Något som är lite av en chock fortfarande är att inte ha samma klasskamrater hela tiden på högskolan trots att vi går samma program. Visst ser verkligheten ut lite på samma sätt i och med att det blir nya ansikten även i vardagen och arbetslivet men en del ser man ju aldrig igen.
Det är väldigt konstigt och det bygger skumma relationer när en del människor bygger sin bekantskap eller snarare icke-bekantskap på att man kommer tillbringa en väldigt kort tid ihop med varandra. Det blir kortsiktiga relationer där folk ibland beter sig annorlunda mot hur de annars skulle göra- Men det är väl inte alls undra på egentligen eftersom det på sätt och vis inte är ett frivilligt umgänge. Att det dessutom händer saker i människors liv hela tiden som kanske gör att de hoppar av sin utbildning eller förlänger eller förkortar gör det hela dessutom ännu konstigare.
Jag har svårt för avsked och avslutade relationer även om det "bara" är en-termins-pluggkompisar. Jag gillar hela bunten och jag kommer att sakna allihop. Tur är att vissa hänger med längre så att jag slipper tappa alla på en gång. Breaks my heart varje gång.
Nu slog det mig precis att samma sak kommer att hända mig som lärare. Varje termin kommer elever att försvinna och jag kommer att behöva lära känna nya och sen upprepa det igen. Jag kanske borde söka hjälp för det här redan nu?
Jaja vad gör man egentligen i verkligheten?
Nu har jag för mycket på min att-göra lista och kommer att bli försenad med viktiga deadlines. Illa illa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ack ja, det är det är det värsta med lärarjobbet - vårterminsavslutningarna. Treorna går ut i världen och kommer aldrig mer tillbaka, och kvar på skoltrappan står vi med ekande tomma klassrum och en obeskrivlig känsla i bröstet, en blandning av stolthet, sorg, saknad, vemod, skratt och glädje. Det tar ett par veckor att hämta sig, och för vart år som går blir det lite längre.
Och sen, rätt som det är, helt oförberedd, så möter man någon av dem, någonstans i livet, och man blir så glad!
Elever *ler strålande* de är det absolut bästa med jobbet!
Instämmer helt med föregående talare, även om det är år 6-9 som jag säger kram och hej till vid terminssluten. Jag har ju chans att återse majoriteten av dem efter ett lov.
Samtidigt, det är en av tjusningarna med jobbet tycker jag. Att mötas igen efter ett uppehåll (lov), det är fantastiskt vad vi växer när vi får lite distans till varandra! ; )
//V
Skicka en kommentar