Tonåringar är också barn!

Idag när jag gick för att lämna min yngsta son på förskolan så såg jag på avstånd hur en av mina grannar, en tonårsgrabb som spelar så hög musik att hela min lägenhet blir en baslåda, släntrar mot busshållplatsen på bussen. Samtidigt som jag närmar mig så ser jag även bussen som helt sonika kör förbi honom trots att han har kommit fram till busshållplatsen och så uppenbart väntar på bussen. Att föraren har sett honom är det inga tvivel om.

Först tänker jag att han kommer att skrika efter bussen eller kasta något. För det är så jag har uppfattat honom hittills med sin musik som låter untzt untzt untzt och sina svarta hoodies och sin moppe vars ljud gör mig galen. Men det gjorde han inte. Istället tittade han på klockan och var väldigt uppgiven.

Jag frågade: Ska inte den bussen stanna?
Han svarade: Tydligen inte.

I det ögonblicket var han bara ett barn. Det var så tydligt. Borta var allt untzt untzt och kvar fanns bara besvikelse över att vuxenvärlden hade stängt honom ute.