Barn gör inte som man säger

De gör som man gör - finns det kanske som bekant ett uttryck som heter.
Det utgör lite grunden för vissa pedagogiska filosofier (eller kanske alla?). Istället för att berätta hur barnet ska göra så visar man. I läroplaner står det något om att skolan ska förmedla vissa värderingar - exempelvis en demokratisk värdegrund och alla människors lika värden. (Absolut inget citat - jag kan mycket väl ha återgett det hela lite snett på grund av trötthet)

Det jag funderar över är: Hur många människor tänker på detta? Att detsamma gäller även i de fall där eleverna inte är barn? Att det även gäller när eleverna ser hur skolans anställda förhåller sig till varandra eller även till andra människor utanför.

Att det blir jäkligt konstigt för dagisbarnen förskoleeleverna om pedagogerna inte kan ha ungefär likadana samtal med alla föräldrar oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning osv? Men det stannar ju inte heller där. Är min något trötta fundering.

Förresten:
Varför pratar man alltid om barn i skolsammanhang? Varför inte individer? Det känns som att det blir en viss skillnad på skolbarn och ungdomar eller vuxna som också går i skolan trots att det kanske inte är menat att vara det?