Hur tar vi hand om varandra egentligen?

Hallå där!
Det är en sak som jag har funderat över. Hur tar vi egentligen hand om varandra? På min nuvarande arbetsplats har jag upptäckt att det finns folk som klagar på kollegor för att de tycker att de inte gör sitt jobb. Det leder till att många gärna pratar om allt de gör och ingen pratar om vad de inte hinner med av rädsla för att alla andra ska börja prata om dem.

Problemet är ju att man aldrig har full inblick i vad andra gör eller måste hinna med. Det som ser fullt rimligt ut i mina ögon kanske är helt orimligt för någon annan att utföra i arbetsväg och det hela leder till att det blir ett synsätt där man inte tror gott om sina kollegor och inte heller tror att de faktiskt gör sitt bästa efter förutsättningarna de har.

Jag tror inte att man gör det av ren illvilja utan att det snarare bottnar i en frustration över att man själv inte räcker till. Men det är så skadligt! I värsta fall driver man bort kollegor som faktiskt gör sitt bästa och det har vi ju inte råd med i ett skolsverige där vi inte har tillräckligt med lärare.

Det är ju inte heller en sund plats att jobba på och utvecklas i sin profession och inte heller är det något som vi vill att eleverna ska ta med sig.

Imorgon hoppas jag att jag har dessa tankar med mig och börjar säga ifrån! 

Tjatigt och grötigt

Med risk för att bli tjatig så måste jag återigen ta upp något som jag har funderat över tidigare:

Det här med att bli betygssatt. Ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att det kräver mitt tänkande och reflekterande. Av rädsla för att göra fel så vill jag hellre göra allt för att tänka "rätt". Felet är naturligtvis inte mitt. Det är ett inlärt beteende. Lärare som kanske tidigare har bett mig att vara kritisk och som sedan har gett mig negativ respons när jag har gjort precis det men kanske inte har åstadkommit ett önskvärt resultat.

Fast det är klart att det samtidigt fodrar att jag kan skilja på negativ respons och respons som kanske helt enkelt inte håller med mig.

Jag funderar själv på hur jag kommer att agera i framtiden om någon av mina elever på min uppmaning ska granska något kritiskt och på egen hand kommer fram till något mindre önskvärt. Kommer jag då att reagera med att slå ut med hela handen i min iver att rätta till det jag själv upplever som fel eller kommer jag med mjuka uppmaningar försöka vägleda till det som låter mer rätt. Eller kommer jag acceptera att det jag själv uppfattar som rätt inte behöver vara samma i mina framtida elevers ögon?

Nu kommer tankarna inte helt osökt in på demokrati och sverigedemokraterna. Inte helt konstigt kan jag tycka eftersom jag trots allt är en blivande samhällskunskapslärare. Det är inte helt PK med att sympatisera med SD (vilket jag inte heller gör) men samtidigt så borde det inte heller vara PK att bara lägga locket på och kalla dem för alltigenom onda (vilket jag inte heller gör).

Men vad gör man sen om man efter bästa förmåga har förmedlat en demokratisk värdegrund och sen ändå står där med en klass som är främlingsfientlig?

Dessutom blir det ett bonusproblem om eleverna nu lever ett demokratiskt dubbelliv, mönsterelever som pratar sig varma för demokratin för att sedan leva rövare när skolan är över och roa sig med blodiga upplopp och demonstrationer.

Har man med det att göra som lärare, vad eleverna pysslar med på fritiden? Nej inte egentligen vill jag tycka - precis lika lite som eleverna inte har med med lärarens fritid att göra. Samtidigt så är det ändå problematiskt. För en (fiktiv)lärare som pratar om allas människor lika värde och som sen står och delar ut röstsedlar för Sverigedemokraterna naggar på något sätt bilden av just den läraren i kanten. Precis som en elev som kan allt om varför demokrati är positivt inte riktigt känns trovärdig om samma person senare kastar gatstenar på skyltfönster och beter sig på ett odemokratiskt sätt (som att exempelvis vara rasist)

På något sätt så tänker jag mig att betygen kommer ivägen för verkligheten. I stil med att vi uppmuntrar till kritiskt tänkande men bara om den utförs på "rätt sätt". "Fel" sorts kritiskt tänkande tycks mig mest besvaras med olika sorters straff i form av sänkta betyg eller verbala påhopp.

