Ibland blir vi lite osams, min man och jag. Speciellt när vi diskuterar elever med särskilda behov. Min man, som har ett förflutet som elev-assistent, menar att det inte går att hjälpa alla. Efter mycket om och men så förstod jag äntligen att han menade att de ekonomiska resurserna saknades för att hjälpa alla.
Tur att det var det som han menade eftersom det annars hade lett till en skilsmässa. En som hade blivit svårförklarad i sociala sammanhang "Amen han hade ju en taskig människosyn..."
Jag kan ju inte göra annat än att hålla med honom. Så länge pengarna som kanske kan betala en specialpedagog eller ett par extra assistenter inte existerar så är det kört. Hur trist det än må vara.
Nu funderar jag över hur bitter jag hade varit om jag hade varit en utav dessa förlorade barn.
=(
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Det är ju alldeles förskräckligt detta med pengarnas makt, och fördelningpolitikens konsekvenser. Men det är verkligheten. Det enda vi kan göra är att göra vårt bästa för den vi har framför oss.
Men det kan göra skillnad.
Skicka en kommentar