Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte befinner sig i en yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet. Elever noterar om man köper mellanmjölk eller lättmjölk, de noterar vilka filmer man ser på bio och de noterar vilka butiker man handlar sina kläder i. Så är det bara. För elever är man alltid Läraren, oavsett om det är mitt i sommaren och man har sommarlov eller det gått tjugo år sedan eleven lämnade skolan. Internet är en del av det offentliga rummet, även Facebook och Twitter, bloggen och kommentarsfältet i dagstidningarna är en del av det offentliga rummet. Rektorn i fråga föll helt enkelt i den än idag frekvent förekommande fällan "Internet är lika privat som mitt vardagsrum". Det får konsekvenser, oavsett om man sen tycker det är rimligt eller inte får det konsekvenser.
och fortsatte sedan ser jag nu
Det tål verkligen att tänkas på. Lärare slutar med andra ord aldrig att vara "i tjänst". På något sätt kan jag inte sluta fundera i banorna om det är det bästa sättet? Ska elever verkligen ha förebilder som alltid gör allting enligt alla regler? Lagliga javisst men sen då? Vad händer när reglerna förändras? Är lärare som avviker från dessa oskrivna regler helt fel? Om det nu är så - betyder det inte i så fall detsamma för de elever som avviker?
Kan man inte vända allting till ytterligare ett lärandetillfälle? "Okej barn, nu var det inte världens smartaste att posera naken på nätet för 10 år sen - uppenbarligen försvinner ingenting från nätet. Gör inte samma misstag som jag"* Helt enkelt borde det kunna bli en diskussion om det hela. Hellre det än att samma elever får höra om en lärares eventuella snedsteg från sina föräldrar och ser att konsekvenserna av det blir att läraren ifråga blir av med jobbet för vad säger det egentligen? Ett misstag och sen är du körd?
På något sätt kan jag inte låta bli att fundera om en lärare som står högt över alla misstag inte blir främmande och omänsklig i jakten på att vara en förebild?
Samtidigt kommer man ju inte ifrån det där med att elever märker precis allt. Det är en tankehärva indeed.
* Okej det kanske är lite väl naivt men frågan tål ändå att diskuteras
Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, den mångtydiga skolan, det mångkulturella samhället, kränkning, människosyn, värdegrund,
Inlägg
3 kommentarer:
Frågan tål sannerligen att diskuteras, den bör stötas och blötas om och om igen. För det gäller ju inte bara lärare, det gäller politiker, poliser, bankkassörer, sjuksköterskor och så vidare.
Från min utsiktspunkt finns inga perfekta, felfria människor. De som utger sig för att vara felfria skrämmer mig, jag tänker hela tiden på vilka hemska fel och brister de så krampaktigt känner att de tvunget måste dölja och inbillar mig att där finns minst en mordisk galning bakom masken.
Nej, lärare är människor med fel och brister, och lärare är sannerligen inte i tjänst hela tiden. Men lärare bör vara medvetna om att det jobb vi har innebär att elevernas bild av oss är ett av våra arbetsredskap, och vi bör vara medvetna om att vi är offentliga personer. Det innebär att rätt som det är, om det vill sig illa, sitter den där nakenbilden på alla skolans anslagstavlor, föräldrar till elever i klasser vi inte ens har ringer till skolan och är upprörda och rektorn har att bemöta dem, att bemöta de journalister som i värsta fall får nys om saken (eller blir kontaktade av upprörda föräldrar som tycker att den hemska läraren omedelbart skall stängas av, utan att ha en aning om vilka konsekvenser all denna cirkus får för eleverna, dvs föräldrarnas egna barn)
Man kan göra en grov jämförelse mellan denna medvetenhet och brandvarnaren man har hemma - den bara finns där, ifall det värsta skulle inträffa ger den ett par minuters extra handlingsutrymme och det kan göra obeskrivligt stor skillnad.
Ungefär så ser jag det.
Självklart bör man vara medveten att eleverna ser saker och märker mer än vad man tror. Precis på samma sätt som det kan bli på andra platser i arbetslivet.
På sätt och vis kommer man ju inte ifrån det faktum att eleverna blir som ens arbetskamrater samtidigt som man är en (o)uttalad auktoritet. Det påminner på sätt och vis om assistent/hemvårdare och brukarproblemet. Assistenten/hemvårdaren har sin arbetsplats i någon annans hem och där kan en hel del konflikter uppstå. Frågan är vad som är viktigast eller kanske vilken individ som är viktigast. Jag kan ärligt talat inte säga vems frihet jag skulle vilja offra först men det tål helt klart att tänkas på!
Jag tror en stor portion ödmjukhet från den som befinner sig i maktposition, t ex läraren, är nyckelordet. Inte helt lätt att vara ödmjuk alla gånger men det är något jag strävar mot att försöka uppnå.
Skicka en kommentar