Nu handlar det hela egentligen om flera saker som du som läsare kanske har märkt. Dels min egen oförmåga att släppa taget och bara vara kritisk när jag får det som uppgift - jag tänker alltid på eventuella betyg och vill göra rätt. (Tänka kritiskt göra jag gärna när jag är säker på att jag har fått det där betyget)

Men även lite mer filosofiskt. - Vart går gränserna och vilka är dem? Är det mer rätt med elever som på papper gör "rätt" och i verkligheten "fel" och vem är det som ska besluta om det?

Men framförallt om betyg.

Jag lever

Jag har bara så galet mycket på min tallrik =)

Just nu snurrar jag runt i en hel del distansutbildningar. Jag sitter och hatar de flesta lösningar som högskolor runtom kör med.

Fronter är inte optimalt, inte heller It's learning. Men det är klart att det kunde ha varit värre. Något som verkar vara rätt genomgående är dock det här med diskussioner i forum. Oftast så finns de inte alls eller så är det en liten del elever som diskuterar mycket. Ibland kommer det en lärare och stör diskussionerna genom att hoppa in med saker såsom "Oj vilka intressanta tankar, fortsätt så" vilket förstör mer än hjälper. Det är lite samma sak ibland på seminarium. Lärare som inte riktigt har någon fingertoppskänsla för när de bör bryta in eller kommentera utan mest verkar vilja prata för att de har fastnat i huvudrollen med monolog som enda verktyg.

Grupprummet eller forum på nätet är i alla fall mycket tystare än de fysiska. Kanske på grund av konkurrensen från resten av internet men med största sannolikhet också på grund av lärarens ständiga närvaro.

Vems fel är det egentligen?

Sitter just nu och funderar över hur man förbättrar situationen med trötta och desillusionerade pedagoger. Pedagoger som inte fyller en annan funktion än övervakning. Kan man verkligen kalla dem pedagoger då?
Det borde finnas säkerhetsföreskrifter eller rutiner som ser till att det inte händer. Att lärare tappar gnistan alltså.
Kan man tänka sig något sorgligare? För hur påverkar en lärare som har tappat gnistan sina elever? Elever som kan vara högst mottagliga för allt vad en pedagog gör eller säger.

Det känns som att samhället har all möjlighet att skydda sig mot den skada som trötta pedagoger kan åstadkomma genom att se till att det inte händer.
Stoppknappar som skickar lärare som är på gränsen till ett uppvilningscenter på Aruba. Eller i alla fall någon slags stoppfunktion som ser problemet långt innan det har hänt.


För att förtydliga. Det spelar ingen roll vems fel det är eftersom det inte löser situationen att fokusera på problemet. Men hur hittar man en gammal borttappad gnista och kan man stoppa tillbaka den i en trött pedagog och hur förhindrar man att den tappas från början?
Det är knappast ett isolerat problem utan rör hela samhället.

Härliga lärare bränner ut sig själva

I helgen så fick jag uppleva det igen. En härlig lärare som brinner för sitt jobb. Men som kanske bränner ut sig själv i samma veva.

Vid sidan av mina högskolestudier så läser jag vissa spridda kurser. En av dem är en matematik kurs på Komvux i staden där jag bor. Eftersom kursen är på distans och den ordinarie läraren är sjuk så uppstod en speciell situation.
I början så var jag inte så orolig. Den ordinarie läraren har jag haft att göra med tidigare och är en av anledningarna till att jag läser kursen på distans. Jag vill helt enkelt ha så lite med personen att göra för att inte förstöra för mig själv (eller för att explodera och göra någon annan ledsen)
Sen blev det en lyckoträff då en annan lärare fick ta över tillfälligt.

