Det känns som att jag har tänkt det här förut. Tänkt och sen spottat ut allt det halvtuggade i bloggosfären. Jag vill stanna där jag är nu i min utbildning. Dels för att jag har en fantastisk överblick över 2 världar. Både som lärare och som förälder. Tar jag ett endaste steg i vardera riktning så förstörs det. Det är själva känslan.
För nu har jag sett vad som händer med (oss?) föräldrar som är för mycket lärare. De trampar och klampar in och försöker sig på att förstå/förstöra pedagogisk verksamhet som de inte är delaktiga i annat än via en icke-existerande navelsträng. Motsatsen är såklart lärare som är för lite föräldrar. Som helt enkelt missar den viktiga aspekten att individerna har andra vuxna i sitt liv. Att det finns flera viljor som måste samverka och vara med och förstå för att allting ska fungera.
Allt sådant här känner jag trots att jag vet att ingenting är statiskt utan snarare föränderligt. Det finns helt inte att stå stilla i frusen tid.
Men hur sjutton gör jag för att inte trampa snett och glömma alla viktiga insikter?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Var inte rädd, du glömmer dem inte. Det är såhär, enligt min ringa erfarenhet, att de som klampar omkring och lägger sig i och förstör, de är inte de som är för mycket lärare - de är de som är för lite lärare för att vara tillräckligt säkra i sina roller för att kunna låta dessa ligga en stund.
Så läs du lugnt vidare. Ju mer lärare du blir, ju lättare kommer du att kunna lägga den rollen åt sidan utan att vara rädd att bli ifrågasatt när du plockar upp den igen.
Jag är skiträdd för att glömma och att bara trampa vidare. Jag hoppas verkligen på att du har rätt. Ibland får man väl helt enkelt döda sina älsklingar också. Ibland kan jag även tänka mig att det jag tycker att jag kan nu kanske inte är det jag kommer tycka att jag kan om 3 år.
Skicka en kommentar