamma till behovet samtidigt som hon lägger till att det behövs eftersom det är så verkligheten ser ut idag.

Läs även andra bloggares åsikter om VFU, lärare, värdegrund

Otur

Typiskt. Precis när jag har lallat runt på min nya partnerskola (skolan där jag ska göra all praktik) och hittat min handledare så ringer läraren P från mina barns dagis och berättar att den minsta är sjuk. Sjuk med kräks i. Absolut sämsta tajmingen någonsin. Ahja de trodde inte att det var jätteallvarligt och gav mig tid att i alla fall få chansen att prata med min handledare.

Vilken spännande människa och vilken otrolig människosyn. Tack vare henne så funderar jag över montessori för mina barn. På allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om vfu, lärare, praktik, skola