Nu i helgen uppstod ett litet problem med min förståelse och jag mailade vikarien med hopp om att få en tid att träffas för att få lite klarhet i det hela. Den underbara vikarien mailade tillbaka i söndags med två ganska utförliga förklaringar som gav mig två angreppspunkter på samma tal. Det hjälpte något oerhört. Dessutom blev jag högst imponerad av att få ett svar en söndag. Ledig tid?

Nu såhär i efterhand är jag lite mer orolig. Om vikarien bränner ut sig... ja vad händer då?

Härliga lärare. Snälla sluta vara så hjälpsamma på eran lediga tid!

Läromedelsslavar

Idag har det diskuterats. Jag och grannfrun som råkar vara lärare pratade om allt möjligt och gled in på läromedel och det faktum att vissa lärare följer dessa slaviskt. Grannfrun har en kollega som verkligen känner sig trygg i att låta eleverna göra en sida på matematik lektionen och sen ge efterföljande sida i läxa.

Min första tanke var att hennes kollega förmodligen var riktigt lat men under dagen har jag funderat över det hela. Är det verkligen så enkelt att det är lathet som gör det?

Kan det kanske handla om en viss övertro till böcker? "Någon annan har skrivit det hela och eftersom det är ett utgivet material så måste det vara bra att göra precis såhär." Som en slags mall att följa och gör man det till punkt och pricka så kommer alla elever att lära sig precis som de ska enligt läroplanen.

Jag tror tyvärr inte på mallar. Jag kan med nöd och näppe använda mallar eller schabloner till att stöppla färg i men oftast blir inte ens det okej. Ibland är det fel på själva mallen och ibland är det jag själv som gör att allting blir fel. Samma sak tror jag är applicerbart på individerna. För det är ju just det de är, eleverna. Individer. Ingen helt lik den andra. Eller som det sas i julkalendern 09 "Inte samma lika alla är unika."

Fast det är klart. Om man nu inte har en mall att följa så måste man själv ta ansvar för vad som händer och det i sig kanske är läskigt om man nu inte tror på sin egen förmåga som pedagog. Vad händer egentligen om eller när resultatet inte blir det förväntade?

Jag gjorde det!

Jag drog iväg ett mail till min föreläsare - lite positiv förstärkning.
Mail på grund av att jag är feg och för att jag inte ville vänta ända tills nästa föreläsning.
Men det är gjort iallafall. Mer i form av uppskattning för det som är bra och mindre eller snarare obefintliga kommentarer om vad som är mindre bra.

Nu blev det svårt

Mest troligt är den nuvarande föreläsaren helt färsk. Han är otroligt kunnig men kanske något fartblind. Idag fick jag höra att några klasskamrater hade varit och samtalat med kursansvarige om den nuvarande föreläsaren (igen). Inga glada samtal.

Jag blev lite ledsen för vår föreläsarens skull när han återigen frågar om någon har några frågor eller kommentarer. Nu tycker jag att han börjar se mer och mer stukad ut för varje gång eftersom ingen någonsin vågar säga något till honom. Inte ens de viktiga "det går för snabbt" orden.

Undrar egentligen hur eller vad man gör om man inte får kontakt med en klass och upptäcker det mitt i en pågående kurs?

Att lära sig hitta ...

Är en del av kunskapen.

Idag har jag förmodligen lyckats med att idiotförklara mig själv i den nuvarande föreläsarens ögon. (om jag nu inte redan har gjort det dvs) efter idogt sökande av en specifik artikel i tidskriftsdatabasen på min högskolas hemsida så gav jag upp efter en timme.
Jag som annars alltid hittar allt!

Jag gav upp och mailade till min lärare i hopp om att han skulle ha någon smart kommentar om hur jag borde gå tillväga.

