Vill vill vill

Massor av spännande saker händer när man själv inte "kan" vara med. Undrar varför det ofta är så egentligen. Just nu så är det spännande VFU-seminarier på min partnerskola som jag missar. Förmodligen så skulle det gå att få vara med men vill jag verkligen göra det med en liten bebis som riskerar att störa ut allting?

Jag velar fram och tillbaka på just den här punkten. Å ena sidan är det väldigt intressanta saker som ska hanteras men å andra sidan så är jag föräldraledig och stress hanterar jag inte speciellt bra alls just nu. Jag kan inte låta bli att dra några paralleller till Morricas text om att vara bra nog.

Rimliga krav på oss själva och varandra är nog bara förnamnet på vad vi behöver i dagens samhälle.

Kikar jag bland textens kommentarer så inser jag att jag förmodligen kommer att trilla dit på frälsarkomplexet också. Jag säger som min 2-åring när hon har insett det oundvikliga och väljer att kapitulera. Bajskorv!