söndag 5 mars 2017

Brev till Lennart


Käre Lennart.
Nu skriver jag till dig igen. Jag undrar över om du någonsin kommer att läsa det här. Det är ju inte direkt så att jag har adresserat det till dig särskilt tydligt. Men det är ändå till dig och till alla andra som också är som du. Ni är inte så många men ni finns där. Jag undrar om ni som är som Lennart vet om att ni är det.

Hur som haver; Jag är livrädd. Jag har inte långt kvar och snart kommer jag att stå där. Där mitt ute i verkligheten med en massa ansvar. Den enda skillnaden på mig och mina framtida elever är att jag har en bättre hum om hur mycket jag kan störa deras framtidsplaner. Hur mycket jag kan hjälpa och hur mycket jag kan förstöra och försvåra.

Hjälp! Vad gör jag om det blir fel eller snarare när det blir fel? För fel blir det alltid förr eller senare. Kommer jag att kunna skratta åt mina misstag och kommer mina elever göra det?

Jag skrev detta för några år sen och publicerade det inte. Jag hoppas och tror att alla människor är någons Lennart. Någon som spelar en stor roll för någon annan. Nu när jag faktiskt står här framme (Fast man står ju inte alltid framför en klass och inte alltid framme i ett klassrum. Hjälp, det är ju inte ens alltid som man står. Med andra ögon så speglar den här tidigare texten ganska intressanta tankar jag hade tidigare om undervisning och lärande.) så vet jag att det här med att störa framtidsplaner och förstöra inte riktigt är på det sätt som jag trodde då.  Dels så handlar det om ansvar. Det egna ansvaret har jag tänkt på mycket när jag har undervisat vuxna. Det gäller ju så klart även när man undervisar barn och ungdomar men i mina tankar just nu så handlar det om en gradskillnad.

Oavsett så kan jag säga att när det blir fel så blir det fel och då tar jag det därifrån. Äg felet och gå vidare. Ibland är dessutom inte ens ett fel ett fel. Det beror på perspektiv.

Var inte rädd för att göra fel. Det riskerar att göra dig handlingsförlamad.

Inga kommentarer: