Med risk för att bli tjatig

Det känns som att jag har tänkt det här förut. Tänkt och sen spottat ut allt det halvtuggade i bloggosfären. Jag vill stanna där jag är nu i min utbildning. Dels för att jag har en fantastisk överblick över 2 världar. Både som lärare och som förälder. Tar jag ett endaste steg i vardera riktning så förstörs det. Det är själva känslan.

För nu har jag sett vad som händer med (oss?) föräldrar som är för mycket lärare. De trampar och klampar in och försöker sig på att förstå/förstöra pedagogisk verksamhet som de inte är delaktiga i annat än via en icke-existerande navelsträng. Motsatsen är såklart lärare som är för lite föräldrar. Som helt enkelt missar den viktiga aspekten att individerna har andra vuxna i sitt liv. Att det finns flera viljor som måste samverka och vara med och förstå för att allting ska fungera.

Allt sådant här känner jag trots att jag vet att ingenting är statiskt utan snarare föränderligt. Det finns helt inte att stå stilla i frusen tid.

Men hur sjutton gör jag för att inte trampa snett och glömma alla viktiga insikter?

Lärare är roliga människor

Just nu håller jag på att starta upp en föräldraförening på dagis. Av någon anledning som jag inte alls behöver gissa mig till så är 2 av 9 intresserade just lärare till yrket. Arbetsskada på ett positivt sätt antar jag eftersom de förstår att det är viktigt att engagera sig för sina barns skull.

Men oj så svårt de har att bara vara föräldrar och inte pedagoger samtidigt. Allt ska tittas på ur läroplanssynpunkt. Det pratas mycket om kunskapsmål och lärandet för nästa steg - dvs förskoleklassen. Allt behöver ha ett tydligt pedagogiskt mål och sen vikten av samlingar.

Just det här med vikten av samlingar och att allting måste vara så styrt och pedagogiskt har jag missat. Varför har man egentligen samling på förskolan och varför verkar det vara så mycket viktigare med pedagogstyrd verksamhet än fri lek i just dessa människors ögon? Det senare måste jag fråga om nästa gång vi möts.

Saker jag funderar över #1

Hallå där alla människor där ute =) Jag vet ju att ni finns där fortfarande trots min tysthet som råder stundtals. Jag ser er allt på statistiken.
Nu söker jag svar på följande: Hur motiverar man alla dessa begåvade individer som tycker att skolan är för lätt?

Ger man dem högsta betyg på en gång för att man "vet" att de kan? Det kan ju knappast vara motiverande?
Ger man dem svårare uppgifter än alla andra som ska sporra dem? Det verkar lite orättvist. Det kanske inte heller är så motiverande i längden?
Hur tacklar man den kassa attityd som så många av dem verkar utveckla efter ett tag?

Ständigt denna tävlan

08:30 Lämning på förskola. Jag hade ett litet samtal med en av pedagogerna. Hon har ett barnbarn som råkar vara i samma ålder som mitt yngsta. Detta barnbarn bor tydligen en bit bort så varje gång hon får besök av barnbarn och barn så utspelar sig ett liknande scenario.
Pedagog: Jahaja nu har jag mitt barnbarn hos mig igen.
Jag: Åhå va trevligt. Du måste vara jätteglad.
Pedagog: Ohja det är så trevligt.
Jag: Kul.
Pedagog: Kryper han runt nu?
Jag: Ja han tillåmed ställer sig upp mot saker.
Pedagog: Det gör mitt barnbarn också.

Tidigare har samma pedagog velat jämföra andra fysiska färdigheter och vill ständigt påpeka att hennes barnbarn är 3 veckor yngre. Det känns tydligt att hon vill tävla. Men jag har inte samma behov så jag låter henne vinna ;) Men samtidigt så funderar jag över varför man ständigt måste tävla. Det är två helt olika individer och deras fysiska framsteg är på inga sätt några mirakel. Jag tror knappast att hon tycker att barnen blir mer värda är bättre för att de kan mer snabbare. Förr eller senare lär de sig ju att gå allihopa.

Men det här tävlandet finns ju överallt och allting och alla ska jämföras mot något annat (som aldrig är likt)

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Sveriges placeringar på diverse olika rankinglistor vad gäller betyg och dylikt i olika ämnen. Måste vi tävla och jämföra? Med andra länder som gör helt olika? Kan vi inte bara rent ut sagt skita i jämförandet och fokusera på görandet? Är det viktigast att lära sig att gå eller att gå först?

Valkval

Nu sitter jag här i mitt varma sovrum och nojjar över framtiden. Antingen så väljer jag att plugga något jag verkligen vill och det med en lärare och föreläsare som är en utav jäkligt få hittills som jag faktiskt både inspirerar och får mig att anstränga mig eller så väljer jag att plugga på distans och få mer tid till mina barn.

Väljer jag kursen med läraren som är en skänk ifrån ovan så får jag på köpet en massa pendlingstimmar och alldeles för långa dagisdagar med mina barn.

Väljer jag att plugga på distans så är jag rädd att jag tappar det sociala men samtidigt känns det smått viktigt med en mjukstart på dagis för min minsta. Alltså inga 07.00 - 17.00 tider. (Tyvärr är det nog även det bästa scenariot) Jag kanske även missar det rent "sociala" som man så ofta gör på distansstudier. Det är svårt att få till bra diskussioner såvida det inte sker via mikrofon och högtalare och då kommer ofta tekniken ivägen istället.

Till saken hör ju även att jag inte är säker på att jag faktiskt får "rätt" lärare. Och även om jag får det så blir det inte hela terminen. Jag skulle ju självklart kunna maila och fråga men det känns på sätt och vis konstigt och dumt.

Ahh svårt svårt svårt. Men egentligen vet jag ju redan nu att jag kommer att välja mina barn. Så jag vet inte ens varför jag hetsar upp mig.

Att äga sina misstag

Nyss gjorde jag en lite halvjobbig men ändå kul grej. Jag sökte upp en gammal vän som jag tidigare har betett mig rentav dumt mot och bad om ursäkt. Det var lite jobbigt att på sätt och vis uttrycka att jag hade varit elak men samtidigt så roligt att få prata lite med henne igen.

Hon skrattade åt mig och tyckte inte att det behövdes men för mig var det viktigt att få äga mina egna misstag. Självklart hade jag kunnat att bara strunta i det hela och tänka att hon säkert förstod men på något sätt kändes det lite som att fuska.

Nu drar jag alla möjliga paralleller till skolvärlden. Det är så viktigt att få äga sina misstag. Både de på papper och på andra sätt.

Pengabristens makt är stor

Ibland blir vi lite osams, min man och jag. Speciellt när vi diskuterar elever med särskilda behov. Min man, som har ett förflutet som elev-assistent, menar att det inte går att hjälpa alla. Efter mycket om och men så förstod jag äntligen att han menade att de ekonomiska resurserna saknades för att hjälpa alla.
Tur att det var det som han menade eftersom det annars hade lett till en skilsmässa. En som hade blivit svårförklarad i sociala sammanhang "Amen han hade ju en taskig människosyn..."

Jag kan ju inte göra annat än att hålla med honom. Så länge pengarna som kanske kan betala en specialpedagog eller ett par extra assistenter inte existerar så är det kört. Hur trist det än må vara.

Nu funderar jag över hur bitter jag hade varit om jag hade varit en utav dessa förlorade barn.

=(