Kanelbullar på ett mindre pedagogiskt sätt.

Nu när dagis är stängt får jag öva upp mitt tålamod. Det blir många duster med en tvååring och en fyraåring. Mycket vilja och lite acceptans för att vissa saker bara ska vara på ett sätt.

Det är svårt att komma överens när jag "vis" av erfarenhet inte vill låta tvååringen vara med och plocka ut bullplåten eftersom jag vet hur varmt det är.
Tvååringen lyssnar inte på ett nej.
Superpedagogiska jag försöker förklara att det är varmt och att man kan bränna sig samt att det gör ont att bränna sig.
Tvååringen funderar men accepterar inte, har inga referenser till att bränna sig. Fyraåringen som är vis av erfarenhet (har bränt sig på en platta på spisen vid ett tidigare tillfälle) håller ett bra avstånd.
Superpedagogiska jag försöker igen med en ny förklaring om att det inte går att hjälpas åt för att då tappar man bullarna på golvet och kan inte äta upp dem. Tvååringen accepterar inte.
Superpedagogiska jag som är något stressad av att bullarna håller på att förkolna och kommer att smaka riktigt dåligt (och vem vill egentligen vara en mamma som bakar äckliga bullar?) får halvpanik och kommer med en ännu sämre förklaring.
Tvååringen ser igenom förklaringen och accepterar inte den heller just för att den är så dålig.
Superpedagogiska jag ber maken om hjälp med att lyfta bort tvååringen så att bullarna (och bullmammans anseende?) kan räddas.

Min främsta fundering är huruvida jag borde ha offrat bullarna och lagt krutet på förklara på ett sätt som hade accepterats av tvååringen. Finns det en pedagogisk förklaring som alltid passar? Jag vill ju att mina barn ska vara kritiska och tänka själva men det går så illa ihop med skynda-sig-för-annars-blir-bullarna-kolbullar.

Vissa saker är så känsliga

Har tillbringat ett par dagar och lekstunder ihop med en granne som vi kan kalla S. Vi har tillsammans funderat över fenomenet att ryta säga till andras barn. Det är alltid känsligt verkar det som, det här med vad man får eller inte får säga till någon annans barn eftersom allas gränser är så olika.

Just nu funderar jag på om det är mer okej när det kommer ifrån en anställd pedagog än från en granne eller vän eller bara en främling på lekplatsen som ber ditt/mitt barn att inte kasta sand på ett annat barn.

Å ena sidan så är pedagogerna betalda och utbildade men varför skulle det vara mer okej och mindre tabu om exakt samma ord kommer från exempelvis en granne?

Både jag och S var rörande överens om att man nästan måste få säga åt andras barn när det gäller saker som är farliga både för sig själva och för andra men gränsen där kan ju vara väldigt rörlig. Alla uppfattar inte fara på samma sätt.

Jag undrar om det hela har att göra med att samhället är så uppdelat i mitt och ditt. Ert och vårt. Kan det ha något att göra med att det finns ungdomsgäng som driver runt och bara förstör? Brist på grannar som har sagt till eller snarare den allmänna oviljan att säga till eftersom man inte vill trampa på någons fötter?

Hur ska detta gå för mig när jag är utbildad? Kommer jag att a) säga till alla oavsett om jag jobbar eller inte och bli helt förnärmad när folk ber mig dra åt helvete för att jag lägger mig överhuvudtaget eller b) tycka att jag inte jobbar när jag inte är "i tjänst" ?

Borde människor i stort bry sig mer om varandra och lägga sig i mer i varandras liv och barns uppfostran?

Värdering

En av mina grannar som råkar vara både lärare och vän kallade mig för samordnaren härom dagen. Allt detta eftersom jag helt plötsligt fick ett ryck och föreslog för alla mammor som brukar hänga på samma lekplats att vi kanske kunde göra en gemensam utflykt. Det blir inte egentligen enklare så förutom att man kan hjälpas åt att hålla koll på varandras barn och det kan ju vara ganska trevligt.

Annars är det egentligen bara rätt mycket meck med att bestämma tider å packa fika som räcker till massor med barn osv.

Samtidigt har jag verkligen tagit till mig det som har stått i kurslitteraturen: att man måste föregå som gott exempel och jag kan ju knappast förvänta mig att mina barn lär sig att inkludera människor om jag själv exkluderar någon.

Oavsett vad resultatet blir så var det en trevlig utflykt som blev väldigt lyckad. Alla barn var nog lika slut som sina föräldrar och förhoppningsvis så kommer de leka bra och kanske även bättre när de ser sina föräldrar komma överens med andra.

Valen måste betyda något!

Jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan kurslitteraturen och mina tidigare auskulteringar och "det här bör du reflektera över när du studerar för att bli lärare-kurser"
Den kurs jag menar handlar om datorspel och riktar sig till lärare. Vi kan lära oss massor av spel och den största frågan för mig just nu handlar om hur jag ska använda mig av det i mitt framtida yrke. Men nog om detta. Det jag mest reflekterar över just nu är att livet och datorspel är rätt lika. En spelare måste få välja att göra beslut som faktiskt spelar roll för att ett spel ska vara roligt. Detsamma gäller ju egentligen för eleven också. Det ska spela roll. Det som inte spelar roll är värdelöst och menlöst. Oavsett om det gäller en uppsats eller ett prov.

Sen en fråga till er lärare - när det kommer till uppgifter, är kvantitet viktigt? Alltså måste man skriva många uppsatser för att det ska finnas ett ordentligt betygsunderlag eller funkar det att jobba en längre tid med en och samma text?

Lärarens roll som förebild? #2

Alltid så kloka Morrica skrev en kommentar till mitt förra inlägg:

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte befinner sig i en yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet. Elever noterar om man köper mellanmjölk eller lättmjölk, de noterar vilka filmer man ser på bio och de noterar vilka butiker man handlar sina kläder i. Så är det bara. För elever är man alltid Läraren, oavsett om det är mitt i sommaren och man har sommarlov eller det gått tjugo år sedan eleven lämnade skolan. Internet är en del av det offentliga rummet, även Facebook och Twitter, bloggen och kommentarsfältet i dagstidningarna är en del av det offentliga rummet. Rektorn i fråga föll helt enkelt i den än idag frekvent förekommande fällan "Internet är lika privat som mitt vardagsrum". Det får konsekvenser, oavsett om man sen tycker det är rimligt eller inte får det konsekvenser.

och fortsatte sedan ser jag nu
Det tål verkligen att tänkas på. Lärare slutar med andra ord aldrig att vara "i tjänst". På något sätt kan jag inte sluta fundera i banorna om det är det bästa sättet? Ska elever verkligen ha förebilder som alltid gör allting enligt alla regler? Lagliga javisst men sen då? Vad händer när reglerna förändras? Är lärare som avviker från dessa oskrivna regler helt fel? Om det nu är så - betyder det inte i så fall detsamma för de elever som avviker?

Kan man inte vända allting till ytterligare ett lärandetillfälle? "Okej barn, nu var det inte världens smartaste att posera naken på nätet för 10 år sen - uppenbarligen försvinner ingenting från nätet. Gör inte samma misstag som jag"* Helt enkelt borde det kunna bli en diskussion om det hela. Hellre det än att samma elever får höra om en lärares eventuella snedsteg från sina föräldrar och ser att konsekvenserna av det blir att läraren ifråga blir av med jobbet för vad säger det egentligen? Ett misstag och sen är du körd?

På något sätt kan jag inte låta bli att fundera om en lärare som står högt över alla misstag inte blir främmande och omänsklig i jakten på att vara en förebild?


Samtidigt kommer man ju inte ifrån det där med att elever märker precis allt. Det är en tankehärva indeed.
* Okej det kanske är lite väl naivt men frågan tål ändå att diskuteras

Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, den mångtydiga skolan, det mångkulturella samhället, kränkning, människosyn, värdegrund,

Lärarens roll som förebild?

Sitter och funderar på det här med att vara en förebild som lärare, något som både Lärarstudentskan och Christer Magister tar upp.

Å ena sidan så förstår jag att det kanske inte är jättebra att en rektor visar upp nakenbilder på sig själv på facebook. Å andra sidan så är ju rektorn inte bara rektor utan även en människa också. Rätt till fritid måste alla människor få ha och även om det här är rena spekulationer från min sida så kan jag tänka mig att det ena inte hade något med det andra att göra. Människor är inte längre sina jobb helt enkelt.

Det tar ju även upp andra frågor: Vilka signaler sänder det till eleverna? Att rektorn är mänsklig? Att det finns många olika sorters människor och att vissa gör si och andra gör så? Att man inte får vara mänsklig eller avvika på något sätt för då anses man som olämplig och får sparken? Sålänge rektorn ifråga inte har gjort något brottsligt så borde det väl vara okej? Det känns inte direkt som att skolan ifråga förmedlar några demokratiska värderingar genom att sparka rektorn för att han eller hon har haft ett privatliv som resten av världen anser sig ha rätten till?

Som förälder vill jag inte ha perfekta människor som pedagoger till mina barn. Jag vill att mina barn ska få se att det finns olika människor som alla beter sig på olika sätt och att det inte finns några perfekta människor. Jag tror inte att mina barn kommer att ta skada av att någon människa är annorlunda av att vissa människor avviker men däremot tror jag bestämt att mina barn kommer att ta skada av att bli lärda att man inte får vara annorlunda eller att man måste göra på ett visst sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, den mångtydiga skolan, det mångkulturella samhället, kränkning, människosyn, värdegrund,