Det finns hopp

Jag har precis varit på besök hos sjukgymnastiken och fått prova något smart som heter TENS. Elektroimpulser som fungerar som smärtstillande och kan användas närsomhelst. Det kanske gör att jag klarar av att i alla fall ta mig till skolan. Värt att testa. Jag måste få studera. Annars blir jag galen.

Jag blir gaaaalen

Jag klarar inte av att inte ha något att göra men jag vet inte heller vad jag ska sysselsätta mig med som jag faktiskt klarar av rent fysiskt. Argh!

Klassrummet är inte allt

Just nu sitter jag och funderar vilka eventuella studiebesök man kan göra med en samhällsklass på gymnasiet eller högstadiet. Min ämneskombo är ju Engelska och Samhällskunskap och jag blev väldigt inspirerad till att göra saker utanför klassrummet när vi läste om olika pedagogiska tillvägagångssätt.

Om pengarna finns så känns det som att riksdagen är ett givet val. Budgetalternativet är väl kommunhuset på den ort mitt framtida arbete finns på. Det känns som att det är viktigt att inte bara "läsa" om demokrati och beslutsprocess utan även att ge eleverna chansen att uppleva det och komma nära. Om inte annat för att ge en annan insyn som kanske kan bota den (som jag upplever det) klassiska tanken "politik är tråkigt och abstrakt och därför går det inte att förstå" tanken som jag tycker att jag så ofta möter hos ungdomar idag =/

Eller kanske möta en politiker på ett helt annat plan än i skola eller politikernas naturliga hemvist. Möten känns som ganska viktiga.

Bita i det sura äpplet

Ibland får man helt enkelt ge upp. Till och med när man verkligen inte vill. Eller kanske samla sina trupper och dra sig tillbaka lite för stunden. För att sedan lyckas anfalla med förnyade krafter (eller något liknande fast mindre krigiskt.) Det är inte så att jag ser mina studier som ett krig - jag bara gillar just den liknelsen.

Kort sagt - en månads sjukskrivning. Har ingen aning om hur det blir med att plugga under den tiden men har för ont för att orka tänka på det. Jag är gravid och har foglossningsbesvär som har eskalerat så otroligt att jag inte kan sitta i mer än korta stunder eller att gå i trappor. Det här inlägget tar bra mycket längre tid att skriva än vad det gör när jag inte har några problem. Det blir svårt att koncentrera sig när det gör ont och det är svårt att delta i studierna när man inte kan sitta ner den tiden som krävs för seminarier och föreläsningar eller ens den tid det tar att åka i bilen till skolan.

Ärligt talat så gråter jag av smärta varje gång jag måste vända mig i sängen under natten men trots det så känns det ändå som fusk. Eftersom "graviditet inte är någon sjukdom". Jaja vi får se hur det blir med det.

Till min container sparar jag följande: Man måste inte alltid ha katederundervisning. Det finns massor med andra sätt som kan vara att föredra beroende på hur pass ergonomiska möblerna är i klassrummet.

Planering

Nu är det lite galet. Min man och jag pluggar båda två och efter mycket om och men så har vi likadana scheman någotsånär. Det betyder att ingen kan fixa det den andre inte hinner. Inga marginaler alls egentligen. Mest bara stress och samåkning.

Måste komma ihåg:
*Plocka fram kläder kvällen innan.
*Packa väskan kvällen innan bara för att slippa göra det i ren stress på morgonen.
*Plocka fram saker ur frysen som ska tinas + allt som eventuellt ska förberedas så att man hinner laga något som påminner om näringsrik mat. (Potatis går att skala direkt efter frukost. Man bara lägger ner det i vatten och ställer in den i kylskåpet så håller den sig helt okej fram tills på kvällen när man behöver använda den.)
*Uppdatera dagis när schemat ändras.
*Komma ihåg alla papper till dagis, alla papper i skolan, allt som ska läsas och skrivas.
*Komma ihåg att handla mat. Det finns liksom inte tid för det när pendlingsväg till skolan helt plötsligt är en timme enkel riktning.

Jag behöver en examen i logistik bara för att få allting att flyta på =/

Läs även andra bloggares åsikter om studera med småbarn

David mot Goliat

(Eller den lilla människan mot den stora organisationen)

Förra terminen blev det "bråk" och diskussioner om relativt larviga saker. Kurslärarna ansåg att föreläsningarna var så viktiga att de var tvungna att skriva in dem som obligatoriska i kursplanen. Missade man mer än 20% av föreläsningarna så fick man således ett U (underkänt) tillsvidare på kursen oavsett vilka skäl man hade. De människor som missade föreläsningarna hade enbart valet att vänta i ett år för att ta igen de föreläsningar som de hade missat att få närvaro på.

För dig som inte är helt insatt i den "underbara" högskolevärlden så kan jag försöka att översätta lite: En föreläsning är väldigt ofta ett stöd till kurslitteraturen. Kurslitteraturen brukar vara det allra viktigaste och är oftast den del som man senare skriver en tentamen i. Seminarier brukar å andra sidan vara väldigt viktiga då kurslitteraturen ofta ska diskuteras och tänkandet ska problematiseras. Studenten förväntas att vara mycket mer aktiv på ett seminarie än på en föreläsning.

Eftersom kursplanen är kursens viktigaste dokument så gick detta inte att ändra på. Trots ett flertal protester om att föreläsningarna inte bidrog till något nytt samt att vi alla var läskunniga.
Nu kanske någon tänker att det är ju otroligt dumt - en heltidsstudent är ju en heltidsstudent och det är klart att man måste räkna med att studera på heltid.

Vilket är självklart. En heltidsstudent ska studera på heltid men samma student kan även bli sjuk, ha barn som blir sjuka eller helt enkelt lyckas missa föreläsningstillfällen på grund av andra orsaker.
Hur bra anteckningar kan man ta på en föreläsning om man är kräksjuk exempelvis? Ska man tvinga med sina sjuka barn till skolan för att man måste få på papper att man har varit närvarande nog för att skriva ner vad läraren säger? Kan man någonsin vara säker på att de elever som är närvarande i rummet även är närvarande i tanken? Det sista tvivlar jag starkt på.

Förmodligen har det här föreläsningstvånget vuxit fram i takt med lärarnas frustration när eleverna inte har klarat kursen. Tyvärr tror jag inte att ett tvång är en lösning på problemet. Om det nu är ett problem. Det kanske rentav är ett symptom istället?

Ytterligare något att ta med sig i min lärarcontainer.

Jag lever