Svaret jag fick var föga upplyftande men jag antar att jag får skylla mig själv när jag i ett uppenbarligen misslyckat försök till att kommunicera mer eller mindre påstår att jag använde google för att hitta - Behöver jag tillägga att det måste ha varit en lång dag och att jag var väldigt trött?

Feedback

Igår gjorde jag något som känns jätteläskigt. Jag mailade in lite oombedd feedback till en av våra lärare. Det borde inte vara läskigt och i en perfekt värld så borde lärare välkomna all kritik de får när det gäller deras undervisning - i alla fall om den är saklig och inte i påhoppsform.

Det trista är att en del av mig, den som har socialiserats inom skolvärldens ramar sedan jag började, säger att det är töntigt att bry sig för mycket. Lite "Vem är jag att tro att mina åsikter överhuvudtaget räknas?" men varför skulle de inte göra det?
Man får gärna ha åsikter men dem ska hållas personliga och privata och helst bara luftas på tiden mellan lektionerna. Den åsikten hittar man ofta hos studenter och elever. Det är egentligen lite konstigt eftersom man har allt att tjäna på att berätta om man nu tycker att någonting fungerar dåligt eller jättebra.

De flesta lärare får ofta inte ens chansen att höra vad studenter och elever verkligen tycker eftersom den obligatoriska kursutvärderingen kommer i slutet av kursen då de flesta antingen har glömt vad de tyckte tidigare eller helt enkelt är glada över att de har klarat sig och därmed låter det påverka omdömet.

Jaja det blev säkert en mindre uppsats med både frågor av typen "Hur tänkte du när du gjorde såhär" samt både saker jag tyckte var bra och mindre bra. Det känns både töntigt och bra. Men å andra sidan så övertalar jag den del som tycker att det är töntigt med att jag själv mer än gärna ser att mina framtida elever tycker saker OCH vill dela med sig av det.

Ny föreläsare

Ibland kommer man på sig själv genom sina egna tankar.

Idag hade vi en helt ny föreläsare och min första tanke var "Neeej vilken skum röst han har och hans brytning kommer att störa för mig när jag ska försöka lyssna på vad han faktiskt säger"

Ända sedan den första föreläsningen i fonetik så har jag börjat fundera över hur folk pratar och var någonstans i munnen de uttalar vissa ljud. I den nya föreläsarens mun så var det väldigt mycket grejer som hände på en gång. Inflyttade amerikaner har ett ganska speciellt sätt att prata svenska på mycket mer än exempelvis tyskar.

Jaja nog om just den biten - det jag menar är att det går alldeles för snabbt att döma någon på grund av ytliga detaljer. Det är viktigt med yta men jag tror nog att innehåll trumfar ytans betydelse i de flesta fall ändå. Det tog trots allt inte mer än en halv minut innan jag uppskattade min nye föreläsares massiva kunskap om en mängd olika saker. Hans energi och vilja att både lära sig mer och att lära ut gick nästan att ta på och det var väldigt medryckande. Jag kommer helt klart se fram emot föreläsningarna men jag kommer nog aldrig komma ifrån det här med att sitta och fundera över uttalet av vissa ord.

Samtidigt så funderar jag också över om det här med alla dessa smådetaljer som gör att människor blir just individer inte är fantastiskt viktiga. Det vore ju synd om jag inte insåg att sådana saker också är värdefulla.

Hej Angered!

Eller kanske lite mer specifikt just du som sökte på "vilka människor ska inte bli lärare"
hittade du vad du sökte?
Jag har funderat lite på just den här frågan ett längre tag och har kommit fram till följande:

Förhoppningsvis är läraregenskaper något som alla har möjlighet att utveckla och inte någon inneboende egenskap som vissa har och andra inte. Det handlar på sätt och vis om människosyn och värdegrund där med. Att vem som helst kan utveckla egenskaper som är önskvärda hos en lärare. För vad har man annars för syn på människor om man nu inte tror det? Det kanske är ett ställe att börja på.

