måndag 27 februari 2017

Att möta flyktingar - Boktips

Jag har under sportlovet läst "Att möta flyktingar" av Birgitta Angel och Anders Hjern. Här är mina spontana tankar om den.


Oerhört lättläst!

Boken gav en hel del "jamen så är det" och "ahaaa" upplevelser.Jag uppskattade små verklighetshistorier som fanns insprängda i olika kapitel och som illustrerade olika aspekter i bemötandet. Det är en relativt svår uppgift, att möta flyktingar på ett sätt som inte blir för mycket eller för litet.

Lite av det jag tar med mig är bland annat att inte se symptom istället för människor när det handlar om PTSD samt hur man kan hantera andra människors svårigheter. Det finns också en lista på svenska företeelser som kan innebära kulturkollisioner, bland annat synen på barnets roll i samhället. Självständigt i Sverige - dagis osv 
För oss som möter barn och familjer från andra kulturer och som är på flykt är det vettiga perspektiv att ha med oss. 

Jag vill sätta boken i handen på alla lärare som möter flyktingar samt kanske framförallt alla  deltagare i en elevhälsa även om de kanske redan har goda erfarenheter av detta arbete eftersom jag tror att det kan leda till ännu mera samsyn i olika delar som vi aldrig kommer får inblick i eftersom det inte ingår i vår profession ( i mitt fall lär jag aldrig behandla någon kliniskt till exempel) men som vi ändå kan dra nytta av att veta något om.
ISBN: 9789144033280

Käre Lennart #4

Käre Lennart!

Jag är lite arg på dig just nu. Det är egentligen inte ditt fel men det känns bättre att fokusera min ilska på någon annan än mig själv eller mina nuvarande lärare.

Jag kämpar oerhört med min motivation just nu. Vi får uppgift på uppgift med motiveringen "det här är bra att kunna. Som blivande lärare måste du kunna det här." Jag får aldrig något svar på frågan "varför just det här?" och "varför just på det här sättet?".

Utan all kurslitteratur som jag fick läsa förra terminen så hade jag förmodligen tyckt att det var mer okej att göra alla uppgifter som ingen riktigt kan motivera varför. Nu tycker jag att det är oerhört jobbigt eftersom det bara känns så tröstlöst och onödigt att ens anstränga sig eftersom hela uppgiften går ut på att jag skriver något som ingen någonsin kommer att läsa förutom min lärare vars enda syfte är att betygssätta det jag skriver. Tidigare har det alltid känts som ett obstinat personlighetsdrag. Jag bara "vill inte" men nu känns det djupare än så. Det är mycket tjat om att det är en övning för framtiden då vi kommer att skriva C-uppsatser men då får man ju fortfarande välja och fler människor kommer att läsa. Så det är i alla fall inte samma sak.

Just nu gör jag mina uppgifter enbart för att jag ska få ett betyg. Inte för att jag tror att jag kommer att lära mig någonting.

Det enda positiva jag kan se med det här är att jag knappast kommer att göra samma sak mot mina framtida elever. Jag kommer att slita för att få fram meningen med att göra vissa saker och anstränga mig ännu mer för att alla uppgifter ska ha en större mening än "det är bra att kunna" eller "alla måste".



Ovan är ett av mina opublicerade brev till Lennart.  Jag läser ju igenom mina gamla opublicerade inlägg och hade glömt bort etiketten "Brev till Lennart" och hittade den igen. Jag läser och minns. Kommer ihåg frustrationen över liknande uppgifter och svor  redan då att jag aldrig skulle göra liknande när jag väl jobbade själv. Nu är jag ju där, där jag jobbar själv. Insikten jag har nu är att det inte är så enkelt att motivera för andra trots att det kanske är solklart för mig. Mina skäl behöver ju aldrig vara andras skäl.-

Att förstå hur frustrerande det kan vara är en otroligt värdefull lärdom och det i sig gör ju att all frustration fick ett värde. Men det tyckte jag nog inte då. Det är mycket som är enklare att se när det väl är över eftersom man kan höja blicken.

söndag 26 februari 2017

Uppdatering

Hej bloggen!
Det var ju ett tag sen, mitt sista publicerade inlägg är från 2012. Nu är det 2017 och en hel del har hänt.

Jag är färdig med min utbildning. Jag har både en examen och en legitimation. Jag har läst in ett tredje ämne och utökat min legitimation samt skaffat mig en hel del erfarenhet från olika sorters verksamheter, stadier och skolformer.

Nu funderar jag på att utöka min utbildning ytterligare eftersom jag faktiskt inser att jag aldrig någonsin kommer att bli färdig. Det roliga med läraryrket är ju att lärandet aldrig tar slut. Dels på grund av att eleverna alltid varierar - alla är unika. Det sker också en hel del inom varje ämne rent undervisningsmässigt för att inte tala om hur kunskapsparadigmet kan skifta rejält.

Jag tänkte försöka blogga vidare nu och jag behåller min titel "Jag ska bli lärare" - Däremot tror jag att jag behöver ändra lite andra saker. - Saker som inte stämmer längre."Jag är en lärarstudent. Alltså en blivande lärare. en sån där viktig individ som kommer att lära andras barn en massa saker. En blivande vardagshjälte." - Jag är inte längre en blivande lärare men jag är ju en lärare som blir bättre?  En blivande bättre lärare? eller Äh.. jag vet inte - jag får helt enkelt fila vidare på det.

Jag ser också att blogger har fått en hel del uppdateringar vad gäller användarvänligheten. Bland annat statistikverktyg som ju är sjukt kul. Jag har 234 publicerade inlägg och 67 utkast. Jag kommer nog att börja med att läsa igenom alla dessa och kommentera dem igen. Det roligaste blir att se hur jag idag tänker om det jag skrev då.

Nu kör vi! ^^b