Jag blir arg men vågar jag visa det?

Just nu funderar jag på om jag blir lärare tack vare min utbildning eller trots den.

Hur enkelt vore det inte om alla individer bara vore programmeringsbara. Om studenter inte oroade sig för betyg, hade drömmar om framtida liv och mål med sina utbildningar. Om vi inte gjorde saker utanför klassrummet förutom att studera.

Balans mellan båda är det som behövs och det som är så svårt att uppnå. Vid sidan av studierna måste det finnas andra saker för att balansera livet. En student som läser enbart böcker missar andra saker precis som den student som enbart gör andra saker.

Ibland så känns det som att de flestalärare har svårt att se allt annat som också händer. Som att de stirrar sig blinda på vad de vill lära ut. En lista som egentligen aldrig kan ta slut. För det finns väl alltid fler smarta saker att lära ut till andra när man tänker efter? Förmodligen sker det av ren välvilja men med de maktmedel en lärare besitter så kan det även bli ett auktoritärt övertag.

En lärare måste väl precis som en förälder lära sig att släppa taget.
Att citera Dewey är inte värt ett skit om man inte låter individen använda sig av just det man citerar.

Jag förstår att det blir enklare att mäta individers kunskap efter mallar men det leder ju även till att de slutar att tänka efter ett tag. Att helt enkelt göra det som förväntas av en eftersom det är det som ger betyg. Betyget som individen är ganska beroende av.

Jag ska försöka komma ihåg det här när jag väl står där med individerna. Frågan är bara om jag ska vara den som dödar deras förhoppningar om att bli sedda som individer eller om jag ska låta dem möta det i nästa steg. Vilket blir mest barmhärtigt?

Läs även andra bloggares åsikter om kunskapssyn, lärdomar, människosyn, värdegrund,