Så lätt att glömma bort vad alla intryck gör med oss

Just nu när det är inskolningar och uppstart efter semestern så märks det så tydligt vilken pärs det egentligen är att sortera massor med nya intryck.

För egen del så har det oftast handlat om att jag blir trött och behöver sova mycket när det har gällt nya rutiner som involverar nya platser och ansikten. Men jag har nog inte reflekterat över det speciellt mycket innan.

Nu med barnen så är det skillnad. Jag märker det på en gång och jag förstår dem! Det är så mycket som är nytt, nya lokaler, ny personal, nya barnansikten och nya sociala koder och kulturer. Det blir så mycket att det snurrar i huvudet på dem och det gör mig glad att min äldstas första skoldag enbart är 1 1/2 timme lång. Efter det ska vi nog äta glass eller något annat roligt så hennes hjärna får vila lite.
Det kan behövas!

Men hur ser det ut i alla andra människors vardag? Får ni någon paus att vila hjärnan på?

Skolstart.

Jag lever fortfarande.
Nu är det mycket i mitt liv som dessutom hänger ihop med skola, förskola och lärande.

Det är spännande men ack så stressande.

Bland annat så skolar jag just nu in M som precis har fyllt 4 år på en Montessoriförskola. Skillnaden i hur de arbetar på den nya förskolan mot hur de arbetar på den gamla är enorm.

Jag är glad att jag har något att jämföra med. T som är äldst ska börja i förskoleklass och det är så otroligt läskigt. Jag ser alla möjliga hemska scenarion men försöker trösta mig med att det förmodligen blir bra ändå. Vi har förberett oss med informationsmöten. Leka på skolgården innan den börjar, köpt skolväska och gymnastikgrejer.

Framförallt tror jag att det är nyttigt att uppleva den delen också som blivande lärare. Just det här att sätta sig in i hur det är att vara på föräldrasidan av skolan.

Matematikinlärning - om att lära sig allting på en gång innan man kan det från början?

I detta nu sitter jag som en tok och försöker på kort tid läsa in en massa material om matematikinlärning. Allt detta för en tenta som jag ska göra inom en snar framtid. Det tråkiga är att jag enbart läser för att klara tentan. Jag tvivlar på att jag kommer att komma ihåg det på grund av att jag pluggar det så snabbt som jag gör. MEN jag kommer att komma ihåg det eftersom det rör grundläggande matematikinlärning för barn i samma åldrar som mina egna barn är. Då blev det helt plötsligt jätteintressant.

Nu sitter jag och funderar en massa över vad mina barn får lära sig på sin förskola och hur viktigt det faktiskt är med korrekta termer. De kör med matematikpåsar vet jag men sen då? Förvisso har jag funderat över det här med saker och tings korrekta namn tidigare. På något sätt så känns det som att det spiller över i stil med - "De ska ändå lära sig att hantera ekvationer sen så vi kan ju lika gärna använda oss av det i förskolan så att det blir lättare sen" - fast enligt den logiken så blir det ju svårare först och hur smart är det egentligen?

En sak i taget. Först de lite lättare och sen de lite svårare. Så tänker jag. Just nu

Jag lever

Jag har bara så galet mycket på min tallrik =)

Just nu snurrar jag runt i en hel del distansutbildningar. Jag sitter och hatar de flesta lösningar som högskolor runtom kör med.

Fronter är inte optimalt, inte heller It's learning. Men det är klart att det kunde ha varit värre. Något som verkar vara rätt genomgående är dock det här med diskussioner i forum. Oftast så finns de inte alls eller så är det en liten del elever som diskuterar mycket. Ibland kommer det en lärare och stör diskussionerna genom att hoppa in med saker såsom "Oj vilka intressanta tankar, fortsätt så" vilket förstör mer än hjälper. Det är lite samma sak ibland på seminarium. Lärare som inte riktigt har någon fingertoppskänsla för när de bör bryta in eller kommentera utan mest verkar vilja prata för att de har fastnat i huvudrollen med monolog som enda verktyg.

Grupprummet eller forum på nätet är i alla fall mycket tystare än de fysiska. Kanske på grund av konkurrensen från resten av internet men med största sannolikhet också på grund av lärarens ständiga närvaro.

Vems fel är det egentligen?

Sitter just nu och funderar över hur man förbättrar situationen med trötta och desillusionerade pedagoger. Pedagoger som inte fyller en annan funktion än övervakning. Kan man verkligen kalla dem pedagoger då?
Det borde finnas säkerhetsföreskrifter eller rutiner som ser till att det inte händer. Att lärare tappar gnistan alltså.
Kan man tänka sig något sorgligare? För hur påverkar en lärare som har tappat gnistan sina elever? Elever som kan vara högst mottagliga för allt vad en pedagog gör eller säger.

Det känns som att samhället har all möjlighet att skydda sig mot den skada som trötta pedagoger kan åstadkomma genom att se till att det inte händer.
Stoppknappar som skickar lärare som är på gränsen till ett uppvilningscenter på Aruba. Eller i alla fall någon slags stoppfunktion som ser problemet långt innan det har hänt.


För att förtydliga. Det spelar ingen roll vems fel det är eftersom det inte löser situationen att fokusera på problemet. Men hur hittar man en gammal borttappad gnista och kan man stoppa tillbaka den i en trött pedagog och hur förhindrar man att den tappas från början?
Det är knappast ett isolerat problem utan rör hela samhället.

Att knyta näven i fickan

Ibland ångrar jag alla "Att bli lärare" föreläsningar. Just för att de har fått mig att fundera och reflektera alldeles för mycket över mina studier.

Just nu knyter jag näven i fickan och är arg och frustrerad över kursen jag läser. Arg för att läraren hela tiden ger olika anvisningar om hur uppgifter ska lösas och frustrerad eftersom de hela tiden verkar gå ut på att skriva korrekta referenser. Jag börjar smått misstänka att de uppgifter jag sliter som en hund med för att dels sätta mig in i och sen dels få ner i uppgiftsformatet.

Jag känner inte att jag får ut något vettigt av det hela annat än frustration (som kan vara vettigt) och väldigt många tankar om att jag aldrig någonsin ska göra såhär mot mina framtida elever.
Samtidigt så lider jag alla helvetets kval av att bedöva mig själv med att göra något så repetativt. Okej. Referenser är viktiga. Jag förstod det första gången.

Men jag säger ingenting till läraren av rädsla för att vara den obstinata eleven och därmed ådra mig all negativ uppmärksamhet. För det har jag också erfarenhet av.

Montessori eller något annat?

Nu har jag nog kommit på en av anledningarna till varför så många lärare väljer privata alternativ för sina barn. Hur många kommunala skolor jobbar enligt Waldorf modell? Hur många enligt Montessori osv?

Här står jag och min familj vid ett litet vägskäl. Å ena sidan: Montessoripedagogik. Å andra sidan: Kommunal skola. Det finns så mycket som följer med båda valen. Både positiva saker och negativa.

Undrar hur mycket ångest man kan ha över valet till förskoleklass trots att man redan har gjort valet. =/