Seminariedag

Kan man egentligen sitta på två stolar som lärare?


Igår hade vi ett seminarium, dvs diskussionslektion. Vi har diskuterat, stött och blött, gjort allt tänkbart som man kan göra med kurslitteraturen som vi har hunnit läsa hittills. Alla hade inte läst den. Vissa har inte fått tag i böcker såhär i början av kursen och andra är rent slöa.
Det känns hemskt på sätt och vis eftersom jag hoppas på andras tankar för att föra mina egna framåt. En slags självisk proximal utvecklingszon.
Inte för att man kan tvinga någon till att bidra till diskussionen men ändå. Det är inte de bästa förutsättningarna. Fast å andra sidan kan man ju fundera över om man någonsin har bäst förutsättningar för något egentligen?

Okej nog med mina tankar. Huvudtanken är följande:
Vår lärare tyckte att han kunde vara både diskussionsdeltagare och seminarieledare samtidigt. Det blir för mig helt fel eftersom han valde att sätta sig ensam på en kant vilket gav en viss "kateder" känsla. Sånna saker är viktiga trots att det kan verka oviktigt. Det blir mer fokus på läraren än vad det blir på resten av seminariedeltagarna. Det är synd eftersom en del av min lärares jobb är att bedömma oss under seminariet för att sedan kunna betygssätta. Dessutom gör det honom knappast till en jämlik diskussionsdeltagare. Det hjälpte inte heller med att han delade ut ordet till de individer som räckte upp handen.
Okej att det var första seminariet för just den här gruppen men jag tror att han på sätt och vis skadesköt vårat lärande genom att dels envisas med att dela ut ordet vilket gav en konstlad diskussion och dels komma med inlägg som var lite över våra huvuden. Det hela blev snett på något sätt. Att sitta på två stolar är svårt men kanske inte helt omöjligt. Undrar om man ska försöka ens bara för att man kan eller om det är bättre att nöja sig med en? Jag hade i alla fall föredragit om min lärare hade valt att sitta på en stol.

Läs även andra bloggares åsikter om proximal utvecklingszon, seminarium, kunskapssyn,