Kanelbullar på ett mindre pedagogiskt sätt.

Nu när dagis är stängt får jag öva upp mitt tålamod. Det blir många duster med en tvååring och en fyraåring. Mycket vilja och lite acceptans för att vissa saker bara ska vara på ett sätt.

Det är svårt att komma överens när jag "vis" av erfarenhet inte vill låta tvååringen vara med och plocka ut bullplåten eftersom jag vet hur varmt det är.
Tvååringen lyssnar inte på ett nej.
Superpedagogiska jag försöker förklara att det är varmt och att man kan bränna sig samt att det gör ont att bränna sig.
Tvååringen funderar men accepterar inte, har inga referenser till att bränna sig. Fyraåringen som är vis av erfarenhet (har bränt sig på en platta på spisen vid ett tidigare tillfälle) håller ett bra avstånd.
Superpedagogiska jag försöker igen med en ny förklaring om att det inte går att hjälpas åt för att då tappar man bullarna på golvet och kan inte äta upp dem. Tvååringen accepterar inte.
Superpedagogiska jag som är något stressad av att bullarna håller på att förkolna och kommer att smaka riktigt dåligt (och vem vill egentligen vara en mamma som bakar äckliga bullar?) får halvpanik och kommer med en ännu sämre förklaring.
Tvååringen ser igenom förklaringen och accepterar inte den heller just för att den är så dålig.
Superpedagogiska jag ber maken om hjälp med att lyfta bort tvååringen så att bullarna (och bullmammans anseende?) kan räddas.

Min främsta fundering är huruvida jag borde ha offrat bullarna och lagt krutet på förklara på ett sätt som hade accepterats av tvååringen. Finns det en pedagogisk förklaring som alltid passar? Jag vill ju att mina barn ska vara kritiska och tänka själva men det går så illa ihop med skynda-sig-för-annars-blir-bullarna-kolbullar.