Pengar eller uppskattning

Ärligt talat vet jag inte vad jag skulle föredra. Beroende på vem man lyssnar på så är lärarna i dagens skola antingen skitdåliga eller underbetalda. Jag tror knappast att det kan vara så att båda sidor har jättefel men jag funderar över vad som är bäst eller värst beroende på hur man ser det.

Å ena sidan är det ett viktigt jobb. Det handlar ju om framtiden. Å andra sidan så finns det massor av viktiga jobb. Fast de kanske är bättre betalda? En vfu-dag så undrade de andra lärarna i fikarummet varför jag ville bli lärare. Jag försökte vara rolig och svarade att det var lönen som lockade. Antingen så trodde de att jag var dum i huvudet eller så tyckte de inte att jag var rolig.

Mycket ansvar, mycket ris, jobbiga situationer, ständiga konflikter, ständigt behöva utmana sig själv. Fast det är ju inte bara så. Det kan även vara möten med andra människor, bekräftelse i form av att hjälpa människor framåt på väg mot deras egna mål, att ständigt behöva utmana sig själv.

Ärligt talat så tror jag inte att jag skulle klara av ett jobb som går på ren rutin. Jag tycker om mig själv för mycket. Varje liten dag får gärna vara en utmaning. Det är på sätt och vis en del av lönen för mig. (Även om den gärna får höjas också med tanke på de studielån som blir efter 5 års studier på högskolan.)

David mot Goliat

(Eller den lilla människan mot den stora organisationen)

Förra terminen blev det "bråk" och diskussioner om relativt larviga saker. Kurslärarna ansåg att föreläsningarna var så viktiga att de var tvungna att skriva in dem som obligatoriska i kursplanen. Missade man mer än 20% av föreläsningarna så fick man således ett U (underkänt) tillsvidare på kursen oavsett vilka skäl man hade. De människor som missade föreläsningarna hade enbart valet att vänta i ett år för att ta igen de föreläsningar som de hade missat att få närvaro på.

För dig som inte är helt insatt i den "underbara" högskolevärlden så kan jag försöka att översätta lite: En föreläsning är väldigt ofta ett stöd till kurslitteraturen. Kurslitteraturen brukar vara det allra viktigaste och är oftast den del som man senare skriver en tentamen i. Seminarier brukar å andra sidan vara väldigt viktiga då kurslitteraturen ofta ska diskuteras och tänkandet ska problematiseras. Studenten förväntas att vara mycket mer aktiv på ett seminarie än på en föreläsning.

Eftersom kursplanen är kursens viktigaste dokument så gick detta inte att ändra på. Trots ett flertal protester om att föreläsningarna inte bidrog till något nytt samt att vi alla var läskunniga.
Nu kanske någon tänker att det är ju otroligt dumt - en heltidsstudent är ju en heltidsstudent och det är klart att man måste räkna med att studera på heltid.

Vilket är självklart. En heltidsstudent ska studera på heltid men samma student kan även bli sjuk, ha barn som blir sjuka eller helt enkelt lyckas missa föreläsningstillfällen på grund av andra orsaker.
Hur bra anteckningar kan man ta på en föreläsning om man är kräksjuk exempelvis? Ska man tvinga med sina sjuka barn till skolan för att man måste få på papper att man har varit närvarande nog för att skriva ner vad läraren säger? Kan man någonsin vara säker på att de elever som är närvarande i rummet även är närvarande i tanken? Det sista tvivlar jag starkt på.

Förmodligen har det här föreläsningstvånget vuxit fram i takt med lärarnas frustration när eleverna inte har klarat kursen. Tyvärr tror jag inte att ett tvång är en lösning på problemet. Om det nu är ett problem. Det kanske rentav är ett symptom istället?

Ytterligare något att ta med sig i min lärarcontainer.

Valen måste betyda något!

Jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan kurslitteraturen och mina tidigare auskulteringar och "det här bör du reflektera över när du studerar för att bli lärare-kurser"
Den kurs jag menar handlar om datorspel och riktar sig till lärare. Vi kan lära oss massor av spel och den största frågan för mig just nu handlar om hur jag ska använda mig av det i mitt framtida yrke. Men nog om detta. Det jag mest reflekterar över just nu är att livet och datorspel är rätt lika. En spelare måste få välja att göra beslut som faktiskt spelar roll för att ett spel ska vara roligt. Detsamma gäller ju egentligen för eleven också. Det ska spela roll. Det som inte spelar roll är värdelöst och menlöst. Oavsett om det gäller en uppsats eller ett prov.

Sen en fråga till er lärare - när det kommer till uppgifter, är kvantitet viktigt? Alltså måste man skriva många uppsatser för att det ska finnas ett ordentligt betygsunderlag eller funkar det att jobba en längre tid med en och samma text?

Lite arg är jag

Mina lärare på högskolan begår ett övergrepp mot mig som student. De sitter just nu i en maktposition där de kan, utan några repressalier, låta bli att rapportera in de poäng som jag har förtjänat mig av.

"Var inte så småaktig Sanna" är min första tanke - Men vadå ? Jag har väl dels förtjänat mina poäng och dels så behöver jag dem för framtida studier och CSN ansökningar.

Jag vet inte vad det hela beror på eller när poängen kommer men jag har saknat dem sedan i mitten av april. Det lämnar en sur eftersmak eftersom ingen av mina lärare svarar på mina mail för att förklara varför det hela dröjer.

Tur att jag inte är den som är den att jag inte kan dra nytta av situationen (Blev det okej med negationerna nu?) Jag lär mig vilken oerhörd makt en lärare kan besitta och vilka övertramp man kan göra. Det är något som jag verkligen ska försöka komma ihåg eftersom det knappast kan bidra till ett positivt studieklimat.

En konstig sak som jag har funderat över är det här med olika lärare och samarbeten mellan dem. Mest för att på min egen högskola så skiljer det så otroligt mycket mellan olika ämnen och institutioner men även i samma ämne mellan olika lärare. För mig som är vuxen är det förvirrande när en lärare har en klassrumsstil och en annan lärare är totalt annorlunda. Jag tvivlar på att mina lärare har haft mer djupgående diskussioner om sina ämnen och kursplaner och hur de ska göra för att så många som möjligt ska uppfylla de lärandemål som finns.

Det får mig att undra hur det är för de elever som inte är vuxna. Under min senaste VFU-period så fick jag chansen att följa en klass under en hel dag. Det var nog något utav det mest kaotiska jag någonsin har fått utstå. Alla dessa elever som fick stressa runt mellan olika klassrum och ställa in sig på hur olika lärare arbetade och dessa lärares förväntningar. Hur ska man få ro att lära sig något om man som elev ständigt måste komma ihåg alla sina lärares olika nycker och tics?

Exempel: Om en lärare tycker att det är helt okej att ordet används fritt i ett klassrum och förväntar sig att eleverna ska slänga ur sig alla frågor och kommentarer de har så blir det väldigt stor kontrast till lärare 2 som kräver att eleverna ska räcka upp handen innan de yttrar sig.

Det kan lätt bli så fel men samtidigt blir det ju inte bra om alla lärare är exakt likadana heller men jättestora skillnader - kan det vara positivt på något sätt?

Om att äga sitt lärande

Ju högre upp jag kommer rent utbildningsmässigt så märker jag mer och mer om att folk runtomkring mig, både lärare och elever pratar om att man ska äga sitt lärande. Nu vet jag inte riktigt om jag kanske har missuppfattat det hela men jag funderar alltid på det när jag hör det.

