söndag 3 maj 2009

Om att äga sitt lärande

Ju högre upp jag kommer rent utbildningsmässigt så märker jag mer och mer om att folk runtomkring mig, både lärare och elever pratar om att man ska äga sitt lärande. Nu vet jag inte riktigt om jag kanske har missuppfattat det hela men jag funderar alltid på det när jag hör det.

Om eleven ifråga ska äga sitt lärande - hur kan man då bedömma det? Tar inte själva betyget bort det här med ägandet? Eleven i fråga ska väl förhoppningsvis läsa sig saker för sin egen skull och är det då lämpligt att betygssätta resultatet? Hur kan man äga sitt lärande om man förväntas att lära sig speciella saker? Tänk om eleven rent tankemässigt kommer på helt nya tankar som läroplanen inte säger något om?

Jag förstår att lärare väljer att ge prov där man enkelt kan mäta antalet rätta svar. Men är det verkligen kunskap?

Jag blir lite rädd och skeptisk numera när mina lärare pratar om att jag ska äga mitt eget lärande eftersom de samtidigt är mina examinatorer. Just nu läser jag 30poäng språk och då pratas det mycket om att vi ska äga både vårt lärande och vårt skrivande. Men bara efter en viss mall. Skriver vi utanför de strikta ramar som anges så räknas det helt enkelt som fel.


Vad har jag lärt mig på det? Äger jag verkligen det jag lär mig? Är det kunskap att kunna foga sig i mallen och är det isåfall kunskap jag behöver ha för mina blivande elever?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Visst är det motsägelsefullt, men det är antagligen inte samma lärare som pratar om att "äga sitt eget lärande" som propagerar för betyg, eller hur? Skolpolitiken ligger långt ifrån pedagogiken ibland...

Det man KAN göra som lärare är ju att bemöda sig om att bedöma även elevernas egna initiativ och vägar till lärande...

Jag läser till specialpedagog just nu, och precis som du så tvingas jag in i en mall av högskolan, men samtidigt så bedöms mina egna personliga reflektioner över min utveckling i uppgifterna. Kanske en kompromiss som kan funka även när det gäller grundskolans elever?

Sanna sa...

Det är verkligen motsägelsefullt men samtidigt positivt då även det bidrar till reflektion och funderingar. Någonstans hoppas jag att Högskolan är den sista fronten där individer överhuvudtaget bedöms på hur de passar in i mallar men jag tror att verkligheten ter sig lite mer varierad.

Men att betygssätta individens egna reflektioner är helt klart ett steg bort från mallen. Sålänge betygssättaren inte förväntar sig något speciellt. Hmm det blev en ny fråga - kan man egentligen sätta betyg på personlig utveckling?