Jag vill

Så gärna gärna gärna gå på edcamp stockholm. Tyvärr misstänker jag att verkligheten är emot mig. Den är ofta det nuförtiden när jag försöker göra något utanför mina studier. Jag får sota för att jag vill så mycket. (Hej extra kurser som jag inte behöver men är vansinnigt intresserad av!) Jag hinner helt enkelt inte med allt som jag vill göra. Och jag vill så mycket. Så mycket som känns viktigt utöver att "bara" vara student.

Bland annat vill jag knyta kontakter med olika skolor redan nu för framtida c-uppsats om ett ämne jag inte ens vet om jag får/kan skriva om. Jag vill dessutom gräva ner mig i allt vad engagerade föräldrar gräver ner sig i när det kommer till sina barns skolor och förskolor. Jag har synpunkter och åsikter som jag vill diskutera och dela med mig av. (Tack snälla människor som uppfann och utvecklade internet och helt enkelt gör det till vad det är idag - det borde inbegripa alla användare av internet också)

Jag skulle även mer än gärna göra 10000 olika studiebesök på skolor och förskolor av ren nyfikenhet. VFUn räcker liksom inte till. Visst där får jag chansen att ställa frågor och se en liten liten del av hur skolverkligheten kan te sig men det finns ju så oerhört mycket mer.

Jag vet ju helt enkelt att det man prioriterar är det som verkar mest viktigt. Ibland är det svårt att rangordna eftersom jag vill sätta allt på den plats som kommer efter barnen och studierna.

För så är det.
1. Barnen
2. Studierna (utan studier ingen framtid osv)
3. Allt. Precis allt som jag vill göra.

ett tack till tysta tankar naturligtvis där jag hittade länken

Om att prata för någon annan

Det är egentligen helt otroligt. Efter att ha bytt förskola för ett av mina barn så har jag gått från att ständigt låta henne ha sina egna relationer och tala för sig själv till att vilja hjälpa henne och prata åt henne.

Det slog mig häromdagen när jag lämnade henne på morgonen att jag svarade på pedagogens fråga om hur helgen hade varit. Förmodligen för att jag tyckte att hon dröjde med svaret. - Snacka om att mikrostyra allt. Jag vet ärligt talat inte vad som flög i mig och varför det hände men jag är övertygad om att jag inte hade gjort så på hennes gamla förskola.

Jag funderar över om jag har sådana förväntningar på den nya förskolan att jag själv helt plötsligt ställer mycket högre krav på mina barn. Det är läskigt och tål att fundera på. Jag inser ju att det knappast leder till något bra i det långa loppet. Att få föra sina egna konversationer är ju ganska viktigt.

Distansstudier - fantastiskt och problematiskt på samma gång.

Just nu sitter jag och lyssnar på en streamad föreläsning och funderar över distansstudiernas smidighet och problem.

Jag är överlycklig över möjligheten över att kunna pausa föreläsningen för att göra anteckningar och kanske till och med spola tillbaka om jag behöver. Eller varför inte lyssna på det hela igen och igen och igen. Och framförallt när jag själv tycker att det passar.

Däremot är jag inte överförtjust över att jag missar gruppsamtal med mina medstudenter. Att ställa frågor i ett forum på nätet och hoppas på att någon svarar är inte optimalt. Här behövs någon standardisering tycker jag. För annars måste man (oftast är det jag) uppfinna hjulet på nytt och föreslå att man ska "träffas" online på något sätt eller ställa massor med frågor själv för att någon ska haka på.

Jag känner mig ensam som distansstudent men samtidigt är upplägget fantastiskt men det har helt klart även sina nackdelar.

Lär jag mig mer genom mina egna studier som blir djupare eller missar jag något på grund av att den proximala utvecklingszonen blir ytligare om den ens finns?

Med lite snabbt googlande så hittade jag en C-uppsats som rör ämnet. Den lägger jag i mappen på min dropbox som innehåller bra grejer att läsa i framtiden.

Så lätt att glömma bort vad alla intryck gör med oss

Just nu när det är inskolningar och uppstart efter semestern så märks det så tydligt vilken pärs det egentligen är att sortera massor med nya intryck.

