tisdag 24 mars 2009

Berömma, Bedömma, bli ömma?

Morrica skrev
"Du funderar över den svåraste och viktigaste frågan i yrket. Det innebär att du tagit första steget - du är medveten om frågan. Det är en bra början. Ett sätt att närma sig den är att ständigt studera, att fortbilda sig och att ständigt försöka hålla sig själv i en situation där man blir bedömd. Ett annat är att ständigt påminna sig om dualismen genom att prata om den, läsa om den, skriva om den (på sin blogg, t ex). Själv brukar jag försöka att aktiv påminna mig själv om att jag finns för eleverna, de finns inte för mig. Tack för att du påminde om denna viktiga aspekt!"

som svar på mitt inlägg "lite mer komplext"

Jag tror att hon har rätt i att man kanske borde ständigt studera och fortbilda sig just med tanke på att det sätter en i samma situation som de individer man själv ska bedömma. Det är ingen lätt situation att ständigt bli bedömd. Men hur är det att ständigt bedömma? Det låter som något som lätt kan bli en yrkesskada. Något man börjar göra till höger och vänster rent reflexmässigt och blir det speciellt bra om det sker på ren reflex? Min första tanke är nej. Såvida det inte handlar om en trygghet i kunskapen om vad man ska bedömma. Eller något liknande.

Jag undrar vad just själva bedömmandet gör för relationen mellan lärare och elev. Det kan inte vara lätt för endera parten eftersom det är så otroligt lätt för båda parter att inte upprätthålla sin del.Som lärare är det alldeles för lätt att totalt ta över och frånta individen kontrollen över sitt eget lärande. Samtidigt är det alldeles för lätt för individen att bara ge upp och låta någon annan styra skutan. Jag tror att det hela handlar om ansvar i slutänden och vilja att ge den "andre" det utrymme som han eller hon behöver. Svårt.

Inga kommentarer: