onsdag 21 mars 2012

Känslor som sitter kvar...

Jag sitter just nu och går igenom kommentarer från tidigare VFU:er från både mentorer och lärare på högskolan.
Jag fastnar på en kommentar som en lärare på högskolan gav mig efter min absolut första VFU. Inför den så matades vi med att man absolut inte fick vara frånvarande och att det skulle vara allvarligt om vi nu var det. I mitt fall så hände det redan första dagen att de ringde från mina barns förskola om att ett av mina barn var hängigt och hade feber. Då hade jag hunnit med att på plats på min dåvarande partnerskola i ungefär 30 minuter.

Kommentaren som min lärare från högskolan skrev om detta var att "det vore bra om du tar igen detta" då det skulle ge mig fler intryck. Känslan av misslyckande sitter kvar fastän jag inte hade något val i frågan om frånvaro den dagen. Min lärare på högskolan hade naturligtvis rätt om intrycken. Ju fler sådana som man samlar på sig desto bättre men jag undrar vilka känslor jag hade haft om lärarna på högskolan inte hade gått på så väldigt mycket om hur viktigt det var att inte vara borta.

Nu funderar jag över vilka känslor jag själv har cementerat och kommer att cementera i framtiden hos andra. Man kan ju så klart inte styra allt men ändå...

tisdag 6 mars 2012

Ångest är en del av lönen?

Lite titt som tätt så funderar jag ganska mycket över mitt blivande yrkesval. Vill jag verkligen det här? Det är en ganska bra fråga. Det är ju ett ganska speciellt yrke. Jag kommer ständigt fram till att jag inte kan tänka mig att göra något annat. (Om det nu inte skulle visa sig att jag är riktigt dålig på det men så illa har det inte verkat hittills.. *host*) Lönen är förvisso ingenting att hänga i en julgran. Det har vi ju konstaterat tidigare. Speciellt inte med tanke på hur länge studietiden är och mängden studieskulder man drar på sig om man inte kan jobba samtidigt.

Nu är jag inne på frågan "Orkar jag med det här". Alla olika öden följer med mig hem och bränner på något vis hål i själen. När jag får kontakt med eleverna så är det fantastiskt. Men samtidigt så är det så tveeggat. För just nu känner jag så ofantligt mycket och varje öde känns ordentligt. Men det ena ger det andra på något sätt. Idag har jag fått rådet att stänga av och att inte ta med jobbet hem. Men hallå?!?! Ingen har berättat hur man gör då och jag tvivlar på att det är möjligt.