För egen del så har det oftast handlat om att jag blir trött och behöver sova mycket när det har gällt nya rutiner som involverar nya platser och ansikten. Men jag har nog inte reflekterat över det speciellt mycket innan.

Nu med barnen så är det skillnad. Jag märker det på en gång och jag förstår dem! Det är så mycket som är nytt, nya lokaler, ny personal, nya barnansikten och nya sociala koder och kulturer. Det blir så mycket att det snurrar i huvudet på dem och det gör mig glad att min äldstas första skoldag enbart är 1 1/2 timme lång. Efter det ska vi nog äta glass eller något annat roligt så hennes hjärna får vila lite.
Det kan behövas!

Men hur ser det ut i alla andra människors vardag? Får ni någon paus att vila hjärnan på?

Skolstart.

Jag lever fortfarande.
Nu är det mycket i mitt liv som dessutom hänger ihop med skola, förskola och lärande.

Det är spännande men ack så stressande.

Bland annat så skolar jag just nu in M som precis har fyllt 4 år på en Montessoriförskola. Skillnaden i hur de arbetar på den nya förskolan mot hur de arbetar på den gamla är enorm.

Jag är glad att jag har något att jämföra med. T som är äldst ska börja i förskoleklass och det är så otroligt läskigt. Jag ser alla möjliga hemska scenarion men försöker trösta mig med att det förmodligen blir bra ändå. Vi har förberett oss med informationsmöten. Leka på skolgården innan den börjar, köpt skolväska och gymnastikgrejer.

Framförallt tror jag att det är nyttigt att uppleva den delen också som blivande lärare. Just det här att sätta sig in i hur det är att vara på föräldrasidan av skolan.

Matematikinlärning - om att lära sig allting på en gång innan man kan det från början?

I detta nu sitter jag som en tok och försöker på kort tid läsa in en massa material om matematikinlärning. Allt detta för en tenta som jag ska göra inom en snar framtid. Det tråkiga är att jag enbart läser för att klara tentan. Jag tvivlar på att jag kommer att komma ihåg det på grund av att jag pluggar det så snabbt som jag gör. MEN jag kommer att komma ihåg det eftersom det rör grundläggande matematikinlärning för barn i samma åldrar som mina egna barn är. Då blev det helt plötsligt jätteintressant.

Nu sitter jag och funderar en massa över vad mina barn får lära sig på sin förskola och hur viktigt det faktiskt är med korrekta termer. De kör med matematikpåsar vet jag men sen då? Förvisso har jag funderat över det här med saker och tings korrekta namn tidigare. På något sätt så känns det som att det spiller över i stil med - "De ska ändå lära sig att hantera ekvationer sen så vi kan ju lika gärna använda oss av det i förskolan så att det blir lättare sen" - fast enligt den logiken så blir det ju svårare först och hur smart är det egentligen?

En sak i taget. Först de lite lättare och sen de lite svårare. Så tänker jag. Just nu

Jag lever

Jag har bara så galet mycket på min tallrik =)

Just nu snurrar jag runt i en hel del distansutbildningar. Jag sitter och hatar de flesta lösningar som högskolor runtom kör med.

Fronter är inte optimalt, inte heller It's learning. Men det är klart att det kunde ha varit värre. Något som verkar vara rätt genomgående är dock det här med diskussioner i forum. Oftast så finns de inte alls eller så är det en liten del elever som diskuterar mycket. Ibland kommer det en lärare och stör diskussionerna genom att hoppa in med saker såsom "Oj vilka intressanta tankar, fortsätt så" vilket förstör mer än hjälper. Det är lite samma sak ibland på seminarium. Lärare som inte riktigt har någon fingertoppskänsla för när de bör bryta in eller kommentera utan mest verkar vilja prata för att de har fastnat i huvudrollen med monolog som enda verktyg.

Grupprummet eller forum på nätet är i alla fall mycket tystare än de fysiska. Kanske på grund av konkurrensen från resten av internet men med största sannolikhet också på grund av lärarens ständiga närvaro.