Världen går inte under för 31 sekunder

Igår hade vi en spännande föreläsning. Tag en nypa vygotskij och lite teorier om lärande och kunskap och släng ner i en mixer. Ut kommer en massa spännande begrepp som kontextuellt lärande och situerat lärande. De spännande termerna chefen, handledaren och coachen dök också upp.

Idag hade vi ett mindre spännande examinerande kursmoment: Att prata 5 minuter inför en kamera och några klasskamrater. Vi hade fått gott om tid på oss att skriva manus och öva öva öva. Tanken var att vi skulle få se oss själva och då ge varandra respons på kroppsspråk och liknande. De enda krav vi hade att gå efter var att det inte fick skilja mer än 30 sekunder rent tidsmässigt från de angivna 5 minutrarna och att ämnet skulle beröra skolan på något sätt.

Världens bullshituppgift. Läraren (som i det här fallet var för lite coach och för mycket handledare) var inte tillräckligt tydlig från början. Vissa hade uppfattat uppgiften som ett monologiskt anförande och andra som ett dialogiskt framförande.

Själv blev jag sjukt omotiverad eftersom jag tyckte att hela grejen var konstlad. Situationen blev absurd och förbereder oss på framtiden mycket lite.
Det är två helt olika saker att stå framför en klass med elever och sina "jämnåriga" studentkamrater. Det är sällan i skolvärlden som man måste hålla tal på ett sådant formellt sätt med sådana specifika krav som 5 minuter +/- 30 sekunder.

Det fanns förvisso vissa pluspoänger med uppgiften: Det är inte speciellt troligt att jag kommer att tvinga mina framtida elever att hålla muntliga föredrag under lika bestämda absurda former. Jag har även vidgat mina vyer tack vare mina klasskamraters ämnen. Det känns inte värdelöst.

Jag ser fram emot att få göra en utvärdering av den här kursen.