Om eleven ifråga ska äga sitt lärande - hur kan man då bedömma det? Tar inte själva betyget bort det här med ägandet? Eleven i fråga ska väl förhoppningsvis läsa sig saker för sin egen skull och är det då lämpligt att betygssätta resultatet? Hur kan man äga sitt lärande om man förväntas att lära sig speciella saker? Tänk om eleven rent tankemässigt kommer på helt nya tankar som läroplanen inte säger något om?

Jag förstår att lärare väljer att ge prov där man enkelt kan mäta antalet rätta svar. Men är det verkligen kunskap?

Jag blir lite rädd och skeptisk numera när mina lärare pratar om att jag ska äga mitt eget lärande eftersom de samtidigt är mina examinatorer. Just nu läser jag 30poäng språk och då pratas det mycket om att vi ska äga både vårt lärande och vårt skrivande. Men bara efter en viss mall. Skriver vi utanför de strikta ramar som anges så räknas det helt enkelt som fel.


Vad har jag lärt mig på det? Äger jag verkligen det jag lär mig? Är det kunskap att kunna foga sig i mallen och är det isåfall kunskap jag behöver ha för mina blivande elever?

Berömma, Bedömma, bli ömma?

Morrica skrev

"Du funderar över den svåraste och viktigaste frågan i yrket. Det innebär att du tagit första steget - du är medveten om frågan. Det är en bra början. Ett sätt att närma sig den är att ständigt studera, att fortbilda sig och att ständigt försöka hålla sig själv i en situation där man blir bedömd. Ett annat är att ständigt påminna sig om dualismen genom att prata om den, läsa om den, skriva om den (på sin blogg, t ex). Själv brukar jag försöka att aktiv påminna mig själv om att jag finns för eleverna, de finns inte för mig. Tack för att du påminde om denna viktiga aspekt!"

som svar på mitt inlägg "lite mer komplext"

Jag tror att hon har rätt i att man kanske borde ständigt studera och fortbilda sig just med tanke på att det sätter en i samma situation som de individer man själv ska bedömma. Det är ingen lätt situation att ständigt bli bedömd. Men hur är det att ständigt bedömma? Det låter som något som lätt kan bli en yrkesskada. Något man börjar göra till höger och vänster rent reflexmässigt och blir det speciellt bra om det sker på ren reflex? Min första tanke är nej. Såvida det inte handlar om en trygghet i kunskapen om vad man ska bedömma. Eller något liknande.

Jag undrar vad just själva bedömmandet gör för relationen mellan lärare och elev. Det kan inte vara lätt för endera parten eftersom det är så otroligt lätt för båda parter att inte upprätthålla sin del.Som lärare är det alldeles för lätt att totalt ta över och frånta individen kontrollen över sitt eget lärande. Samtidigt är det alldeles för lätt för individen att bara ge upp och låta någon annan styra skutan. Jag tror att det hela handlar om ansvar i slutänden och vilja att ge den "andre" det utrymme som han eller hon behöver. Svårt.

Käre Lennart #3

Käre Lennart!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Min egen variant av Pandoras ask är öppnad. Ett ständigt slipande av mina framtida verktyg pågår och jag reflekterar ohejdat om allt och inget. Det innebär både bra och dåliga saker. Bra för att jag tänker men samtidigt dåligt eftersom jag ser så mycket mer.

Samtidigt har världen på sätt och vis har fått en ny dimension ungefär på samma sätt som träden helt plötsligt har löv igen när jag får nya glasögon. Jag ser mina nya lärare på ett helt annat sätt och blir arg på dem trots att de är precis lika mänskliga som jag. Jag förlåter dem inte på samma sätt som jag skulle ha förlåtit dem innan jag började reflektera. Jag tänker över min egen situation som student och blir deprimerad över min egen skolgång. Min och en massa andra människors.

Samtidigt så fylls jag på ett sätt av hopp. För det är svårt att laga något om man inte tror att det är fel.


Med Vänliga Hälsningar
Din (Favorit)elev Sanna