Vår

Det är så härligt att det börjar bli vår. Jag och min familj har tillbringat all fritid tillsammans utomhus och tittat på alla vårtecken.

Ett sådant har varit alla kulspelande barn som bor häromkring. Det är ganska trevligt eftersom det finns en hel del ungar här där jag bor =D. De är dessutom ute och leker mycket vilket gör att våran hyresvärd satsar enormt på utemiljön. Det är supertrevligt. Nu tänkte jag i och för sig inte bara berätta om hur trevligt allting är utan snarare om mina reflektioner om just dessa barns kulspelande.

De hörs på långt håll och den första associationen jag gör är till Wallstreet. Alla barn skriker i munnen på varandra, pratar högt och marknadsför sig själva. Jag tar med min treåring som är riktigt nyfiken och går närmare. Det uppskattas inte riktigt av de kulspelande barnen. De verkar se mig, den vuxna, som ett hot i deras lite kul-utopi. En såndär vuxen som blandar sig i och helt enkelt förstör genom att inte förstå. Vis(?) av erfarenhet så lägger jag mig inte i utan betraktar bara. Förklarar för min 3åring som genast blir helsåld på idén med spelkulor. Hon vill också ha kulor. Inte för att hon förstår spelet men hon ser gemenskapen. Nu har barnen accepterat min närvaro. De förstår att jag bara är en turist i deras värld.

Hur och varför har de lärt sig att bli så vaksamma när vuxna är i närheten?